Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skuggan af ett namn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ja, jag vet inte hvar, utropade mormor, som blifvit
smittad af munterheten, men befarade af kapten
Svanholms mustascher, liksom man brukar spå af ringar
kring månen, storm och nederbörd.
– Låt det där nu vara, sade fältskårn försonande.
Vi befinna oss för närvarande i Stockholm är 1714 och
ha fullt upp att göra med diplomatiska intriger, som
underminerade marken, där det nordiska lejonet tog sina
sista trotsiga steg. Och emedan jag visst icke tilltror
mig att känna handskmåttet på alla de händer, som där
och på andra håll sträcktes i mörkret efter den
vacklande kronan och det murknade enväldet, så må vi
hellre se åt hvad det blifvit af Torsten Bertelsköld, som
den tiden var en framtidsman och representerade hvad
som komma skulle i bror Svenonii tidehvarf, liksom
karolinen Gösta Bertelsköld med kropp och själ hörde till
bror Svanholms tid, med hvilken det nu lider till ända.
– Jag vill aldrig förmoda att bror Bäck ämnar
traktera oss med pennfäkterier, så länge Carl XII ännu
är på fötterna, yttrade kaptenen buttert.
Fältskärn teg några ögonblick stilla.
– Det vore barnsligt – sade han slutligen – att
vänta sig något språng i folkens öden och tidernas
utveckling. Det kan vara en tid, när sakerna gå sin jämna
gång, så att man tycker att allt är som förr, och så
kommer där plötsligt en stöt, som kastar allt öfverända
och likasom framföder en ny tid fullvuxen. Men ser
man sig om, så märker man, att det nya redan långt
för detta slagit sin rot uti det som var, och icke är
annat än den mognade frukten af ett frö, planteradt för
år och mansåldrar tillbaka. Det finns ingen tid som
skulle vara så afslutad i sig, att han ej tillika är en
öfvergång till någonting nytt. Jag vill taga en liknelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
