Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 20. Borgarefruarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Medan likväl hennes Thomas ofta dröjde ute långt
inpå dagen, och själfva kvällarna ej voro säkra för
klubbar och sammanträden, hände sig att tiden ofta blef
den goda fru Larsson lång – ty det gamla, ärliga »kära
mor», hvarmed hon hållit till godo i Vasa, dugde icke
mera i det förfinade Stockholm – och då fann hon
alltid en eller annan fru af borgareståndet, som i samma
belägenhet gärna språkade bort en stund vid en två öres
pepparkaka eller, när det skulle vara fint, vid en Arbogakringla
med ingefärssylt och sockerdricka. Och då dessa
goda borgarefruar i sin första oskuld hade föga reda på
skillnaden mellan Hattar och Mössor, bildade deras förmiddagskonklaver
länge ett neutralt område, där politiken
fick lämna plats åt de viktigare frågorna om priset på
smör och kött, om det bästa lärftet, den vårdslösaste pigan
eller den resonablaste kryddboden i deras grannskap.
Denna oskyldiga tid tog en ände frampå vintern,
när de ofrälse stånden begynte spela herrar på täppan.
Deras riksfruar fingo nu dagligen höra så mycket om
sina mäns, följaktligen äfven om sin egen betydenhet uti
staten, tilldess de själfva blefvo fullkomligt öfvertygade
om att rikets öde berodde på deras värdiga hållning.
Borgarefruarna ville icke mera gifva någon af de förnäma
efter i längden af sina triumfantströjor, i de röda
klackarna af sina skor eller i de breda bandrosorna på
sina mössor, och när de, åkande i sina kareter som
annat folk, mötte på vägen till Humlegården någon af
de adeliga nåderna i all deras prakt, var där tu tal om
hvem som förde sig med mera medvetande af sin värdighet,
eller med mera beskyddande min nedlät sig att hälsa
på den andra. Om någonsin en borgarfrus högburna
hufvud numera böjde sig djupare än vanligt, så skedde
det för en biskopinna, som hade den äran att vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
