Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 22. Pauls dröm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Du har tagit vår Gud! Gif oss igen vår Gud,
vår Gud!
– Hafven I icke materien? Och materien är evig!
utropade ynglingen.
Djupen suckade. Själfva kiseln blygdes för sin
evighet.
– Så hafven I människoanden; är icke det eder
nog? sade Paul.
Vid dessa ord gick ett mördande hånlöje genom hela
naturen. Den gula eken hof sig upp från sina rötter
och tillbad gudsförnekaren; de vissnade blommorna kysste
hans fötter, bergen bugade sig, ödemarkerna skälfde,
jorden remnade under honom, och han sjönk med förfärande
ångest ned i ett osägeligt djup ...
Paul erfor en känsla som vore han död, och mer än
död – tillintetgjord. Med stelnade, vanmäktiga vingar
sökte hans tanke förgäfves att lyfta sig åter till medvetande
af sig själf. Djupt, svart mörker omhöljde hela
hans väsen. Och dock lefde där ännu hos honom något
som ej kunde dödas, ej tillintetgöras. Men det var samma
lif som slumrar i fröet.
Ur det ogenomträngliga mörkret begynte då två glänsande
punkter att framstå som stjärnor på natthimmelen.
De klarnade, de syntes allt närmare, och slutligen igenkände
Paul sin moders vackra ögon, som betraktade
honom med den ömmaste kärlek. Han låg vid hennes
barm, hon kysste med tårar af sällhet hans sköna,
lockiga hufvud. Han var åter ett litet barn, frisk i sin
själ som nyponblomman i morgonens dagg; han var glad,
lycklig, oskuldsfull. Allt var åter godt: all sorg var förgäten;
hvad begärde han mer?
Då förde hans moder honom ut på den grönskande
kullen och visade honom den soliga himmelen, det blå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
