Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höganäs. - Märta Kolstierne eller Daljunkarens Brud. Historisk skizz från Gustaf I:s tid. Af Wilhelmina Stålberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ville icke ingå på dessa vilkor; men hans förfrågan,
i före ning med andra från flera håll inkomna,
föranledde till kemiska undersökningar,
hvaraf resultatet blef, att man tog dessa
så länge förbisedda massor under behandling. Det betalar
sig ganska väl, att af dessa massor utraga
åtskilliga ämnen, hvilka
– liksom massorna sjelfva – bestå af kol. Utom
gas, som redan för längre tid sedan
tillverkades, frambringas här nu
petroleum, paraphin, benzin med flera ämnen, som finna
afsättning i grannskapet. Kommande tider torde kanske
lära att på ännu flera olikartade sätt
använda hvad jorden sålunda gifver.
-
Märta Kolstierne eller Daljunkarens Brud.
Historisk skizz från Gustaf I:s tid.
Af Wilhelmina Stålberg.
VI. Politisk öfversigt.
ångt ifrån att konung Gustaf I skulle på så kort
tid hunnit genomdrifva sitt storverk: reformationens
införande och antagande i hela riket, och långt ifrån
att enighet och frid
- såsom han, den ädle och store mannen, önskade och
åsyftade
- då ännu skulle vara rådande i vårt kära
Sverge, var det snarare sönderslitet af inre
oroligheter, verldsligt split och andliga tvister.
Såsom skummande svallvågor gingo dessa orolig-heter
genom hvarje landsort, ehuruväl med mer och
mindre våldsamhet; ty det fordrades naturligtvis tid,
innan allmänheten, framför allt gemene man, kunde
få i sina hufvuden, att den nya läran var bättre
än den gamla, att de lata munkarne och nunnorna,
som dittills sugit åt sig mycket af landets
bästa krafter, borde gå ut i verlden, för att
som andra menniskor förtjena sitt bröd genom arbete,
och till och med fa gifta sig
- någonting alldeles oerhördt, tyckte de
enfaldigare bland folket.
Gustafs lycka var, att han af Öfvertygelse, så väl
som af politiska skäl, ställde sig väl med adeln och
ökade dess välde och rikedom genom att förläna den
många af de gods, fästen och gårdar, som hittills
varit i presternas händer och lydt under klostren;
ty detta gjorde, att adelsmännen - med få undantag -
voro konungens sak tillgifna och förlänade honom den
hjelp och det stöd, han under så kritiska förhållande
väl behöfde.
Ingenting kunde dock vara mer upprörande, än anblicken
af dalsocknarne, ty ingenstädes i Sverge rådde så
mycken nöd och förvirring, som just der. Det var,
som om Dalarne då för tiden utgjort brännpunkten för
allt hat och all ovilja, utgjort den härd, hvarpå
ondskans alla pilar smiddes, aldra helst på sednare
tiden, sedan Daljunkaren der drifvit sitt spel.
Yäl hade man i vissa socknar ej velat tro på honom,
utan i dess ställe tvungit honom att fly öfver gränsen
in i Norge; men så kbmmo der andra, från nästgränsande
rundt omkring belägna socknar, som sade att de gjort
ytterst orätt i att så bemöta den unge Sturen, deras
aflidne älskade höfdings äldsta son och Sverges rätta
tronarfvinge. Då blefvo bönderna ån-gerköpta och
modlösa och visste ej, hvad de skulle taga sig till.
Bland dem, som voro mest missnöjda och som allra mest
ifrade med att uppvigla dalallmogen, voro trenne
kyrkoherdar: Sten i Ors^ Lars i Tuna och Olof i
Malung. De foro omkring i hela provinsen och talade
mot Gustaf, menande, att presterna borde resa sig,
hvarenda en, för att, biträdda af bönderna, från
adeln återtaga de från dem (presterna) och klostren
röfvade godsen. Man kan väl föreställa sig, huru dessa
prester, dertill uppeggade af några flyktingar från
hufvudstaden, sökte att för bönderna med de svartaste
färger skildra, hvilket vilddjur Gustaf Wasa var,
samt att intet lugn, ingen ordning inom landet vore
att förvänta, förr än inkräktaren blefve fördrifven
och spiran lemnad i händerna på de ädle Sturarnes
ättling.
Småningom öfversvämmades ock landskapet Dalarne af
en hop löst folk, som tiggande och jemrande sökte
der sin föda. Dels var det en otalig skara af de
ur klostren drifna munkarne, som, allt för lata att
arbeta och äfven ovana vid all slöjd, icke visste,
hvarmed de skulle lifnära sig; dels en hop annat folk,
som, för det de omöjligt ville bekänna den nya läran,
hade flyktat från hus och hem och begifvit sig uppåt
Dalarne.
Ja, det var i sanning en syn, som kunde röra äfven
det hårdaste hjerta och locka tårar i ett öga, som
på många år icke gjutit sådana. Gråhåriga gubbar
och gummor gingo omkring, stödda på sina stafvar,
samt omgifna af unga hustrur, bärande späda barn
på sina armar och åtföljda af andra barn af alla
åldrar. Efter kommo de raska arbetsföra männen,
morska och svärjande öfver kungen, som ej tillät dem
lefva och dö som äkta katoliker. De skreko högt på
vapen och hvad till uppenbar strid hörde, och badö,
att man ville gifva dem en anförare, den de kunde
följa, för att fördrifva och förderfva Gustaf Wasa.
Hvad var väl naturligare, än att dalkarlarna, som
alltid hyst en öfverdrifven hög tanka om egen vigt och
betydelse, troende sig vara egentligen de, som borde
beskydda lidande likar och antaga sig de förtryckta,
äfven nu fattade eld och lofvade göra gemensam sak med
de från andra orter till dem strömmande missnöjda.
Just denna sinnesstämning och dessa förhållanden voro
för Daljunkaren de mest gynnande. Någon skrifkunnig
anhängare, som han hade i Dalarne, skref till honom,
att nu, just nu, vore ögonblicket inne för hans
planers utförande, och att han följaktligen borde
just nu infinna sig i någon af de till norska fjällen
gränsande dalsocknarne.
Att Daljunkaren skulle af sådana underrättelser
blifva högst förtjust, var naturligt. Han visade
genast det erhållna brefvet för erkebiskopen, som
bad honom skynda öfver gränsen och ej förlora ett
ögonblick. Den falske Sturen svarade dock, att han
först ville skrifva och skicka en kurir med brefvet
till Dalarne, lefvande att sjelf infinna sig så
fort möjligt vore. Men som han dock ansåg den här,
hvarmed hans norske vän och gynnare godhetsfullt ville
bispringa honom, allt för ringa för det stora och
vigtiga fälttåg, han hade i tankarna, och för fåtalig
mot Gustafs talrika härar, så ville han först draga
genom Wermland och der skaffa sig flera stridsmän.
Det kostade mycket på honom, att ej före afresan
få fira sitt bröllop, och han sökte på allt sätt
öfvertala så väl den ut-korade bruden, som hennes
närmaste, att hasta med vigseln. Men alla hans
ord, äfven de vältaligaste, strandade mot brudens
bestämda nej, erkebiskopens allvarliga domslut,
att Märta i den vägen skulle få hafva sin egen
vilja, samt fru Wendelas föreställningar, att det ju
tjenade till ingenting att rned ett oupplösligt band
förena de unga, enär de dock redan följande dagen,
eller kanske redan samma dag, som vigseln skedde,
måste åtskiljas. Deremot lofvade hon, att, så snart
herr Stare lyckligt och väl återvände från striden,
krönt med seger och ära, hon genast och med största
fröjd skulle lägga sin dotters hand i hans. Till
ett vedermäle af sin högaktning, så väl som af sin
ingångna förbindelse, förärade hon honom nu den
i häfden bekanta guldkedjan, som så mycket ökade
hans anseende hos dalallmogen, då han, utsmyckad
med eri sådan klenod, uppträdde inför densamma, icke
underlåtande att omtala, hurusom den var en skänk af
hans blifvande svärmoder.
På det bestämdaste afråddes han dock af erkebiskopen
att ensam rida åstad, utan försåg denne höge och
mäktige prelat honom godhetsfullt med en ansenlig
lifvakt, bestående
Sv. Fam -Journ. - 28.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
