Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vandring i Gullbrandsdalen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
Det är svalt i dalen och ängarne damma ännu, men
mun- ! tert lif råder öfverallt. Ur skogen ljuda
vallbjellrorna; på klipp- i väggarne klättrar
det muntra bergsfolket omkring; i den saftiga
grönskan, på ömse sidor om vägen, hvila
betesmätta hästar. En mängd skator följa åkdonet
en längre tid och sqvattra i | kapp med vattnet;
skrikande flyger ringtrasten från sten till sten
och varnar hela fågelverlden för vandraren,
hvarefter genast ett helt dussin kramsfåglar medelst
högt knarrande för denne tillkännagifver att man
förstått varningen; muntra starar genomsöka i
sällskap med kråkor åker och äng; de evigt
rörliga taljoxarne flyga från träd till träd; men i
vattnet hastar den purpurfläckade forellen som en
pil fram öfver sten-bottnen, när skuggan af den
förbifarande vagnen skrämmer upp honom.
Yägen går utmed en grön sjö, som emottagit hundrade
isbergsgröna vattenådror och bär nu sjelf deras
underbara drägt, detta obeskrifligt friska, klara,
högbergens våggröna, som man sjelf måste hafva skådat,
för att kunna föreställa sig och förstå, huru ögat
och hjertat fängslas deraf. Två pojkar gunga sig i en
lätt båt och meta laxöring; deras högröda mössor göra
ett bjert afbrott mot det gröna vattnet. En och annan
landtman går förbi, hvar och en har en helsning för
och ställer en fråga till den »resande»» samt önskar
honom en lycklig resa vidare.
Högre och högre går landsvägen; ändtligen
öfverskrider den bergskammen och erbjuder en fri
utsigt öfver en ny dal, skön som den förra, men mera
storartad och rik. Här är dalgången bredare och
den skimrande Otta-elfven, som slingrar sig genom
grönskan, är redan en temmeligen betydande flod,
fastän den ännu frambrusar med all ungdomslust och
i sin ungdoms skrud. De talrika vattentillopp,
som den upptager till höger j och venster, för
den glädtigt till Lougen, med hvilken den j
några mil nedanför förenar sig, för att vandra vidare.
I bakgrunden skimrar Yaagevandet, den sjö, som
äfven samlar för honom och i sitt sköte uppfångar
hundrade bäckar, för att förenade tillföras
honom. I4ngt bort i fjerran synas bergens
l glänsande toppar, de äro förebud till den
väldiga Galdhaas- j piggen, som uppsträcker sina evigt
isade spetsar högre i den | blåa rymden, än något
annat berg i landet, ja, i hela norra l j Europa.
Dalväggarne se ut som vore de besådda med gårdar j
: och i dalen förena sig de behagligt utseende
boningarne nä-Sj stan, till en by.
Ben ena stora gården är gästgifvaregården och dit
trafvar j förnöjd den förståndige hästen. Mellan
mognande sädesfält och j blomstrande hagar, mellanj
trädgårdar och hus, går vägen till stiftet. Utan
uppehåll får jag en annan häst, som ilar med mig
till det närbelägna vattnet. Der beställes fort en
båt och j ännu en, som upptages af ett sällskap
sångare, närmar sig, j ocli med lika fart skjuta
de båda farkosterna fram genom vågorna. Småningom
bortdolr sången från den andra båten, som aflägsnar
sig från vår men och mer. Men en n|;;klang ljuder
från alla bergen. Jemn och lugn ligger sjön framför
mig, likväl ljuder det doft och dånar utan uppehåll;
vattnet som störtar från bergen susar och brukar
sina väldiga visor. Hvilket landskap! Gröna, svarta
och bländande hvita äro taflans färger: gröna äro
sjöns vågor, knappast dalväggarne äro grönare;
men mörka äro bergen som förr och endast de vilda
backarne förete ljusa strimmor. I fjerran röker
det, liksom från en väldig eld - det är vatten
dammet öfver det präktiga TessefaHet, hvilket
lemnar en sjö, för att störta sig i en aninan. En
fjerdingsväg långt hör man dånet af de till fradga
sig upplösande vattenmassorna. Hvarje ny krökning på
sjön upprullar andra präktiga taflor, men hvar och
en är lika storartad och förtrollande. Gårdarne vid
stranden vittna om deras invånares välstånd. I den
största gården der borta bor den rike engelsmannen,
som fängslades af bygdens fagraste tärna och hvilken,
af kärlek till en bondflicka, blef norsk bonde.
Stadig och lugn flyter båten vidare mot
gästgifvaregårdeu Gardmoe, som ändtligen skönjes
emellan de gröna björkarne. Det är ett äkta norskt
hus! Alla gaflar och gesimser äro prydda med
snideriarbete och dertill sådant arbete, som skulle
göra en bildhuggare ära, så smakfulla och mångfaldiga
äro
arabeskerna. Skåpen inne i det stora rummet äro
endast ett träsnideriarbete. Enstaka byggnader stå,
som här är bruket, på träpelare, men äfven dessa äro
prydligt arbetade. På gården är det tyst och tomt, ty
folket är rundt omkring sysselsatt med skörden. Men
nu kallar klockan dem hem till förfrisk-ning och
vederqvickelse. Äfven jag finner kostlig mjölk och
godt bröd till middagsmåltid.
Gardmoe är ingen beständig gästgifvaregård, utan
endast en förmedlingsanstalt mellan de resande och
bönderna, hvilkas skyldighet det är att skjutsa de
förre vidare. Den mannen hvars tur det var i dag,
infann sig och befordrade mig inom kort tid till Lom.
Denna vidlyftiga sockens träkyrka utvisar genom
sin mörka färg, att den är flera hundra år gammal
och de märkvärdiga drakhufvuden, som kröna alla
takåsändarne af det i flera af-satser högre och högre
stigande taket, synas vilja påminna om den tid," då de
nordiska konungarne i sina hafsvidunder genomtågade
det salta hafvet, för att öfver alla land sprida
sina vapens ära. Rundt omkring byggnaden utbreder
sig den friskaste, gröna gräsmatta och till och med
i klipporna väfva björkarne in ljusgröna blommor och
backarne klara silfverband. Bredvid kyrkan ligger
prestgården, en ståtlig och vänlig träbyggnad.
I dejt närbelägna stiftet slumrar väfstolen; bondens
dotter sänder med vand hand väfskytteln genom de
af henne sjelf spunna och färgade ull trådarne, för
att tillverka det brokiga tyg, af hvilket hon vill
förfärdiga kläder åt sig och de sina. En vagn blir
beställd och fort förspänd och vidare går färden den
bullrande Bäbra till mötes. Högre blifva klipporna,
brantare väggarne, trängre dalen. Akrarne smälta ihop
till små tegar, som ligga strödda här och der mellan
klippblocken, och endast med få kärfvar kunna löna
det tunga arbetet; gårdarne hänga som örnnästen på
tvärbranterna. Ett i sannhag storartadt bergssceneri
upprullas för det druckna ögat och låter blicken på
en gång uppfatta djupets friskhet och rikedom samt
höjdens skimrande behag och köld. Isbergen hänga
öfver de gröna ängarne och de fruktbärande åkrarne.
Nu blir dalen ensligare, gårdarne blifva
sällsyntare, den vilda naturen undantränger mer
och mer menniskan. Plötsligt slutar vägen. I en
bergsklyfta har vattnet burit ofantliga massor af
klippblock och stenar ifrån höjden ner i Bäbras
strömfåra och dervid fyllt igen hela dalen och
förvandlat den till en vildmark. På denna sida om
vildbäcken stå hundratals kärror och vagnar, som
ägas af alla de landtman, hvilka om sommaren eller
året om bo ofvanför i dalen, men först härifrån
kunna nyttja sina åkdon. Dit ställes äfven min
karriol och hästen begagnas härifrån till packhäst,
ty skjutshållet Rödhiem j ligger ännu längre upp i
dalen, der den vilda Bäbran förenar j j sig med den
på Galdhaaspiggens isberg upprunna Ängdals-elfven.
Ägaren af Rödhiem lofvar att sjelf resa med mig öfver
bergen och följande dagen framföres den starke hästen,
som skall bära min packning och, om vägen tillåter
det, äfven mig öfver fjällen. Yi taga afsked af den
vänliga husmodern och tåga vidare uppåt Bäbran. I
början går vägen ännu förbi flera gårdar, men snart
höjer den sig mer och mer och J lemnar menniskan
med alla dess verk nedanför - men i stället för
blicken afslöjande fjällen. De vestligt om oss
hopade bergmassorna äro alla betäckta med gletscher,
höjdens eviga is utbreder sig mils-vidt för ögat
och visar sig öfverallt, när och fjerran. Björken
krymper och försämras; men ännu betäcker den småhätta
dverg-bjorken jemte enbusken och den som aftonrodnaden
skimrande ljungen bergets ytor och sluttningar. En
flock fjeliripor springa Öfver vägen, visande sig
i sin brokiga sommardrägt, om endast för några få
ögonblick, tätt bredvid de ensamme vandrarne, - ett
ganska sällsynt skådespel! Annars möter man endast
den öfverallt tillstädesvarande muntra stensqvättan
och här och der en falk. Alla öfriga djur undvika
höjderna.
Mild och klar sänker sig aftonen neder och dess
skimmer återspeglar sig på bergens glänsande yta;
ur djupet ljuda ännu sakta vallbjellrorna, liksom
aftonringning på afstånd; derefter blir det tyst
och mörkt och endast gletscherna lysa ännu efter
den nedgående solen tills äfven de försvinna i
nattens gråa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
