Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Märta Kolstierne eller Daljunkarens Brud. Historisk skizz från Gustaf I:s tid. Af Wilhelmina Stålberg. V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–– 189
»Jag är färdig», svarade Waldemar, »att med svärdet
i hand försvara mina ord, mot hvem det vara må,
min ädle välgörare naturligtvis undantagen.»
»Således äfven mot Nils Sture?» frågade
erkebiskopen.
»Mot den svenske ynglingen, ja», rättade
Waldemar. »Ja, när han kan bevisa sig vara - icke
den han ger sig ut för, ty ingen nu lefvande Sture
är så gammal som han - utan en adlig yngling, mot
hvilken en annan adelsyngling kan draga sitt svärd,
utan att förnedra sig.»
»Du är oförbätterlig», genmälde erkebiskopen. »Men
om nu jag, dina dumma griller till trots, befaller
dig att gå med i kriget.,,
»Ers högvördighet glömmer» inföll Waldemar, att jag
icke är född norrman, ej heller dansk. Sverge är mitt
fädernesland; der är jag född - far och mor voro
svenskar - och mot det land, der min vagga stått,
vill väl icke min ädle och högsinte välgörare, en af
kyrkans förnämsta stöd, befalla mig att draga mitt
svärd.»
»Hm», sade prelaten något brydd; »jag tänkte
. . . jag trodde . . . hm, du är ju norrman nu
mera. Sturen går ju också mot sitt fosterland. -
Det gifves tillfällen, min son, då ett sådant steg
är ursäktligt. - Visserligen kan det land, der vi
först skådade dagen, kallas vårt fosterland; men om vi
redan i barnaåren lemnat det, för att i ett annat land
äta vårt bröd och skyddas af dess lagar, så menar,
jag att vi mer tillhöra det sednare än det förra.»
»Det höfves icke mig», sade den unge mannen, «att i
detta ämne tvista med den, som förstår saken bättre än
jag; endast det vågar jag i djupaste ödmjukhet anföra,
att jag ej kan dela Ers Högvördighets mening. Åt
Norges försvar vill jag egna min arm och mitt svärd,
när heldst det gäller och mot hvilken makt som helst,
blott icke mot Sverge. För en bedragare drar jag
dock ej i härnad, gällde det ock hundra gånger Norges
välfärd, som dock, ära vare Gud, icke nu är i fara.»
»Gå!» sade biskopen med en åtbörd åt dörren.
Waldemar bugade sig ödmjukt, men med en stolt
min. Vreden kokade inom honom och han längtade efter
att i ett samtal med sig sjelf få gifva den luft,
ty någon annan ägde han ej för ögonblicket att förtro
sig åt.
Att vilja det han skulle följa den falske Sturens
fana - ty en falsk Sture var han, den öfvertygelsen
kunde ingen betaga Waldemar; - att vilja, det han
skulle mot Sverge, sitt eget fosterland, utföra sin
första vapenbragd; o, det var för mycket, alldeles
för mycket.
Och huru skulle han väl bära sig åt för att rädda
Märta, den högtälskade, från att helt ocho hållet
falla i denne äfven-tyrares, denne bedragares klor? Åt
hvem skulle han förtro sig? Till hvem skulle han
vända sig? Till ingen! O, der fanns ju platt ingen,
i hvars sköte han kunde afbörda de många bekymmer,
hvaraf hans unga hjerta öfversvallade.
Ändtligen föll det honom in, att pennan vore den
rätta af ledaren för alla dessa känslor af kärlek och
harm, af förtret och förödmjukelse, af fruktan och
ångest. Han tog fram ur en liten besynnerlig pulpet,
på höga, vridna fötter, pennor och bläck, samt ett
slags tunnt pergament, som på den tiden begagnades
till bref, och satte sig att skrifva till Märta.
Det var i sanning fara vardt, att nämnde bref skulle
fattat eld, eller åtminstone svedit fingrarne på en
hvar, som blott vidrört det, så glödande var det;
vi mena kärleksglödande, såsom hvarje ung läsare bäst
kan fatta.
Men nu blef der en annan sak, den qvistigaste af
alla: huruledes skulle väl detta bref komma i Märtas
händer?
Märta var strängt bevakad af modern, hvilken genom
sin syster abedissan blifvit gjord uppmärksam på, att
den unga flickan närde någon hemlig hjertats böjelse;
och hon fick ej taga ett steg. utan att hon följdes
af de skarpaste argusblickar.
I huset fanns en tjenarinna, gamla Sara, som hade
varit fru Wendelas amma och som skött både mor och
dotter i deras spädaste barndom, hvarföre hon fått
följa med dem, då de blefvo husvilla, och hade fått
löfte på att i biskopshuset hafva sitt bröd till
döddagar.
Denna gumma, som var en ytterst gudfruktig, from
och stilla varelse, och som bodde i ett litet rum,
gränsande intill Märtas sängkammare, togs af fru
Wendela i strängt förhör, angående hvad hon kunde
hafva sig bekant om den unga jungfruns ’tycke’, om
hon sett henne mottaga och läsa något bref o. s. v.
Gamla Sara bedyrade sanningsenligt, att hon aldrig
sett den unga jungfrun läsa, än mindre skrifva något
bref, och försäkrade likaledes, ehuru något mindre
sanningsenligt, att hon hade sig ingenting bekant
angående en hemlig kärlekshandel, som misstänktes vara
å bane. Der stod nu fru Wendela midt i labyrinten af
sina funderingar, utan att hitta någon utgångstråd. j
Hur enfaldig hon var, som hade en ung, älskvärd man i
| huset och dock icke kunde råka på den idéen, att
just han | kunnat spela henne det fula sprattet,
att bortsnappa Märtas l hjerta!
! Omöjligt! Icke kunde hennes högadliga
dotter begå en
i sådan nedrighet, som att förälska sig i en yngling
af lågadel. i Emellertid visste gamla Sara
vida mer, än som var för-
I enligt med hennes ömma samvete och hennes pligt
som ett | slags duenna. Hon hade till och med af
Märta fått ett halft \ förtroende; och ett halft
förtroende är för en qvinna, i hvarje l lifvets ålder
och förhållande, så godt som två hela, då det hand-j
lar om kärlek.
l Den beskedliga gummans hjerta svällde af
medlidande med
i den stackars förtryckta Märta, och så hände sig en
vacker dag, j att hon gick ända derhän, att
tillsmyga henne brefvet från l Waldemar, det ofvan
omtaldta glödande kärleksbrefvet, l Och -
tanken eder, mina unga, sköna läsarinnor, hvilket
| praktexemplar af förtrogen! - Sara kom ej fram
med någon straffpredikan, för att göra sig vigtig.
Hon teg, till dess hon j blef tilltalad.
! Och det töfvade ej länge, förrän
hon det blef. Märta
i hade i största skyndsamhet skrifvit några ord till
svar på det glödande brefvet, och till hvem skulle
hon väl vända sig i fråga om dess lemnande i rätte
ägarens händer, om icke just till henne, som lemnat
henne Waldemars bref? Huru han vågat anförtro henne
det, hade Märta ännu ej fått veta, och en lång tid
förgick, innan hon fick veta det.
Kort och godt: ett par vänliga ord och några ännu
vänligare smekningar af Märtas små, fina händer
bevekte Sara att för andra gången spela rollen
af ett kärlekens postbud. Hon tog Märtas bref,
stoppade det i sin ’lomma’, som hon hade hängande
vid venstra sidan utanpå klädningen och förklädet,
och lofvade att om qvällen, då det hunnit blifva
riktigt mörkt ty man var i djupaste nedan - gå
att lemna skrifvelsen till l Waldemar, som bodde
snedt öfver borggården och som höll ; sig inne i
sina rum, under förevändning af opasslighet.
Riktigt frisk var den unge mannen egentligen icke;
ty en i högsta grad upprörd själs lidande
inverkar, som man vet, på äfven den starkaste
kroppskonstitution. Men orsakerna till hans
inneblifvande var dock förnämligast det spända
förhållande, hvari han stod till sin höge fosterfader,
efter sista sam-I talet med denne, samt ännu mer hans
förargelse öfver den fal-| ske Sturens framgångar
hos så väl erkebiskopen som fru Wen-\ dela, och -
värst af allt - hans fruktan att genom blickar, i
dem han ej förmådde vederbörligen beherrska,
förråda, hvad j som föregick i hans inre.
Ack, de hade längesedan förrådt honom, dessa blickar,
\ som han ämnade att hemligt stjäla öfver till Märta,
men som dock blefvo under sin korta väg ertappade af
Daljunkaren, hvilken mycket väl förstod och uppfattade
det mellan de unga rådande förhållandet, och hvars
svartsjuka dervid uppdrefs nära till raseri, helst
vid besinnandet af den köld, hvarmed Märta ständigt
upptog hans egna bemödanden att behaga henne.
Nu hade ock ett illvilligt öde sändt den
falske Sturen
just i gamla Saras väg, då hon från den af
slottsflyglarne, der
Waldemar bodde, sneddade öfver till det af
tornen, der fru
Wendela och hennes dotter hade sin bostad.
Emellertid var
j- ju detta ingenting underligt. Den gamla
tjenarinnan kunde väl
! både gå och komma öfverallt i den befästade borgen,
utan att
man dervid borde hafva något att anmärka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
