Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Märta Kolstierne eller Daljunkarens Brud. Historisk skizz från Gustaf I:s tid. Af Wilhelmina Stålberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––-220
Det var den stackars Märtas bröllopsdag, och det var
till brud hon smyckades af dessa tjenstvilliga och
tjenstskyldiga qvinnor, bland hvilka endast få anade,
hvad hon i denna stunden led, och förstulet blickade
på henne med en smärtans tår, den de dock funno
rådligast att genast borttorka; hvaremot de flesta
strålade af fröjd öfver den blifvande högtidligheten,
och några till och med i all tysthet höjde afundens
och förtrytelsens suckar öfver att ej vara födda
i samhällets högsta klass, för att kunna, lik den
lyckliga bruden, blifva firade och beundrade och få
bära ädelstenar till oberäkneligt värde.
Den lyckliga bruden! - Den arma, beklagansvärda bruden
vilja vi hellre säga, ty då komma vi sanningen närmast
- den stackars Märta, det oskyldiga offret för andras
elakhet och klandervärda passioner – hade ingen aning
om hvad hennes omgifning tänkte och tyckte: hon visste
blott, att hon led - led så, som få qvinnor lidit; ty
hon ägde icke ens någon vän, i hvars sköte hon kunde
få utgjuta sin smärta. Gamla Sara hade man aflägsnat
ifrån henne, allt sedan den der olycksaliga händelsen
med brefvexlingen mellan henne och Waldemar. Det hade
varit hårdt nära, att den stackars gumman blifvit helt
och hållet bortkörd från biskopsgården ... i så stor
ogunst hade hon råkat; och att det icke gått derhän,
derföre hade hon endast den omständigheten att tacka,
att hon varit fru Wendelas amma. Denna satte henne nu
bland sin egen tjenstepersonal och vakade noga öfver,
att hon ej fick nalkas Märta, eller någonsin tilltala
henne, ens med den tystaste h viskning.
Det hade nu kommit derhän, att Daljunkaren, ehuru en
gång med någon köld afvisad, så väl af erkebiskopen,
som af dennes syster, nu ändå vunnit sitt mål och
erhållit beggede-ras formliga samtycke till föreningen
med Märta. Hennes eget samtycke, som hon bestämdt
och envist nekade att gifva, ansågs icke behöfvas,
enär de tvänne andra voro ense om saken. Och så blef
bröllopsdagen utsatt, en talrik skara af gäster bjudna
och alla anstalter vidtagna till firande af den unga
adelsjungfruns förmälning med, som det hette, Nils
Sture, den siste svenske riksföreståndarens äldste
son, den rätte arfvin-gen till Sveriges tron, och
som nu mera, till följe af Gustafs död, hade alla
utsigter att snart få bestiga den.
Man finner häraf, att Daljurikarens sak hade tagit en
för honörn ganska gynnsam vändning, och så var det
verkligen. Han hade - fullkomligt omedveten om, att
Waldemar spelat honom det nyss omförmälda sprattet -
åter varit öfver i Dalarna, den gången i spetsen för
en ganska betydlig här, som icke blott erkebiskopen,
utan äfven större delen af de förmögna adelsmännen
i staden Trondhjem åt honom utrustat, och den gången
hade han lyckan med sig. Det svekfulla brefvet, deri
han bland annat inbillade dalallmogen, att konung
Gustaf var död och att grefven af Höja sträfvade
efter kronan, hade gjort en alldeles otrolig verkan,
så att stora skaror, icke blott af stridbara lönder,
utan ock en hop kring-drifvande löst folk, som hade
intet att förlora, men allt att vinna vid bedragarens
framgång, sällade sig till honom och | gåfvo sig
under hans baner.
Ändtligen hade då den skälmen, efter flera vunna
slagt-ningar, som företogos mot dem, hvilka ännu
voro konungen | trogna och alldeles icke läto dåra
sig af ryktet om hans död, j åter begifvit sig in
i Norge, eskorterad af deri hundra man j
starka lifvakt, som dalkarlarne åt honörn utsett,
sedan han åt l en bland sina anhängare, på hvars
trohet och tapperhet han \ fullkomligt trodde
sig kunna lita, anförtrott befälet öfver sina
j trupper. Ytterst slipad, som han alltid var,
hade han låtit j skrifva en hop falska bref så
väl angående konung Gustafs plötsliga frånfälle,
som de segrar, han vunnit, samt allra mest örn j de
säkra utsigter, han hade att vinna Sveriges krona
- bref, dem han vid sin återkomst till Norge
genast visade erkebiskopen och de andra herrarna.
j
Nu mera fanns ju intet skäl att vägra honom Märtas
j hand, enär det. att hon öppet förklarade sig
icke vilja till- ! höra honom, icke alls togs i
beräkning. Mer än en gång ! frågade den unga flickan
honom, i närvaro af sina närmaste, : Imru lian. såsom
hederlig karl, kunde framhärda i det nidings- i
dådet - såsom hon kallade det - att truga sig
till en qvinna, hvilken ej allenast aldrig, aldrig
kunde skänka honom kärlek, utan tvärtom helt öppet
förklarade, att hon alltid skulle hata honom. Då
skyllde han på sin’ oemotståndliga kärlek till henne,
hvilken känsla var honom så öfvermäktig, att han för
den trotsade allt; hoppandes . . . såsom han sade,
att hon ined tiden skulle upphöra att vara så der grym
och då gifva åtminstone något erkännande åt hans ömma
kärlek.
Detsamma sade sig erkebiskopen och fru Wendela äfven
hoppas och ville således alls icke lyssna till Märtas
barnsliga invändningar, såsom de kallade dem. Den
förre hade gifvit sitt löfte, som han ej kunde rygga -
åtminstone sade han så - den sednare hade nu, närmare
än någonsin förr, för sin inre blick det lysande
perspektivet att blifva en konungs svärmoder.
Snart märkte det arma offret, att hon ej kunde undfly
sin olycka, hvarföre hon beslöt att tyst och tåligt
foga sig deruti, likt en lifdömd, hvars öde är af
lagens röst oåterkalle-ligen uttaladt.
O, om hon dock varit nog lycklig att vara dömd till
döden, ja äfven till en matyrdöd! . . . Dess qval hade
ju ej kunnat räcka mer än en, högst tvänne timmar,
hvaremot det lidande, som nu väntade henne, skulle
fortvara genom ett helt långt lif; ty hvem kunde väl
veta om sorgen skulle döda henne?
Sådana voro den arma unga flickans tankar, der
hon satt smyckad till brud, och endast kronan
fattades, hvars påsättande var hennes moder
allena förbehållet. Att Waldemar, deri älskade
barndomsvännen, den bortjagade och försvunne, stod
främst bland bilderna i hennes inre verld, behöfver
knappast sägas; det begriper hvarje känslofullt
hjerta, som ömmar för den beklagansvärda flickans
öde.
Strålande och prålande i den grannaste skrud, lysande
och nästan lika dyrbar som brudens, inställde sig
ändtligen fru Wendela och lät gifva sig brudkronan,
som låg på ett hyende i rummet, samt började, under
mycken ceremoni, att fästa den i brudens mörka lockar,
ordande derunder vidt och bredt om den lyckliga dag -
kanske icke särdeles aflägsen - då hon skulle få se
sin älskade dotter prydd med en drottnings krona.
Märta svarade icke . . . rörde sig icke . . . hörde
icke, såsom de närvarande tyckte. Man hade lika gerna
kunnat smycka en vaxbild och tala till den, som till
denna unga brud, hvars tankar voro lång, långt borta.
Ändtligen var hon alldeles färdig och modern lemnade
henne, för att se, om alla gästerna voro komna. -
Snart - snart var det afgörande Ögonblicket för
handen.
Nu först tycktes Märta vakna till fullt medvetande
af sin belägenhet. Hon rusade upp från stolen och
bort till bön-pallen i rummets mest aflägsna vrå,
der mariebilden var, inför hvilken hon med djupaste
andakt knäböjde, utbedjande sig styrka och nåd af
himladrottningen.
Ännu hördes ingenting derute i korridoren . . . allt
var-tyst. Bruden gick åter att sätta sig, stel och
stilla. Men hon var nu så blek, att hon mera liknade
en död, än en lefvande; och hade icke hennes ögon
på ett hemskt och förunderligt sätt rullat, barmen
haft sig och tänderna skallrat vid minsta knäpp,
af förskräckelse för att erkebiskopen, åtföljd af
brudtärnornas och brudsvennernas trupp, skulle kornma
och hämta henne till vigseln, så skulle man verkligen
kunnat tro henne vara ett lik.
Det dröjde länge, länge, innan någon hördes af. Den
ena qvarttimman förflöt efter den andra, och af
qvarttimmarna blef en timma, men ännu ingen hämtning
af bruden. Det var brudgummen man väntade på - allt
annat var redo.
Men hvarföre manade man honom icke till
skyndsamhet? Hvarföre gick man ej dit öfver och
sade honom, att det var opassande, till och med af
en brudgum, att låta en så lysande samling vänta så
länge, och att han borde skynda?
Man kunde det icke. Brudgummen, som under påklädandet
af sin dyrbara brudgumsclrägt önskade betjenas endast
af sin förtrogne kammartjenare och två bland sina
förtrogna-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
