Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Malla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försvunno för hennes ögon, och i nästa minut var
hon icke längre medveten af sina sorger och lidanden.
Då Malla åter kom till sans, befann hon sig i en stor
sal, med sjuksängar hvart hon blickade.
Hon hade redan legat der i flera veckor, så sade
sköterskan. Ensam och af alla öfvergifven, tyckte hon,
att döden varit henne en lycka. Men dödens och lifvets
Herre hade annorlunda beslutit. Malla tillfrisknade
och utskrefs från sjukhuset.
Knappast egande så pass krafter, att hon kunde släpa
sig fram, befann Malla sig nu på gatan, utan att äga
ett hem att gå till.
Hon erinrade sig då en gumma, som känt hennes
fostermoder. Dit begaf hon sig och lyckades få tak
öfver hufvudet, till dess hon skulle kunna söka
sig tjenst. Hennes saker hemtades från baronens,
som redan länge sedan begifvit sig till Swerdensholm.
När Malla blef så frisk, att hon kunde gå till
Långholmen, erfor hon der, att fadern slutat sina
dagar. Man sade väl ej, huru det skett; men Malla
trodde sig likväl af deras ord böra antaga, att han
sjelf afhändt sig lifvet.
Malla var ett par dagar härefter nyss hemkommen,
efter att hafva varit ute och förgäfves sökt sig
någon plats. Hon satt och funderade med oro på,
huru hon skulle kunna förtjena sitt uppehälle.
Det knackade på dörren. Malla gick att öppna; men
hade så när fallit baklänges af förvåning, då framför
henne stod – inspektoren på Swerdensholm.
»Så finner jag dig ändtligen,» utropade han;
men det var icke någon lätt sak. När man der hemma
sade mig, att Malla låg illa sjuk, brände jorden
under mina fötter, och jag visste icke huru fort jag
skulle komma hit. Slutligen lyckades mig dock få en
anledning att resa, och nu är jag här, för att hemta
mig en hustru. Malla du, vi skola gifta oss och det
i brådaste rappet.»
»Tack, Per, för din vänskap, men du får icke gifta
dig med en tjenarinna, som man jagat bort, derföre
att hon misstänktes för stöld.»
»Hvad pratar du för tokerier? Du håller mig kär,
och det är härvidlag, hvad som fordras. För öfrigt
vill du väl icke tro, att jag kan misstänka dig.»
»Nej, Per, det vet jag att du icke gör; men jag kan
det oaktadt icke blifva din hustru. Ensam skall jag
bära följderna af min faders skam.»
Malla var obeveklig och Per reste.
*
Ett par år hade blifvit lagda till Pers och Mallas ålder.
Det var vinter och ett klingande före. En åkare,
som skjutsat ett par herrar till Marieberg, kom
körande in till staden. Han höll stilla utanför en
krog på Nya Kungsholmsbrogatan, dit han gick in,
för att supa upp sina drickspengar. Under tiden
nedrasade en massa snö från taket och skrämde de åt
sig sjelfva utanför krogen lemnade hästarne, så att
de satte af i fullt sken gatan framåt. En äldre man,
som obekymrad gick sin väg och icke hann fort nog
draga sig undan, omkullkastades; hästar och åkdon
gingo öfver honom. Blödande och sanslös måste han
afföras till lazarettet.
De skador han erhållit befunnos vara så svåra att föga
hopp fanns för hans vederfående. Den omsorgsfulla
vård läkaren och sköterskan egnade honom, åstadkom
emellertid så mycket, att man några dagar tycktes
kunna hoppas, att utgången skulle blifva lyckligare
än man från början antagit; men efter denna skenbara
förbättring inträdde en plötslig försämring,
och läkaren förklarade nu att mannen icke
stod att rädda.
Den sjuke åhörde sin dom med lugn. Han hade endast
en önskan, den att före sin död få träffa sin
son. Sköterskan lofvade att skrifva efter honom.
En dag yttrade han till henne.
»Nu lärer jag väl icke hafva långt qvar; jag skall
således dö, utan att få tala vid son min.»
»Han är här,» hviskade sköterskan.
En ung man inträdde strax derpå i
sjukrummet. Sköterskan drog sig undan till ett af
fönsterna och sonen nalkades sin faders säng.
»Gud ske lof du kom, käre Per,» stammade patienten.
»Min stackars far,» mumlade Per upprörd.
»Jag hade funnit det svårt att dö, utan att få
taga afsked af dig,» sade den sjuke. »Det är något
som tynger på min själ, som jag ville anförtro åt
dig. Det rörer Lästgren, du vet, skoflickaren som kom
på fästning. Han och jag hade känt hvarandra sedan
pojkåren; men så kom vi att fatta tycke för en och
samma flicka, och slut var det på vänskapen. Lästgren
var glad, och Lovisa gaf honom företrädet och så
gifte de sig. Detta kunde jag icke förlåta; utan
jag svor i mitt sinne på, att Lovisa skulle få
ångra sig. Lästgren var af dem som tycka om ett
muntert lif. Jag gjorde honom också bekant med
några utsväfvande sällar, som drogo honom med sig
på krogarne, och så blef af den fina gesällen inom
kort en supare och spelare. Det gick nu hastigt bakut
för honom. Nöden kom; Lästgren råkade i allt sämre
sällskaper och blef en dag anklagad för delaktighet i
en stöld. Det var jag, som angaf och häktade honom;
men af brist på bevis kom han lös efter någon
tid. Hustrun dog af grämelse och elände, medan mannen
satt inne. Att återvända till ett arbetsamt lif var
nu omöjligt för Lästgren och slutet blef, som du vet,
Långholmen.
*
Under denna min plågotid har jag ofta tyckt mig se
Lovisa stå vid sängfötterna och fråga mig, hvad jag
gjort af mannen och hvad det blifvit af hennes lilla
dotter; jag har hört henne anklaga mig för mannens
brott. De der synerna hafva kommit mig att tänka
på ett och annat, och det var väl ej så rätt af
mig att hämnas så som jag gjorde. Sköterskan säger,
att Gud skall förlåta den ångerfulle, och jag vill
hoppas derpå. Jag kan ej göra ogjort hvad som skett;
men jag ville allt hjelpa deras stackars dotter, om
hon lefver. Du skall derföre lofva att uppsöka henne
och att dela med dig åt henne af det som blir öfver
efter mig; det skall nog räcka åt dig för det. Jag
hade allt velat veta hur det gått henne, innan jag
dör, men .... men ....»
Den sjuke hade talat för mycket och fick ett anfall
af qväfning. Sköterskan var ögonblickligen vid hans säng.
»Malla!» utbrast Per öfverraskad.
Det var Malla, som i tvänne år varit sköterska på
lazarettet. Hon hade hoppats att, genom det goda hon
kunde verka för de sjuka, i någon ringa mån försona
hvad fadern brutit.
Hvad vi hafva att tillägga är icke mycket.
Det samtycke Malla tvänne år förut vägrat Per, gaf
hon honom nu vid hans faders dödsbädd.
Per arrenderade efter faderns frånfälle en egendom
och flyttade dit med sin Malla, som vid den fordna
lek-kamratens sida framlefde ett lyckligt lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:52 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1867/0034.html
