Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spetsbergen. - Nyårs-stump. Sign. av E. S-dt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förenas stråiärne och bilda en krona, från hvilken
framskjuta strålar i alla riktningar. Nu liknar
himmelen en glödande kupol; blått, grönt, rödt och
hvitt skifta om hvartannat. Men detta märkvärdiga
skådespel varar blott en kort stund; kronan utskickar
ej flera ljusstrålar, dess glans blifver allt svagare,
och ett matt sken betäcker himmelen, Här och der
ser man ljusare punkter, hvilka hastigt draga sig
tillsammans. Men äfven de förblekna; allt löper
tillsammans och slocknar. Norrskenet är slut. Men
nu stråla de af norrskenet fördunklade stjernorna i
desto klarare glans, och den långa, mörka polarnatten
herrskar åter öfver det snöbetäckta landet och den
isfyllda oceanen.
Nästan hvarje polarnatt har således mer eller mindre
starkt polarljus. Men emot slutet af Januari, då
middagsgryningen blifver starkare och förkunnar solens
snara återvändande, blifva dessa belysningar klarare
vid uppstigandet till zenith. Den 16 Februari ser
man öfver horisonten en liten del af solskifvan,
dock endast såsom en ljuspunkt, hvilken genast
försvinner. Men för hvarje dag visar sig en större
del, till dess slutligen hela solskifvan blifver
synlig öfver hafvet. Då är den långa vinternatten
slut. Från den stunden omvexla dag och natt, till
den 21 April, då den fyra månader långa dagen tager
sin början och solen ej går ner.
Spetsbergen göra fullt skäl för sitt namn. Från hafvet
ser man blott stela klippspetsar. Bergen hafva en
höjd af 2-4000 fot. De sträcka sig öfverallt ända
till hafsstranden som är helt smal. I yttersta norden
äfvensom i söder är marken något jemnare, dalarne
äro bredare och landet liknar mera en högslätt.
Alla dalar, i norr så väl som i söder, äro uppfyllda
med glacierer, som räcka ända till hafvet. Alla
dessa glacierer bilda mot hafvet väldiga branta
eller sluttande ismurar. Ofta lyfta dessa sig öfver
vattenytan till en höjd af 100–400 fot.
En glacier bildas i de kalla länderna derigenom,
att under vinterns lopp massor af snö hopa sig på en
slätt, i en fördjupning eller i en dal. Denna smälter
till en del under sommaren, fryser åter och smälter
än en gång. Yatten silar emellertid in bland snön,
och massan, som fullkomligt stelnar vid vinterns
inbrott, förvandlas till en mer eller mindre fast
is; men den är alltid fylld med talrika luftblåsor,
som finnas i snön. Dessa ismassor äro icke alldeles
orörliga och fullkorn* ligt stela, utan erhålla genom
sin mjukhet och de öfre delar-nes tryckning en rörelse
framåt. Denna rörelse går långsamt,
men jemnt. Den är något skyndsammare om sommaren än
om vintern, och den nedre delen af glacierea drifves
alltid framåt. Alpernas glacierer sträcka sig ofta
ända ned åt de bebodda dalarne. På Spetsbergen
uppnår glacieren, efter en längre eller kortare
färd, hafvet. Han rycker då ej vidare framåt, i
fall stranden derstädes bildar en rak linie; men i
bakgrunden af en vik med krokiga stränder skjuter
han framåt och stödjer sig på sidorna af viken, i
det han, sväfvande öfver vattnet, rycker fram öfver
detsamma. Alltsammans låter lätt förklara sig. Under
sommaren har hafsvattnet i bakgrunden af viken alltid
en temperatur af något öfver noll; glacieren, som
kommer i beröring med detsamma, börjar att smälta,
och då vattnet är mycket lågt, kan man märka ett
fritt rum emellan vattnet och glacieren. Så snart den
sednare icke mera finner något stöd inunder, störtar
han delvis tillsamman, ofantliga stycken skilja sig
derifrån, störta i hafvet, försvinna under vattnet,
komma, i det de tumla om, åter upp till ytan och
sväfva en stund fram och åter, till dess de funnit
tyngdpunkten. Dessa lösslitna glacierblock bilda då
simmande is och isberg.
Torell anmärker, att nästan öfverallt vid kusterna
af Spetsbergen består hafsbottnen af klippblock och
kisel, sällan af dy eller sand.
Floder eller bäckar finnas ej på Spetsbergen. Här och
der porlar väl en liten rännil ner från glacierens
sidor, men den förlorar sig snart. Solstrålarne förmå
under sommarens lopp blott upptina en tunn skorpa af
jordytan, och några källor finnas icke.
På vestra kusten af ön Spetsberg ligger den
goda hamnen Smeerenburg eller Smareriburg, der
hvalfiskfångarne samla sig. På öarne uppehålla
sig endast vattenfåglar och pelsdjur, vid kusterna
hvalfiskar och skalar, I det inre af den största ön,
hvarest en stor slätt finnes, lära renar uppehålla
sig. Intet annat träd växer än ett slags buskartad
dvergbjörk, som endast uppnår några tums höjd;
deren^t har ett slags strandvass en frodig växt och
betydande höjd* Af plantor fann Scoresby, utom mossor,
lafvar och tång, endast 10 slag, hvaribland ranunckel
(ranunculus), vallmo, cerastium och skedört. Bland
mineralier finnas: marmor, stenkol samt till och med
malmer. Öm. vintern lefver här blott isbjörnen. I
Februari visar sig Räfven och i April de första
sjöfåglarne. Spetsbergen hafva ingen stadigvarande
befolkning, ehuru ryssar och norrmän icke sällan
öfvervintra der. Under tiden för fiskfångsten råder
der vanligtvis ett rörligt lif.
lilla sångmö! Vintern är så kulen. Öfverstökad,
Gudskelof! ar Julen; Kanske ock till mångens fröjd
och fromma: .Alla pappors kassor stå nu tomma.
Nya året har gått in med heder: Vintermanteln jorden
kring sig breder. Vinden kniper hvasst om näsan.
Solen Täcks kinesa vägg i vägg med polen.
Säg mig, sångmö! ha vi skäl att sörja, Eller året med
grimacer börja? Svea är, trots dess olycksprofeter,
Lyckligast af allt hvad riken heter.
»Inga vapen! penningbrist tillika! Vapen få vi nog,
om blott vi skrika!» Lyckan är, och deri ligger ägget,
Att man här kan tala fritt ur skägget.
»Penningbrist? hvar skall man medel leta Fiör att till
en början motarbeta Tomma kassor och en helsa bruten?»
Lef som menskor! Deri ligger knuten.
Hala in supéer och kalaser! Några mattor mindre, några
vaser! Mera hemväfdt, mindre utländskt skimmer! Bättre
skolor! klokare fruntimmer!
Norden skall ej vara söderns apa, Qvinnan ej sig till
åtlöje skapa. Modet, hvarmed hon vill oss förtrolla,
Blir så lätt »affischen af en fjolla».
Öfverallt man klagar och man lider Af bekymmer,
sorg och svåra tider. Men ursäkta! på hvem skall
man hvälfva Skulden till allt ondt? Jo på oss
sjelfva.
E. S-dt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
