Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Aurora Königsmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och på afstånd urskilja. Han såg ej penselbågen af
dessa ögonbryn, hvilka tidens skalder liknade vid nattliga
skyar öfver den uppgående solen. Han såg ej rundningen
af denna mun, som af skalderne förliknades än
vid Helikons ros, än vid Aganippes källa och som var
så liten och körsbärslik, att den ej skulle ha gillats af
nutidens smak; men för den tiden och för flera efterföljande
släkten var och förblef den ett mönster af behag.
Han såg ej gracerna, hvilka, om man får tro samma
poetiska skildringar, ständigt lekte i yra flockar kring
läpparnas rosor. Han såg ej heller – kanske lyckligt
för honom – denna nästan omärkliga slapphet i nedra
ögonlocken och detta egna veka skalkaktiga drag i öfverläppens
sista försvinnande linie, som tyder uppå att en
skön kvinnas mun är skapad för andra kyssar än den
himmelska kärlekens.
Grefvinnan Aurora Königsmark förstod sig förträffligt
på att arrangera teatereffekter så att de för åskådarne
syntes alldeles naturliga och tillfälliga. Hon satt helt
enkelt vid skrifbordet i sitt kabinett, något vårdslöst
framlutad, medan hon skref ett bref vid det rosenfärgade
skenet af två alabasterlampor, som spridde en lätt parfym
öfver det lilla, med utsökt smak dekorerade rummet.
Hennes toilett var så enkel, som den var tvungen att
vara i Carl XII:s läger, men tillika så utsökt, som den
finaste beräkning vågade tillåta sig. Skada, att Carl XII:s
historieskrifvare, den lärde och omständelige Nordberg,
i sina tre stora folianter ej ansett det löna mödan att
kosta mer än några rader på den sköna grefvinnans
besök och icke ett verbulum på hennes toilett. Så
mycket är visst, att den enda solitären på hennes tinning
icke öfverstrålade de två dem naturen skapat därunder,
och att den svarta sammetsroben, beräknad att förhöja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
