Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Don Quixote af Mancha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grenar och drifvor med dessa diamanter af is, som på
engång blända och tjusa vandrarens öga. Anblicken af
skog och snö i en stjärnklar vintermorgon verkar i nordbons
sinne en egen lifvande känsla; det är i denna
tafla en höghet, en glans, en renhet, en friskhet, som
återföra honom till barndomens intryck och den första
ungdomens strålande illusioner. Där är intet som klämmer
hjärtat ihop och förlamar de sväfvande vingarna af
fantasin; allt är där så oändeligt, så högtidligt, så fritt;
man skulle säga att naturen i denna vinterns och nattens
stumhet är död, och likväl lefver hon varm och rik i
vandrarens bröst. Det är som hade hon i denna lilla
punkt, detta ensliga hjärta i ödemarken, sammanträngt
allt sitt sprittande lif, blott för att låta det lefva än
skönare midt i förstelningen, stumheten och stjärnglansen
rundtomkring.
Äfven Bertel erfor denna känsla af friskhet och lif.
Han var ung ännu och öppen för alla intryck. När han
lätt som en vind ilade bort mellan stammar och drifvor,
kände han sig rätt barnslig till mods. Han tyckte sig
ännu vara den forne gossen, som flög öfver snön på
Storkyros slätter, för att lägga sina snaror för orren i
skogen. Väl sviktade han i början af ovana, när skidorna
lustigt halkade nedför islupna branter; väl stötte han
stundom fel och snafvade någon gång, men snart hade
han återvunnit sin forna färdighet och stod säker som
förr på markens alla ojämnheter.
Nu gällde att finna de flyendes spår, och det var
icke lätt. En timme hade Bertel redan ströfvat omkring
i riktning åt Ylihärmä, och ännu hade han ej upptäckt
det ringaste. Yrvädrets sista vindkast hade igensopat
spåren; man såg endast vargens färska fjät, där han
nyss lunkat fram genom snön, och stundom flaxade en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
