Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21. Riksens fruars bänk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för ögonblicket af ganska världslig natur. De flesta fördrefvo
tiden med att begapa de inkommande och med
att göra anmärkningar öfver den eller den, som ville
tränga sig in i en fullsatt bänk, eller andra, som ej gåfvo
plats, fastän bänken var endast till hälften besatt.
Nu för tiden är sed i Stockholm, att nästan alla
sittplatser äro på förhand abonnerade medelst en särskild
bänkafgift, och först när predikstolspsalmen börjar, uppläser
väktaren en del bänkar, hvilkas innehafvare icke i
tid infunnit sig. Vid tiden för denna berättelse voro
sådana abonnerade bänkar endast förbehållna åt adeln och
statens högre ämbetsmän samt riksens ständer. Under
den kungliga läktaren främst till höger, när man stod
vänd mot altaret, voro riksens råds och deras familjers
bänkar; därefter hade andra förnämlige personer och
slutligen ständerna sina noga bestämda platser.
Mönstrade, liksom andra, när de gingo framåt, närmade
sig fruarna med sin talmanska i spetsen de vanliga
bänkarna för borgerskapet, men gingo till allas – däribland
borgmästarne Sebaldts, Sundblads och Hæggströms
– stora förundran förbi och trängde sig i känslan af
sin betydenhet allt längre fram genom folket på gångarna,
tilldess att de slutligen banat sig väg till riksfruarnas bänk.
Ett par grefvinnor sutto redan där i all sin prakt,
men när dörren befanns oläst, fattade borgmästarinnan
Sebaldt hurtigt i vredet, öppnade dörren och klef utan
betänkande in. De öfriga följde henne, själfva häpna
öfver sin dristighet, men med det fasta beslut, att våga
allt »för friheten».
Att beskrifva de redan placerade nådernas min eller
de öfrigas förundran vid detta i Stockholms och Storkyrkans
annaler oerhörda tilltag, därtill skulle allraminst
behöfvas en Hogarths pensel. Åskådarne nästintill trodde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
