Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De oskiljaktige. Novell af Cajetanus. (forts. fr. s. 292)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De båda männen förde den sårade till den ej långt
derifrån belägna vakten, der han – det var Niklas –
för dem omtalade hvad som skett, tilläggande:
»Det kalla vattnet gjorde, att jag snart kom till
sans och med oerhörda ansträngningar lyckades krafla
mig upp på land. Der hittade jag dolken, som baronen
antingen tappat eller i brådskan glömt att medtaga,»
Derefter begärde han skrifdon och uppsatte med sa
redig stil, hans plågor tilläto, en berättelse om
sina öden samt de sista mordscenerna.
En prest tillkallades, och denne, jemte de begge andra
männen, i hvilka vi igenkänt Gustaf och Wilhelm,
underskrefvo såsom vittnen, sedan Niklas först
tecknat sitt namn. Den ankomne läkaren förklarade,
att den sårade ej hade mycken tid öfrig att lefva,
emedan dolken genomträngt lungorna; och några timmar
derefter lemnade den olycklige detta lifvet.
Hans sista stunder voro, efter prestens utsago, –
denne besökte de båda vännerna dagen derpå – mycket
lugna, och öppet ångrade han sitt förflutna lif
samt inslumrade stilla till den eviga hvilan. I sin
dödsstund förlät han sin mördare, i den förtröstan,
att den himmelske fadern äfven skulle förlåta honom.
V.
Den gryende kärleken.
Hilma hade ståndakigt afslagit alla baronens
bemödanden att vinna något bifall till en
förening. Modren bad, – ja, hon hotade att förskjuta
henne; men en sådan vedervilja emot baronen hade fått
insteg i flickans själ, att det var omöjligt aftvinga
henne något bifall. Baronen rasade och försäkrade,
att hon skulle blifva hans; men Hilma svarade lugnt,
att hon aldrig skulle tillhöra den, hon i sin själ
föraktade, och hellre än att blifva hans, välja
döden. En oförklarlig aning, att det ej stod rätt
till med baronen och att något förfärligt, ja, kanske
ett brott tyngde på hans samvete, hade insmugit sig
i hennes rena själ. Hennes moster understödde henne
på allt möjligt sätt och tröstade henne; ja, till och
med gamle gubben Ström, som tyckte att det var synd,
att »den lilla snälla fröken Hilma» skulle få en sådan
man, försökte ofta att intala henne mod. Till denne
redlige gubbe, som varit hennes fars trotjenare och
vän, gick Hilma ofta. Gubben talade med förtjusning
och stolthet om sin älskade son, ifrån hvilken han
fått bref, med underrättelse att han (sonen) snart
skulle komma hem. I sin skrifvelse hade Gustaf noga
redogjort för sin lefnad och i synnerhet för de
förfärliga strider, han bevistat, och slutade sitt
bref med dessa ord: »Efter svåra mödor och lidanden
får jag nu ändtligen återse den dyra fädernejorden
och er, min innerligt älskade far, jemte vänner och
bekanta.u Utan att Hilma ens visste det sjelf, hade i
hennes unga bröst insmugit sig en känsla af intresse
för denne yngling som, ehuru så ung, redan genomgått
så många faror. Med tiden tilltog denna känsla,
så att hon snart älskade Gustaf. »Så dåraktigt!»
brukade hon ofta säga till sig sjelf, »älska en person
som jag aldrig sett, och som troligtvis aldrig skall
älska mig tillbaka!» Men hur hon tänkte och tänkte,
så stod Gustafs bild djupt inristad i hennes unga
själ, och i drömmen var han ständigt hos henne.
En dag inkom modren i Hilmas rum och sade, att de
skulle resa till Ystad, för att möta en från Tyskland
kommande nära slägting, som skulle tillbringa sommaren
på Ed. Hilma svarade modren med en stum böjning på
det lilla lockiga hufvudet.
»Min goda mor», sade hon derpå med öm ton, i det
hon fattade moderns hand och förde den till sina
läppar, »hvarföre ser ni alltid på mig med så stränga
blickar? Har ni ännu ej glömt baronen?»
»Oförståndiga barn!» sade modern, i det hennes ögon
strängt fastades på den unga flickan; »du vet ej
ditt väl; lydde du din ömma mor, så kunde jag få se
min dotter hafva en lysande framtid för sig. Jag vet,
att du skall invända: jag älskar honom ej; men sådant
är bara romangriller; tro mig, kärleken kommer nog
med tiden, blott du blir förenad med honom. Ännu är
det ej för sent; jag har haft ett samtal i
går med baronen, och han står ännu fast vid sin
önskan att få dig till maka. Tänk noga på den
lysande framtid, som väntar dig som friherrinna
Liljenkrantz.»
»Min goda mor, jag har en gång sagt
baronen, att jag aldrig
kan älska honom; och som en man af ädelt
sinne, som min mor påstår honom vara – ehuru
jag tviflar derpå – bör han respektera mina skäl,
hvarföre jag ej kan blifva hans maka. En oförklarlig
fruktan öfverfaller mig alltid i hans sällskap,
och som friherrinna Liljenkrantz skulle jag blifva
olycklig; och så ömt älskar väl min goda mor sin
stackars dotter, att hon ej vill se henne tråna bort
vid sidan af den man, hon aldrig kan älska.»
»Barnsligheter!» sade modern, i det hon steg upp
och lemnade rummet med förtrytsam min, mumlande för
sig sjelf: »Augusta, du har gjort mig mycket ondt
genom att inplanta i hennes unga sinne de plebejiska
grundsatser, som ej passa för oss i de högre stånden.»
Den höga damen var ej vid humör; missnöjd kastade
hon sig i en divan och bläddrade i ett praktfullt
planschverk.
Några dagar derefter befann sig det nådiga herrskapet
i Ystad och väntade blott på ångbåten, hvilken
började blifva synliglångt borta vid horisonten.
Klockan var 6 på morgonen då ångaren först kom i
sigte, och klockan 1/2 8 lade han till vid bryggan.
Ystads brygga är liten och oansenlig, och der
funnos ej heller många personer på densamma, –
endast Eds herrskap jemte några Ystadsbor, hvilka
af nyfikenhet gått ut för att bekika de resande,
som möjligtvis kunde finnas om bord. Friherrinnan
kikade och kikade efter den förrut omnämda damen,
men förgäfves; någon dam syntes ej; och de voro
redan färdiga att vända tillbaka och resa hem, då
Hilma pekade på en gammal dam, hvilken satt på
en af sofforna, med ryggen vänd åt land, talande
ifrigt med en ung man, klädd i officersmössa
och kappa. Af vinden slogs en gång
kappan åt i sidan, och hvad se vi? Den franska
uniformen! Det var också vår hjelte Gustaf
Ström, som ilade till det kära hemmet för
att omfamna fader och vänner. Han hade så gerna
velat hafva Wilhelm med sig, men denne
kunde ej slå sig lös mera, än att följa Gustaf
till Hamburg; dock lofvade han vid afskedet,
att nästa år göra en resa, för att helsa på sin vän.
Wilhelms fader, för hvilken Gustaf
blifvit en kär son, ville knappast släppa honom
ifrån sig; men kärleken till fader och fosterland
besegrade hvarje hinder. Med en helig,
djup rörelse återsåg han fädernejorden, der
kära minnen funnos öfverallt; ty hvilken svensk
har ej minnen, hvart han än må komma inom dess
landamären, minnen af dess forntida storhet och
ära? Då Gustaf fick fosterlandet i sigte,
kom han att tänka på öfverste de B:s ord
utanför sjukhuset på Krim, och med helig vördnad
böjde han sitt hufvud för sina förfäders andar,
hvilka i denna stund omsväfvade den unge
krigaren. De enda resande på ångbåten voro
Gustaf och den gamla damen ifrån Hamburg, en
grefvinna R...., hvilken var mycket språksam och
underhöll samtalet nästan ensam.
»Der hafva vi vår gäst», sade friherrinnan, då Hilma
för henne utpekade den förut omnämda gamla damen.
»Men hvem är den officeren, hon så ifrigt talar
med? Kanske en af sina slägtingar en grefve R....
Han är mycket välkommen«, sade hon
med blid röst, i det hon kastade en spanande blick
på sin dotter, hvilken vände sig bort för
att dölja den rodnad, som betäckte hennes kinder.
Ett triumferande leende spelade på moderns
läppar, då hon med nobel värdighet gick emot
den ankommande slägtingen och helsade henne
välkommen. Officeren såg ej friherrinnan
till; ej heller kom hon sig till att fråga
efter honom. Hilma presenterades och mottog ett
hjertligt famntag af den gamla damen, hvarefter
de tre gingo upp till hotellet, der friherrinnan och
hennes dotter bodde, för att samma dag fortsätta
resan till Ed. Då de gått ett litet stycke, förnam
friherrinnan slamret af en sabel mot gatstenarne och
brådskande steg af en kommande. »Der hafva vi då
ändtligen honom», tänkte hon, men hon tänkte fel.
Den ankommande, som var Gustaf Ström, förde
handen artigt till sin mössa, då han gick förbi
de trenne damerna och den gamla i vänlig ton
yttrade: »Lycklig resa, herr kapten!» »Tackar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
