Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hangös öga. Äfventyr i tre berättelser, af Z. Topelius. Tredje berättelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––- 366 ––-
DAVID. Skål, Petter. Du är mig en slipad turk. Du
tog en annan lika gammal flicka från landbacken och
inbillade lorden, att du räddat hans egen.
BULT (allt mera hvimmelkantig). Jaså, du
V6t det Också ? Jagar
liksom litet på hvift i dag, men kör för kultjen! En
estkoja var det ... smugglar följ e, som alla
de andra. Folket var ute på förtjenst den natten
. . . Jag hörde en byting skrika derinne och stoppade
ungen under min våta kavaj. Här är hon, milord,
sad’ jag. Tack, min gosse, sad’ han. Goddam, det var
hederligt gjort; och så gaf han mig tjugu guinéer och
skickade barnstackarn i fluxen till Eknäs, för att
pysslas om efter badet. Guinéerna, dem tog fan och
krögarn i kompani. DAVID. Hvad annat? Något skulle
de och du ha för så mycket besvär. Och den andra gick
till botten med en guldkedja om halsen?
LlLLA (som obemärkt och med stigande uppmärksamhet
lyssnat pä samtalet).
En guldkedja?
BULT. Strunt, det var en ketting, smal som ett
segelgarn; de hade hängt döda miladys konterfej kring
halsen på barnungen. (uPPstår.) Men nu är din flaska
tom, David Tomhändt, och jag känner liksom en smula
sjögång i benen. Adjö, gamle strömingsfjäll!
DAVID. Adjö, gamla ankartross. Tack för god
välfägnad.
BULT. Bry dig inte om det, David. Hal’ an skot! Du
är ju blixt full, karl. I dag har jag bestått dig en
hyra: nästa gång är det din tur. Londons galgar och
Londons flickor, de
gå inte af för SVafvelstickor . . .
(Han tumlar trallande bort.) (David och Lilla.)
DAVID. Hörde du, hvad den gamle rumlaren berättade?
LILLA. Ja, far. Det var förskräckliga saker.
DAVID. Förstod du hvem det angick?
LILLA. Han talade om en flicka, som drunknat, och om
en annan, som han lagt uti hennes ställe.
DAVID. Flickan, som han lade i stället, var Sammus
barn, Lonna, som försvann samma natt den engelska
briggen led skeppsbrott här för femton år sedan.
LILLA. Hvad säger ni? Sammus barn . . .
DAVID. Heter nu lady Arabella Evans, dotter till lord
Sidney Evans, pär af England.
LILLA. Himmelens tecken! Märket var då sant? Arma
fröken, hvilken förskräcklig upptäckt! Hon bör aldrig
få veta det.
DAVID. Det kommer an på. Lord Evans har på god tro
hållit flickan för sin. Han har Ryssland och hela
verlden i hufvudet; hur skulle han kunna skilja en
gräsand från en örnunge eller svart hår från gult
? Men nu kominer det an på, om den andra flickan,
hans rätta barn, verkligen drunknat, som Petter Bult
berättade oss.
LILLA. Yet ni något om henne, far?
DAVID. Kanhända. Om hon lefver, så måste hon ju vara
den rätta ladyn och den rätta arftagerskan.
LILLA. Det vore bättre, att hon vore död.
DAVID. Hvarför det?
LILLA. För det att hon annars kunde emot sin vilja
göra den goda fröken Arabella olycklig.
DAVID. Hm . . . Jag har hört sägas, att det finns en
adel, som ligger i blodet ... Du har redan hört för
mycket, barn; jag vet ej, om jag gör rätt i att säga
dig allt, men det hänger tillsammans som vanter och
rår. Rent ut: flickungen lefver.
LILLA Den rätta?
DAVID. Den rätta. Morgonen efter skeppsbrottet,
när lorden och hans följe i största hast seglade
af till Eknäs, gick jag och spejade efter spillror
från vraket, när jag fick se en planka flyta i land
på läsidan af ön. Hon hade drifvit till sjös, men
vinden mojnade, och så dref hon med strömmen. Jag
trodde först, att der satt en af de stora hafsmåsarna,
som lura på sik, men så märkte jag, att det var ett
litet barn om två eller tre år. Hvad säger du derom,
Lilla Dyning?
LILLA. Och hon lefde ?
DAVID. Hon lefde. Hon hade legat sex eller åtta timmar
i sjön, men det finns sådana, som vågorna ha ingen
makt med. Ungen fick varm mjölk, fick torra kläder,
och samma
dag kunde hon redan rycka mig uti skägget. Jag
lät fråga de skeppsbrutna: ingen hade förlorat ett
barn. Hvad skulle jag göra? Guds gåfvor må ingen
rata. Gud hade sagt till det villa hafvet: bär henne
på din rygg! Och si, hafvet lydde hans röst; skulle
jag vara ohörsam?
LILLA. Men . . .
DAVID. Jag vet hvad du vill säga. Vi fattige lotsar
och fiskare äro ett enfaldigt folk. Här gå så många
historier om hafsfruar och sjötroll, att jag, Gud
förlåte mig, ofta blef underlig till mods, när jag
tänkte uppå huru munter du flöt på vågen. Man fiskar
ej alla dagar upp lefvande barn, som ingen känner. Det
der har du kanske märkt på far din.
LILLA. Allt se’n i våras har jag grubblat derpå. Det
är kanske ändå inte allt på rätt.
DAVID. Jo, du, nu ha vi tråden. Kedjan och
medaljongen, som du bar på din hals, äro prestbevis
nog. Du är icke en hafsjungfru, du är den rätta lady
Evans, enda och äkta dotter till lord Sidney Evans,
en af de rikaste och förnämaste herrar i England. Jag
fattige man borde buga mig till j orden och kyssa
min dotters händer.
LILLA. Det är omöjligt . . . nej, nej, (gråtande)
ni får inte säga så! Den druckne karlen visste ej,
hvad han sade.
DAVID. Tror du, Lilla, att inte din gamle fosterfars
hjerta skall smälta som snö, när han skänker bort dig
åt främmande och när Hangös öga slocknar för honom i
natten? Men jag har assurerat dig, barn; du går för
assuradörernes räkning. Jag skall för lorden och hela
verlden bevisa din rätta härkomst.
LILLA. Vänta, far; det får ni ej göra. Jag går som i
dimman; jag vet ju ej mera, hvem jag är, eller hvad
jag är. Låt mig tänka . . .
DAVID. I morgon bittida reser milord. Ännu i dag
måste han veta, att du är hans dotter. Du har ännu
en qvarts timma att vara fattig. Gå, rådgör med din
moder, hafvet, som burit dig hit! (Han går. j
LILLA (ensam). Jag har en qvarts timma att vara
fattig. Sedan blir jag rik, köper den bästa gård
i Nyland åt far, ett skepp åt Kalle, en hel by åt
Isak och gör alla menniskor lyckliga. Jag blir en
fröken, jag blir så förnäm, att jag måste niga för
mig sjelf. Hvad skall det tjena till? Det skall
förtreta Isak. Jag vill säga till honom . . . (isak
inträder.) men der är han ju.
ISAK (för sig). Jag står inte längre ut. Jag vill
fråga Lilla, huru det är. (Högt.) God dag, Lilla.
LILLA. God dag, Isak. Blåser det nordan eller sunnan
nu för tiden?
ISAK. Det blåser en sådan vind, att jag drifver till
sjös och vill anlöpa hamn.
LILLA. Löp in till Trollböle; der är en god
ankarplats. Der står Sara med ankarbojn.
ISAK. Vill du, Lilla, så bli vi åter igen sams. Hvad
skall du gräla? Nog vet du, att vi förlikas som flinta
och fnöske.
LILLA. Eller som stål och flinta. Är du ett fnöske,
du?
ISAK. Är du en flinta, du?
LILLA. Adjö, jag har ej tid, jag måste se åt, om
det finns vatten i hafvet. Om en qvart . . . nej,
om tio minuter skall du få veta något.
(Hon dansar bort.)
ISAK (ensam). Blef du klok nu, Isak? Fråga flaggan,
hvad vind det blåser i morgon. Trollet må taga en
sådan vindflöjel: jag mönstrar af och tar bättre
hyra.
(Kalle kommer inspringande.)
KALLE. Kom och se, Isak; här haglar engelsmän: en
fregatt har lagt bi på redden; milord och löjtnanten
ha varit ombord. Här är någonting att förtjena.
ISAK. Om jag skulle taga hyra hos engelsman? Han
behöfver en bra lots.
(Isak och Kalle skynda ut.) (Lord Sidney och Georg
Thomson inträda )
Lörd SIDNEY. Jag kan ej försumma ett sådant
tillfälle. Det är af högsta vigt, att jag påskyndar
min resa, och då hans majestäts fregatt Duke of
Cambridge går direkt till Krön-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
