De förre. Laura ger en vink åt Nöjd att gå.
Ryttmästarn
Omfale! Omfale! Nu leker du med klubban medan Herkules spinner din
ull!
Laura
(fram till soffan)
Adolf! Se på mig. Tror du att jag är din fiende?
Ryttmästarn
Ja, det tror jag. Jag tror att ni alla äro mina fiender! Min mor,
som icke ville ha mig till världen, därför att jag skulle födas med
smärta, var min fiende, när hon berövade mig mitt första livsfrö dess
näring och gjorde mig till en halvkrympling! Min syster var min
fiende, då hon lärde mig att vara henne underdånig. Den första kvinna
jag omfamnade var min fiende, då hon gav mig tio års sjukdom i lön för
den kärlek jag gav henne. Min dotter blev min fiende, när hon skulle
välja mellan mig och dig. Och du, min hustru, du var min dödsfiende,
ty du lämnade mig ej, förrän jag blev liggande utan liv!
Laura
Jag vet inte att jag någonsin tänkt eller ämnat, vad du tänker att
jag gjort. Det händer nog att en dunkel lust att få dig bort som något
hinderligt regerat inom mig, men om du ser någon plan i mitt
handlingssätt, så är det möjligt att den fanns där, fastän jag inte
såg den. Jag har aldrig reflekterat över händelserna, utan de har
glidit fram på skenor, som du själv lagt ut, och inför gud och mitt
samvete känner jag mig oskyldig, även om jag icke är det. Din tillvaro
har för mig varit som en sten på mitt hjärta, som tryckt och tryckt
tills hjärtat sökt skaka av den hämmande tyngden. Så är det nog, och
jag har oförvållat slagit dig, så jag ber dig om förlåtelse.
Ryttmästarn
Det där låter påtagligt! Men vad hjälper det mig! Och vems är
felet? Kanske det andliga äktenskapets? Förr gifte man sig till en
hustru; nu ingår man bolag med en yrkesidkerska, eller flyttar ihop
med en vän! - Och så lägrar man bolagsmannen, och skändar vännen! Vart
tog kärleken, den sunda, sinnliga kärleken vägen? Den dog på kuppen!
Och vilken avkomma av denna kärlek på aktier, ställd på innehavaren,
när kraschen kommer? Vem är den kroppslige fadren till det andliga
barnet?
Laura
Och vad dina misstankar om barnet angår, så är de alldeles
ogrundade.
Ryttmästarn
Det är just det förfärliga! Om de åtminstone vore grundade, då
hade man någonting att ta på, att hålla sig till. Nu är det bara
skuggor, som gömma sig i buskarna och sticka fram huvudet för att
skratta, nu är det som att slåss med luft, att göra simulaker med löst
krut. En fatal verklighet skulle framkallat motstånd, spänt liv och
själ till handling, men nu... tankarne upplösa sig i dunster, och
hjärnan mal tomning tills den tar eld! Ge mig en kudde under huvet!
Och kasta något över mig, jag fryser! Jag fryser så förfärligt!
Laura tar sin schal och breder över honom. Amman går ut efter en kudde.
Laura
Räck mig din hand, vän!
Ryttmästarn
Min hand! Som du har bakbundit...Omfale! Omfale! Men jag känner
din mjuka schal mot min mun; den är så ljum och så len som din arm,
och den luktar vanilj som ditt hår, när du var ung! Laura, när du var
ung, och vi gick i björkskogen med gullvivor och trast, härligt,
härligt! Tänk vad livet har varit skönt, och så det blivit. Du ville
icke det skulle bli så här, jag ville det icke, och ändå blev det
så. Vem råder då över livet!
Laura
Gud ensam råder...
Ryttmästarn
Stridens gud då! Eller gudinna numera! Ta bort katten, som ligger
på mig! Ta bort den!
Amman in med kudden, tar bort schalen.
Ryttmästarn
Ge mig min vapenrock! Kasta den över mig!
Amman tar vapenrocken från klädhängarn och lägger över
honom.
Ryttmästarn
Ack min hårda lejonhud, som du ville ta från mig. Omfale! Omfale!
Du listiga kvinna, som var fredsvän och uppfann avväpning. Vakna
Herkules, innan de ta klubban från dig! Du vill narra av oss
rustningen också och låtsades tro att det var grannlåt. Nej det var
järn, du, innan det blev grannlåt.Det var smeden, som förr gjorde
vapenrocken, men nu är det brodösen! Omfale! Omfale! Den råa styrkan
har fallit för den lömska svagheten, tvi vare dig satans kvinna och
förbannelse över ditt kön!
(Han reser sig för att spotta men faller tillbaka på soffan.)
Vad har du givit mig för kudde, Margret! Den är så hård och så kall, så kall! Kom och sätt dig här bredvid mig på stolen. Så där! Får jag lägga mitt huvud i ditt knä! Så! - Det var varmt! Luta dig över mig så att jag känner ditt bröst! - O, det är ljuvt att somna vid kvinnobröst, om det är modrens eller älskarinnans, men ljuvast modrens!
Laura
Vill du se ditt barn, Adolf? Säg!
Ryttmästarn
Mitt barn? En man har inga barn, det är bara kvinnor som få barn,
och därför kan framtiden bli deras, när vi dö barnlösa! - O, Gud som
haver barnen kär!
Amman
Hör, han ber till Gud!
Ryttmästarn
Nej, till dig att du skall söva mig, för jag är trött, så trött!
God natt Margret, och välsignad vare du bland kvinnor!
(Han reser sig upp, men faller ned med ett anskri i Ammans
knä.)
