Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vedergällningen. Novell af Axel S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––-253 -
hade också redan flere år omgifvit den nu snart
tjugotvååriga fröken, utan att hvarken den unga
flickan eller hennes föräldrar utmärkt någon af dem,
förrän baron Arthur Falkensvärd anmälde sig och - kom,
såg och segrade med sin vanliga tur, dock icke öfver
den sköna fröken, utan öfver hennes föräldrar. Grefve
Törnkrona hade nämligen varit en särdeles varm vän
till den aflidne hofmarskalken, och det var minnet
af denna vänskap, som hufvudsakligen stämde honom så
fördelaktigt för den såsom friare uppträdande sonen.
Grefve Törnkrona, nu en man om femtiofem år, hade
i sin ungdom tjenstgjort vid en af de svenska
beskickningarna i utlandet, men efter sin faders
död, då han ärfde en ofantlig förmögenhet, lemnat
den diplomatiska banan och egnat sig åt vården af
sina stora egendomar och utöfvandet af sin ärfda
representanträtt samt på riddarhuset förvärfvat sig
ett namn, såsom en af konservatismens koryféer.
Med en sträng och oböjlig karakter förenande en
god del adelshögmod, hade han, utan att ens rådföra
sig med sin dotter, gifvit sitt bifall till Arthur
Falkensvärds frieri. Det hade i dag lyst tredje gången
för de unga tu, och det var till firande deraf som
grefven gaf en lysande fest.
Kort före den timma, då gästerna väntades, finna
vi i ett af rummen, som vette utåt gårdsplanen,
det grefliga paret inbegripet i ett lifligt samtal.
Grefve Törnkrona, en lång, smärt man med sträfva
och mörka drag, stod lutad emot fönsterposten,
medan grefvinnan, ett medelålders fruntimmer med ett
vackert, ehuru något stelt utseende, bläddrade i ett
planschverk.
»Du sade, Stefanie», fortsatte grefven det påbörjade
samtalet, >»att du inhämtat upplysningar om Arthur,
som nästan kunde komma dig att befara, det han ej
skall göra vår dotter lycklig.»
»Icke precist det, min vän», inföll grefvinnan. »Jag
antydde blott, att jag ser honom i en något förändrad
dager efter inhändigandet af dem.»
»Men jag tycker, att dessa forskningar komma något för
sent, då vi i dag hafva sista lysningsdagen», återtog
grefven; »och dessutom skulle det roa mig att känna
de källor, hvarur du hämtat dessa upplysningar.»
»Min kammarjungfru berättade mig denna morgon en hel
hop saker, som hon länge hade burit på sitt hjerta,
såsom hon sade.»
»Såå, stackars liten! Och hvad var det allt för
märkvärdiga Jiistorier?»
»Ah! hon berättade det ena äfventyret efter det
andra, som Arthur varit med om, och sade, att jag
aldrig kunde göra mig en föreställning om det lif,
som föres på Falkhem. Der lärer ständigt finnas ett
vackert urval af de ryktbaraste rouéer i hela landet;
man spelar om summor, som hvar för sig skulle utgöra
en liten förmögenhet, och der finnes alltid en hop
charmanta damer, konstlade blommor, förstår du,
som kosta ofantliga summor.»
»Seså der ja, Stefanie, nu tror jag, Arthurs
meritlista är tillräckligt vacker.»
»Inte ännu, min vän. Dessutom lärer han på senare
tiden haft och ännu underhålla en galant förbindelse
med en för öfrigt mycket hederlig flicka. . .»
»Mycket hederlig, det förstås», inföll grefven
ironiskt.
»Ja, ty det är kapten Eks dotter, som han knutit en
förbindelse med, just under det han står i begrepp
att blifva Amalias make. Det der är icke rätt värdigt
och tyckes åtminstone icke bevisa mycken kärlek till
vår dotter.»
»Hm! Sådant der beskedligt folk skapar alltid en
elefant af en fluga. Han måste rasa ut, ser du, för
att blifva en så mycket stadigare äkta man. - Kärlek
ja, det der är en fras utan all betydelse. Eller
skulle du kanske hellre se, att Amalia tog till man
en torpare, derför att hon älskade honom.»
»Du känner alltför väl, att vi i det der fallet
tänka fullkomligt lika, men jag tycker dock, att
litet mer uppmärksamhet å Arthurs sida skulle vara
på sin plats.»
Samtalet afbröts här af de första gästernas ankomst,
för hvilka grefvinnan gick att göra les honneurs.
Då något senare på aftonen grefvens gäster, företrädda
af värden och värdinnan, passerade öfver gårdsplanen,
för att begifva sig ned till trädgårdspaviljongen,
der balen skulle gifvas, stadnade just nedanföre
stora porttrappan tvenne karlar, af hvilka den ene
var mannen med bindeln, som vi sett vid ingången
till Falkhems park förråda den förmente inspektörens
verkliga stånd, och den andre bar ett positiv.
Då tätt bakom grefve Törnkrona främlingen blef varse
baron Arthur Falkensvärd, förande vid armen grefvens
dotter, förde han hastigt handen till bindeln, liksom
för att känna efter om den satt stadigt qvar, medan
en hastig blixt ljugacle ur det obetäckta ögat.
Festens drottning, Amalia Törnkrona, var en
utomordentligt skön flicka, men det var en skönhet
af det slag, som mera lyser än värmer; svårligen
kunde man få skåda mera regelbundna drag än hennes,
svårligen vackrare ögon eller en behagligare formad
mun, och dock hvilade öfver hela hennes ansigte ett
uttryck af köld och stelhet, som i hög grad förringade
intrycket af hennes skönhet.
Då grefve Törnkrona ett ögonblick stadnade, för att
betrakta de båda vandrande musikanterna, trädde mannen
med bindeln fram till honom, blottade sitt hufvud och
bad i ödmjuk ton, »att hans nåd täcktes tillåta de
stackars musikan-terne att sjunga en ny och mycket
intressant visa för nådi’ herrskapet.»
Grefven var i dag vid godt lynne och vände sig
skrattande till sina gäster med frågan:
»Behagar mitt herrskap höra den nya och mycket
intressanta visan?» Och då naturligtvis ett allmänt
bifall blef svaret på värdens fråga, tillade han:
»Så börja då, min gubbe.»
Ackompagnerad af positivet, uppstämde då vår vandrande
trubadur med en stark och ej obehaglig röst följande
sång:
» Fadermördaren.
Utför Alpens branter, lyste utaf vårsolns milda sken,
På försåtlig ishöljd bana ned mot lugna dalen ban
Långsamt stego tvenne männer, främlingar långt
norrifrån. Silfverhårig var den ene, och den andre
var hans son.
Stödd emot hans arm, den gamle vid den unges sida
gick, Faran skådande till mötes med en oförfärad
blick.
Hör! Då stämmer djupets ande upp sin underbara
sång, Som plär vandrarns öra dåra och gör vacklande
hans gång.
Gripen utaf sångens toner, som med omotståndlig
makt Locka honom, sänker gubben blicken mot det mörka
schakt;
Och den gamles öga skymmes, hjertat stelnar i hans
barra. "Rädda mig!ic med fasa ropar han och - dör
för sonens arm.
Med en blick, som kunnat röra sjelfva bergets hårda
bröst, Sjönk den gamle ned i djupet, och med fasans
röst
Ljöd i sonens öra, der han vacklar emot klippans famn,
Utaf ekot tusendubbladt, fadermördarns namn."
Efter sångens slut gjorde sångaren bland sin lysande
åhörareskara en rund, som inbragte honom en ganska
riklig skörd, hvarefter han lemnade gården, åtföljd
af sin kamrat.
Om den hemska sången gjort intryck på det öfriga
sällskapet, hade den på baron Arthur haft en rent
af förkrossande verkan, och den brinnande blick han
fastade på sångaren, tycktes liksom vilja tränga in
i dennes innersta.
Då han så plötsligt erhöll en lefvande påminnelse
om det fasansfulla brott, hvars minne han redan till
hälften dränkt i förströelsernas ström, tycktes det
honom, som såg han framför sig en vålnad från sin
gamle faders graf, och hans samvetes röst, som så
länge slumrat, återgaf i tusendubbladt eko sångens
slutord »fadermördarns namn».
Det susade för hans öron, det blef skumt för hans
ögon och liksom förstenad stod han qvar på stället,
tilldess hans förvånade fästmös röst och de öfriga
gästernas, för hvilkas uppmärksamhet den dystra sången
gjort honom till ett föremål, förundrade blickar
väckte honom ur den dvala, hvaruti han försjunkit.
»Tack bästa Amalia. Det är bättre nu. Det är en slags
krampartad hjertåkommå, som stundom ansätter mig»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
