Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XXXI. Svante Sture och biskop Ingemar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
XXXI.
Svante Sture och biskop Ingemar.
m det för den enskilte är förenadt med ett visst
be-håg, att «ur lugnet af sin dal» blicka ut
öfver sin flydda lefnad och se, huru underligt
ödets lotter skiftats och huru morgonens stormar
lugnat sig och fred och ro följt på striden, så
måste det äfven vara fallet med samhällsmedlemmen
i förhållande till det samhälle han tillhör. Äfven
detta har haft sin morgon, sina stormar och strider,
och man följer dess utveckling med lifligare håg,
j n varmare hjertat brinner af kärlek till det land,
som sett en födas. Men helst hvilar blicken på det
fält inom minnenas rike, der någon synnerligt stor
olycka hotat och der till följd deraf krafterna
mer än vanligt tagits i anspråk. Det ligger något
uppfriskande för sinnet uti åskådningen af denna
strid mellan kraft och kraft, hjertat klappar af oro
först och af sällhet sedan, när den kraft segrat,
som burit fosterlandets väl i sitt sköte.
Taflan af en sådan strid möter oss mot slutet af
vår medeltid, den så kallade »unionstiden». Den
olycka, som hotar, är ingenting mer eller mindre
än den svenska nationalitetens död, och de strider,
som stredos under loppet af inemot ett århundrade,
hade till sitt mål Sveriges räddning från denna
död. Ett befrielsekrig kan derför hela denna tid i vår
historia kallas med sådana namn som en Engelbrekts
och de trenne Sturarnes till öfverskrifter på
sina, särskilta blad; - enkla, sträfva, till en
del bortglömda toner i den herrliga morgonhymn, som
bebådade vår storhets dag. Det är en sådan bortglömd
ton, vi här vilja anslå; - en obetydlighet, om man
j så vill, knappt uppmärksammad af häfdatecknare!!,
men som, j då den Ijudade, helt visst innebar hela
fullheten af ett men-niskohjertas hopp och fruktan.
Det var på hösten 1507, ett år, som tycktes lika
olycksdigert för Sverige, som det föregående, då
biskop Heming Gad med stormande hand återtog Kalmar
stad från fienden, var lyckosamt. Man lade sig all
vinning om att äfven återvinna Kalmar slott, och både
Heming Gad och riksförestån- \ dåren Svante Nilsson
uppbjödo all sin kraft att vinna detta mål. Tidigt
på året, i Februari månad, hade riksföreståndaren
infunnit sig hos belägringshären och dröjt der ända
till medlet af April. Många af riksens råd voro
då med honom, men han ville äfven, att biskopen i
Wexiö Ingemar Nilsson der skulle infinna sig, och
när biskopen icke kom, skref herr Svante ett strängt
bref till honom, icke fördöljande sitt misshag med
biskopens uteblifvande och till hälften beskyllande
honom för förrädiska stämplingar. Sådant var nu på
den ti-
den ganska vanligt att finna hos Sveriges
stormän. Dansk-vänncrna inom landet voro vida
farligare, än de danska konungarne, hvilka aldrig
haft eller hade någon framgång utan genom svenska
mäns förräderi. Man må derför icke undra på, om
den hetlefrade herr Svante i första hettan befarade
det värsta. Biskop Ingemar lyckades dock nöjaktigt
förklara sitt uteblifvande och sände under tiden
sitt sigill till riksföreståndaren, att begagna
vid förefallande behof, då någon skrifvelse skulle
utfärdas, hvarunder äfven biskopens namn erfordrades.
Emellertid lyckades man icke taga Kalmar slott,
och under sommaren tilltogo farorna och motgångarne
genom danska flottans härjningar under anförande af
Jöns Holgersson (Ulfstand). Ej blott att svenska
kusten härjades nedifrån Kalmar allt upp till
Stockholm, utan äfven handeln och tillförseln
förhindrades, så att nöden i Sverige var större
än någonsin. Riksföreståndaren hade någon tid vid
midsommaren vistats i Stockholm och mellersta Sverige
och ämnade sig åter ned åt Kalmar, der Utsigterna
ännu voro lika mörka, helst som man med visshet
trodde sig veta, att danska kungen, sjelf med en här
ämnat sig till Sverige. Det var någon af de första
dagarna i Augusti, som riksföreståndaren befann sig
i Wadstena stad på nedresa till Kalmar, då han fick
tvenne bref, ett från Stockholm och ett från Hans
Åkesson (Natt-och-Dag), den tappre riddaren, som fått
tillnamnet »Danmarks plågoris». Det förra innehöll
underrättelse om, att Jöns Holgersson öfver-fallit
Åland, intagit och förstört Kastelholms slott och
bortfört slottshöfdingen Sten Thuresson (Bjelke)
som fånge till Danmark. Och liksom för att riktigt
pröfva mannens mod, meddelade det andra brefvet
en bekräftelse på ryktet om konungens ankomst för
Kalmar. Men herr Svantes mod höll profvet. »Nu
vill jag strax» - skref han till Stockholm - »ned
till Kalmar med den mesta makt, jag åstadkomma kan,
och resa allmogen öfver Småland, Wärend och Möre.»
Olyckan kunde icke böja hans sinne; hon gjorde samma
verkan som ett hammarslag på godt stål.
Likväl kom han mörk och dyster till sinnes ridande
till Kalmar den gången och besvarade icke med sin
vanliga hurtighet bondehärens helsning, när han red
in i staden. Mecl en viss oro sporde han sina män och
doktor Heming till om allt hvad som timat, och åter
uppdöko dunkla misstankar mot alla, som han på något
sätt trodde stå i hemligt förstånd med fienden. Och
dessa misstankar ökades, när han fick höra det rykte,
som utspridts, att konungen tagit Kalmar och låg der
med så stor
Sv. Fam -Journ. HG7 - 29.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
