Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjurfäktning. - forts. Finska Gudasagor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man behöfver för hvarje fäktning två till tre dussin
sådana utlefvade stackare.
Af icke mindre betydenhet än tjurarnas är tjurdödarnes
roll. En trupp sådana toreros kallas en cuadrilla
och betalas, allt efter som den innehåller mer eller
mindre berömda personligheter. Ofta öfvertager förste
espadan hela cuadrillan, picadores banderilleros
och chulos, och sluter en öfverenskommelse med
asentistan. En ordentlig tjurfäktning erfordrar en
kostnad af tio till femton tusen riksdaler, men den
inbringar äfven en vacker summa, emedan priserna äro
höga och amfiteatrarne rymma tio till femton tusen
åskådare eller ännu flera. De största plazas i Spanien
äro de i Xeres de la Frontera, Madrid och Valencia.
Några dagar före fäktningen äro på murar och gathörn
uppklistrade stora affischer, på hvilka man kan läsa
ett fullständigt program öfver corridan. Programmet
innehåller namnen på toreros och tjurarne samt
visar, från hvilka ganaderias dessa sistnämnde
härstamma. Äfvenledes innehåller det hvarjehanda
anmärkningar, som tjena åskådarne till efterrättelse.
Dessutom utdelas äfven ibland åskådarne små sedlar,
som hafva blanka kolumner. Dessa kolumner ifyllas
af den uppmärksamme åskådaren, i det han medelst
nålstyng utmärker, huru många lansstötar hvarje tjur
erhåller, huru ofta en piea-dor faller af hästen,
huru många hästar blifva på platsen, "o. ’s. v. En
äkta aficionado för en noggrann statistik öfver alltx
som tilldrager sig vid fäktningen; och ett sådant
program, estado, som blifvit öfversådt med nålstyng,
förvarar han med omsorg. . Endast den, som sjelf varit
närvarande, kan göra sig en tydlig föreställning
om det lif och den rörelse, som man finner i de
spanska städerna de dagar, då tjurfäktningar skola
anställas. Alla menniskor äro i rörelse. De komma, gå,
trängas om hvarandra, hemta biljetter, stå tillsammans
i grupper; man hör guitarrer och zittror; menniskor
från landet komma till häst och fots, och det tyckes,
som om alla invånarne i trakten strömmade in till
staden.
Tiden för skådespelet nalkas, och människomassorna
skynda om hvarandra till teatern, hvarest man med
spänd nyfikenhet väntar det, som komma skall.
-
Finska Gudasagor.
III.
.*- r ––––- ^/i
B* . III.
Solsagor.
vida verlden finnes intet folk och ingen lefvande,
för ljuset fostrad varelse ofvan jord, som icke älskat
och till-bedt himmelens sköna sol. Alla väsen sträcka
mot henne sin längtande famn; hon drager dem till
sig^ och de inandas hennes fägring. Hon väcker dem
ur fröet, ägget och vinterdvalan; hon ser pä dem,
och de lefva; hon döljer sig, och de dö. Hon är den
ungdomskälla, hvarifrån lifvet strömmar ut genom
alla naturens ådror, och derföre hafva folken i
deras barndom ansett henne för skapelsens krona och
alltets medelpunkt. Derföre har hon i alla tider
varit grundtanken i hedendomens färgrika myter,
och derföre har äfven kristendomen lånat från henne
en föreställning, som genomgår alla tider och folk,
- den, att ljuset är det goda, mörkret det onda i
verlden.
Och dock låg Feniciernas solgud Baal i en oförsonlig
fejd med Judarnes Jehovah. Sinneverldens trånande,
brånande gud, hvars namn är lycksalighet, mätte i
förmäten strid sina krafter med andeverldens eviga
förnuft, hvars namn är salighet, och vardt nedstörtad
från tin tron i gudahusen.
Finnar och Germaner äro af ålder soldyrkare. Alla
dessa folk hafva i länge sedan förgångna årtusenden
fallit ned i tillbedjan på orientens glödande sand
och offrat åt solen. Ännu dröjer ett återsken af denna
blida gudamakt qvar uti folkens barndomsdrömmar.
Solen som verldskropp bär i Finnarnes språk det
vackra namnet Aurinko, men som dagens moder kallas
hon Päivä. Päivä heter äfven den blida och välgörande
Solguden, som hvarje morgon flyger ut i dufvohamn
från sin glänsande gård Päivilä, för att bestråla
verlden. Der han flyger är lif och skönhet: han
vet det förborgade; han förlamar det ondas makt och
beskyddar det goda. Derföre har han många fiender,
som bittert afundas, hata och förfölja honom. När
de ej förmå fläcka hans rena klädnad, ställa de mot
honom skändliga forsat och lyckas stundom inspärra
honom djupt i kopparbergen. Då förtvinar jorden
och allt lefvande begråter den herrliges undergång,
intilldess att han åter löses ur dödens våld, såsom
vi läsa i Balderssagan och i den finska sagan om
ljusets död och uppståndelse.
Solguden hade många söner och döttrar, alla sköna och
glänsande, några äfven fåfänga och nyckfulla. Ty det
berättas om solens söner, att de åka med femtio hästar
på friarefär-der, så att det gnistrar kring himmelens
hvalf, och dock händer, att de få korgen. Men
döttrarne äro de allra vänaste unga tärnor, alldeles
icke bortskämda af sin stora skönhet och rikedom. Ty
de sitta vid kanten af det rödskimrande molnet och
väfva flitigt de allra skiraste tyger med sådan
mästerlig konst, att ingen väfnad i verlden kan
jemföras med deras.
Solflickan, Päivätär, är väfstolens hulda
beskyddarinna och en mästarinna i spanad. Med
rosenfingrar spinner hon på sin gyllene slända
azurens fina trådar, som löpa mellan himmel och jord,
och när hon sedan trädt garnet igenom en väfsked af
silverglänsande töcken, flyger hennes flinka spole
som en ljudlös kornblixt af och an mellan molnet och
björkskogen.
Solens gård är en brinnande härd med stängsel
af blänkande guld, och solguden är äfven eldens
beherrskare. Han har en ung, guldlockig gosse, hvars
namn är Panu, den lille eldguden. Panu bär hvar morgon
eldstrimmor upp på himmelens hvalf; han är ljusets
bevingade tjensteande, den tidigast vakne tomten i
himmelens pörte. Panu är den värmande, lysande, men
icke brännande lågan: han känner icke sin makt, han
vet ej i sin oskuld, att han en gång skall förhärja
verlden.
Men om elden finnas flera sagor, dem vi framdeles
skola berätta. Den jordiska elden härstammar från
solen och är det svaga återskenet af hennes omätliga
gudakraft. Derföre är elden helig; derför är elden
en renande makt. Att spotta i eld, är en stor synd;
att leka med eld, lockar vådeld i huset. Hvarföre
växer kornet så tjugofaldt uti syedensaska? För
det att svedens eld har renat jorden från onda
besvärjelser. När en menniska dör, skall hennes
sänghalm genast uppbrännas utanför stugan: det renar
huset från allt ondt ifrån grafven och renar äfven
den aflidnes ande, som måste gå genom lågorna.
Kolt heter morgonrodnaden yngling, och Ämarik heter
hos Esterna aftonrodnadens flicka. Om dem finnes
en saga, som är så täck, att hon väl kan höras en
gång ännu. Koit och Ämarik äro himmelska väsen af
evig ungdom och fägring, båda tjenande andar hos
himmelens herrskare. Hvarje morgon tänder Koit solens
lykta; hvarje afton släckes hon åter af den vaksamma
Ämarik. Till belöning för deras trogna tjenst erbjöd
dem Wanna ise, himmelens herre, att blifva man och
hustru, ty han visste allting och visste således
äfven, att de båda unga älskade hvarandra. Men just
för det, att de älskade, som himmelska väsen älska
hvarandra, badö de att hellre för evigt få blifva
brud och brudgum, och det vardt dem lof-vadt. Då
tillät den Gamle i himmelen dem att i fyra veckor om
sommaren möta hvarandra vid midnattstid på himmelens
rand och njuta en stund deras korta lycka. Der lemnar
Ämarik den slocknande lyktan omedelbart åt Koit,
som upplifvar lågan nied sin andedrägt, och bådas
läppar mötas, och Äma-riks kinder rodna och afspegla
sig rosenröda på den klarnande morgonhimmelen. . . .
IV. Mån- och Stjernsagor,
Tysta och bleka gå nattens gudamakter öfver det
mörkblåa himlahvalfvet. Månen (kuu) och stjernan
(tähti) hafva,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
