Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Flyktingarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Det må de sköta, som äro skulden till allt ondt!
– Och som hindra kungen att göra fred.
– För att själfva regera desto längre.
– Kungens fel är det ej!
– Nej, nej, sådan kung finns icke.
– Lefve kungen!
– Han lefver själf som den ringaste soldat.
– Icke är det han, som trycker oss med pålagor.
– Nej, nej, det är herrarne!
– De frossa på vår sista skärf.
– De plundra oss och utsuga oss.
– För att själfva få lefva i makt och kräslighet.
– Därför hindra de kungen att komma tillbaka;
han skulle snart jaga bort dem från rådsbordet.
– Och så reta de ryssen att anfalla oss, för att
än vidare få uppbära krigsgärden.
– De ha tagit mutor af Danmark.
– Och för att göra oss redlösa, uttaga de allt ungt
folk och skicka det att förgås mot fienden.
– Här äro så många
[1], som frysa och svälta, men
den rike grefven därinne sitter i sin sammetsrock och
smörjer kråset med stek och spanskt vin.
– Ned med rådsherrarne! Ned med Horn!
– Fred och bröd! Ned med alla förrädare!
– Lefve kungen! Hurra!
Och vid dessa ord begynte de första stenarna att
hagla mot grefvens rutor, men ännu blef blott en enda
spräckt i hörnet.
Bertelsköld uppfattade ställningens våda med snabb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
