Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en ung flickas lif. Af Sophie Bolander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
»Jag menar hvad jag säger. Det är icke vardt att du
gör dig oskyldig eller söker undflykter, ty jag är din
riktiga faster och det tillkommer mig att vaka öfver
dig och före-hålla dig sanningen. Du har bekantskaper,
som icke anstå dig, och . . .»
»»Snälla faster, nu är ni oriktigt underrättad! Har
riktigt låtit pudra er af sqvallret i sta’n».
»Jaså, min kära Rudolf, det är sålunda du vill
sticka ut ögonen på mig, men gamla faster är icke
så enfaldig, hon! Vet nog hvad hon säger! Hvar
tillbringar du dina aftnar?»
Rudolf rodnade, besinnade sig ett ögonblick och sade:
»Hos goda vänner».
»Som bo i ett litet envåningshus i hörnet af Storgatan
och Gnatgränden; en mor och dotter, som ingen känner,
som ej umgås hos någon till oss bekant menniska,
som kommit hit från en främmande ort, och hvem vet
om icke äfven med ett främmande namn, och som lefva
af att dottern arbetar för en fotograf. Du hör nu om
jag blifvit oriktigt underrättad eller om jag icke
vet hur det står till. Akta dig, Rudolf, för detta
äfventyrliga folk! ...»
»Äfventyrliga folk?! Det finnes icke bättre menniskor
på jorden! Det kan jag försäkra faster, och den kan
räkna sig lycklig, som fått tillträde till dem».
»Nå du store! . . . Det var då det värsta jag
hört! Jag hoppas väl du icke har något allvar med
hvad du säger».
»Jo, det fullkomligaste».
»Ack, du olycklige gosse! Skulle du så hafva förvillat
dig?»
»För att förtaga fasters bekymmer och med tillit till
fasters tystlåtenhet vill jag bekänna att jag fästat
mitt hjerta vid mamsell Werner på ett oupplösligt
satt och att det evigt skall tillhöra henne, och
torde faster nu vara lugn för mina besök i det lilla
envåningshuset».
»Ännu mindre! Står det så till, måste de upphöra,
tvärt vara slut! Det är det enda möjliga! Tycker du
det vore ett passande parti för dig? En mamsell som
retoucherar åt en fotograf!»
»En liicka vacker och god som en engel, med förstånd
och bildning som göra henne förtjent af en prinsessas
rang».
»Och fattig som en skåpråtta, bor i Gnatgränd och
retoucherar porträtter. Nej, min gosse, vi lefva
icke i tider då det heter: en koja och ett hjerta. Du
skall hafva en flicka j med penningar och anseende. Du
skulle lägga din far i grafven om han finge veta en
sådan tokenskap. För att vara rätt uppriktig vill
jag säga dig, att en hans gamle vän, Öfverdirektör
von S. har en enda dotter, med stort mödernearf, som
endast väntar på ett antagligt anbud, och att han,
din far, förstår du, är bjuden att med dig, min gosse,
tillbringa nästa påskhelg hos honom. Tänk nu på hvad
din frid tillhör!»
Men Rudolf hade funnit sin frid och han öfvergaf den
ej. Han kom lika troget som förr, hvarje afton till
den älskade. Han sjöng och var lycklig med henne.
Hans far skref till honom om den af fastern
omtalade bjudningen. Han svarade nekande,
undskyllande sig med mycket att göra. Uppmanad af
fastern kom hans far till staden, för att sjelf och
med egen hand ingripa i hans hjertas angelägenhet.
Det blef en häftig strid mellan far och son, men
den sednare lat icke besegra sig. Jag tviflar
icke att ni ju vill mitt väl - men ni fattar icke
hvari det består. Ni vill skaffa mig guld, jag
begär ett - hjerta. Ni sätter min lycka i rikedom,
jag i kärlek. Jag öfverlemnar mig ingalunda
åt den dåraktiga blindhet, som icke ser morgondagens
behof eller de obestridliga fordringar på deras
uppfyllande, som lifvets trefnad kräfver, men
icke heller åt den, som icke ser någon annan sällhet
än den, hvilken köpes för penningar. Huru ofta
j hindrar icke rikedomen menniskan från att
njuta glädje. De l gifva sig icke ro att
vara lyckliga för bekymren att sköta j sina
ägodelar; och gå miste om nöjet för att blända sig
med j prakten. Yi, min fästmö och jag, vilja
vara klokare. Den j sköna måttan var den regel,
som styrde grekernas konstsinne, | och vi vilja
hylla den för konsten att vara lyckliga. De få-
j fängliga begären, den ytliga ståten, den tomma
fröjden af stora l verldens lif, skola blifva
främmande för oss. Yi vilja finna j
sällheten med och genom hvarandra. Jag är ung och
har ett vidt verksamhetsfält för mig. Snart hoppas
jag vinna en befordran, som skall tillåta mig att
försörja en hustru, och jag skall känna mig tusende
gånger belåtnare att genom eget arbete och kraft
förvärfva hennes och mitt uppehälle än om jag skulle
hafva henne att tacka derför».
Fadren var af sin kärlek slagen med en sådan blindhet,
att han såg idel dårskap i dessa tänkesätt. Då
han ingenting kunde vinna på sonen, gick han att
uppsöka Olivia. Han begärde att få tala vid henne
enskildt, och då det stundom hände att man kom i
och för hennes arbetes skull, blef han visad upp
på hennes arbetsrum. Åsynen af den prydliga, fina
anordningen der, samt af hennes vackra utseende
och hållning förstummade honom för ett ögonblick,
men han påminde sig snart anledningen till sin
ditkomst och tillkännagaf den utan förbehåll och
utan skonsamhet. Han bad henne aldrig tänka på en
förbindelse med hans son, så vida hon icke öfver
bägge deras hufvuden ville nedkalla hans oblidkeliga
hat. Ja, han hotade dem med sin förbannelse, med
att göra sonen arflös och att icke mer vilja se
honom för sina ögon. Olivia stod blek och darrande
framför honom. Hennes läppar skälfde och hon sökte
gång efter annan att tala. Slutligen sade hon, ehuru
med knappast hörbar röst: - Jag har lofvat honom min
kärlek och min tro, de skola evigt tillhöra honom,
ty jag kan aldrig älska någon annan! Men sitt löfte
gifver jag honom tillbaka. Dock, säg honom det, ni,
och befria mig från bitterheten att göra det! Måtte
han bli lycklig, ack, så lycklig som jag önskar honom
det, och! . .. Hon förmådde icke mer.
»Ni vill då, utan vidare omständigheter, göra denna
uppoffring för hans sällhet?
»Skulle jag älska honom annars?» Hon sjönk härvid
ner på en stol, stel och känslolös.
Fadren gick fram till bordet skref några ord på en
papperslapp, hvarefter han sökte återbringa henne
till sansning. Då detta lyckats sade han: »Det gör
mig ledsen att hafva nödgats smärta er, rnen ni
förstår att en sons väl går framför allt. Emellertid
har ni gått miste om hoppet att bli försörjd för er
framtid. För att i någon mån godtgöra det, liksom för
att visa er min erkänsla för den foglighet hvarmed ni
gifvit vika för mina fordringar vill jag här lemna
er min revers på 2,000 rdr, hvilka jag hoppas kunna
blifva er till gagn och bidraga att lindra er sorg.»
Blekheten på Olivias kind aflöstes af en flammande
rodnad. »Herre», sade hon »hvarigenom har jag förtjent
donna förolämpning?»
Den nyss så förgrymmade herrn stod härvid slagen inför
den, som han nyss så obarmhertigt förkrossat. Han
hostade, han vände sin revers mellan fingrarne och
sade slutligen: »Ni missförstår min välmening. Man
brukar icke förolämpa folk med gåfvor af 2,000
rdr. Men ni är litet upprörd nu, och jag förlåter
er. Tag emellertid hvad jag skänker er här, tag det
som en lösepenning för min sons frihet eller ni skall
en dag ångra er.» Och han framräckte reversen.
»Aldrig!» sade Olivia och drog sig tillbaka. »Tillåt
mig åtminstone att få behålla aktningen för den ...»
Hon tystnade och vände sig bort.
»Icke mitt fel!» sade herr R., stoppade reversen till
sig och hastade bort. Ändamålet för hans besök var
vunnet, men hans inres frid och tillfredsställelse
icke så. Han var intagen af Olivias behag och
värdighet och kände att han i Rudolfs ställe
skulle gjort precis som han. I trappan mötte han sin
son. Denne hade fruktat det steg fadern tagit och kom
för att endera förebygga eller utplåna verkningarne
deraf. Yid hans åsyn skyggade fadern tillbaka. Han
fruktade för en förklaring och sade med en öm, nästan
vek röst: »Jag har en helsning till dig från henne,
men se dig vill hon icke mera.»
»Yill icke?! Så heter det icke på sanningens språk. Ni
har må hända aftvungit henne löftet att icke göra
det, men sådana löften hafva ingen bindande kraft.»
Och Rudolf skyndade förbi honom i den trånga trappan.
Fadern ville återhålla honom, men ovig till kroppen
och upprörd till själen samt kan hända med en osynlig
Nemesis i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
