Den 15 November. — Gamle fader Winter har kommit resande till Stockholm från Nordpolen. Menniskorna härstädes nicka gladt och helsa honom välkommen. De hafva redan under en tid gjort tillredelser för hans emottagande; älskade de honom aldrig så högt, skulle de knappt kunnat göra mera affär af honom. Pelsar och muffar, björkved och innanfenster, allt är i ordning åt honom.
Sobel, hermelin och gråverk har tagits hem från bundtmakaren, som under sommaren haft dem i förvar för mal. Små jakter, lastade med björkved och med svenska flaggan fladdrande för vinden, hafva seglat uppför sjöar, vikar och floder, med hela skogar af silfverglänsande björkar, hvilka, vintern till ära, skola förbrännas i hufvudstaden; stora lastvagnar fulla med ved hafva skridit framåt sjelfva Drottninggatan, ved har legat på trottoirer, på alla gårdar, och hundratals dalkarlar hafva sågat den i små stycken, från den mörka morgonen till den mörka aftonen.
Tjenstflickor hafva sysslat med att försigtigt bära ned innanfenster från vinden och glasmästarne hafva hvarken haft rast eller ro. Landtfolk har fört in till staden mossor och stora knippor högröda berberisbär, som snälla händer fästat på smala träbitar för att sedan som prydnad läggas mellan fensterna.
Och jag har under detta sysslande blifvit jagad från rum till rum, tills jag slutligen tog min tillflykt till seminarium.
Då jag tyckte mig kunna hoppas att mitt rum ändtligen skulle vara i ordning, återvände jag hem och fann det verkligen trefligt med sin goda matta, sina skyddande dubbla rutor och en klar eld i kakelugnen. Och dessutom hade Hanna beredt mig en glad öfverraskning med en präktig, gammal länstol — arfgods från mamsell Bremers föräldrar — som den goda flickan, hvilken är skicklig i alla handaslöjder, klädt med röd och hvit sidendamast. Nu står den hög och ståtlig som en tron, ger hela rummet en viss aristokratisk anstrykning och kommer att förbehållas de gäster, hvilka jag synnerligen önskar hedra.
Den 25 November. — Mamsell Bremer bad Hanna och mig gå till Solna kyrkogård för att hon skulle få veta om hennes systers graf vårdades rätt.
Denna syster, Hedda, som växte upp till en god och förträfflig qvinna, så att hon af hela sin familj åtnjöt verklig vördnad, hade som barn varit ful och ej rätt förstådd af sina närmaste. Hon och Fredrika hade då ordentliga bataljer om sina kanariefåglar. Denna barndomens oenighet skulle lätt kunnat föranleda en ohjelplig söndring dem emellan, men såväl den, som en viss kallsinnighet i deras första ungdom, smälte bort efter hand, då de vid en mognare ålder bättre lärde förstå hvarandra, och en innerlig tillgifvenhet uppstod i stället, som helade alla sår sedan barndomstiden.
Hade Hedda Bremer lefvat, skulle hon nu varit maka åt en förträfflig man, som tillfullo lärt sig inse hennes stora, personliga värde. Men detta var icke Försynens vilja och nu hvilar hon i Solna kyrkogård.
Åt detta håll hade jag ej ännu varit och med glädje emotsåg jag promenaden i sällskap med Hanna.
Allt vatten är nu betäckt med en tjock isskorpa. Då vi vandrade framåt den med träd planterade Norrtullsgatan, en fortsättning af Drottninggatan, mötte vi skaror af gossar som skyndade ned till sjön med skridskor i händerna. Efter en stund voro vi vid Carlberg, hvars vackra park och sköna alléer äro en favoritplats för stadsboerna om sommaren. På en stor damm sågo vi en mängd ynglingar och unga män i blå uniform åka skridsko, och det hela med sin bakgrund af mörka barrträd, samt det stora slottet, som med sina massiva, hvita murar sträckte sig nästan ända fram till vattenytan, utgjorde ett skönt vinterlandskap. Carlbergs slott har, liksom de flesta kyrkor härstädes, något tungt i sitt byggnadssätt, men tillika ett visst något, som ovilkorligt djupt imponerar på sinnet och som jag förgäfves för mig sjelf söker förklara.
De breda, snörräta promenaderna i den gamla parken på andra sidan af slottet, de väldiga, knöliga ekarne, de höga tallarna och granarna, fordom planterade — allt gjorde ett lifligt intryck på min fantasi, och likaså det ödsliga landskapet der bortom, med sin dunkelgröna barrskog mot de bländhvita snöfälten.
Solna skog är mycket omtyckt för sin närhet till staden och sin fullkomligt landtliga stillhet. Här och der, åt andra hållet, lyste små röda eller gulmålade landtställen invid skogsbrynet.
Snart voro vi framme vid Solna kyrka, en liten oansenlig byggnad och likväl af högt intresse genom det förhållande, att midtelpartiet, som är cirkelrundt och bygdt af gråsten, anses vara ett af Sveriges äldsta ålderdomsminnen och ursprungligen ett tempel helgadt åt solen, redan före Odins och Balders tld, samt under kristendomens allraförsta dagar förändradt till kyrka.
Vi hade af Fredrika Bremer blifvit anmodade att i närheten af kyrkodörren leta efter ett granitkors, på hvilket hennes systers namn skulle stå. Vi gingo ett par gånger rundt omkring hela kyrkan, men intet sådant monument var att se. På ett stort granitblock läste vi namnet af Berzelius, den store kemisten, men något Bremer kunde ej skönjas. Vi började vandra vida, omkring på den af solen upptinade marken och läsa på alla kors och grafstenar, många försedda med en bleckplåt med hvarjehanda namn, men intet Bremer! Vi blefvo till slut helt modfälda. I förbigående måste jag nämna, att jag under mitt letande kom till en huggen grafsten, der jag läste namnet af Lady Lyons, hvilken för några år tillbaka dog i Stockholm, medan hennes man var engelsk minister derstädes.
Som nya kyrkogården ligger ej långt derifrån, började jag tro att vi möjligen gjort ett misstag, men Hanna var viss på sin sak, att på Solna kyrkogård och icke annorstädes skulle grafven finnas. Åter började våra efterspaningar, men alltjemt med samma resultat. Klockan var redan två, och till tre måste vi vara hemma för att äta middag.
Efter en rådplägning och ifriga att ej svika vår gamla väns förtroende, beslöto vi att fråga kyrkvaktaren eller klockaren, en sak som vi straxt i början bordt göra. Ett par minuter senare knackade vi på dörren till ett litet trähus i närheten af kyrkan; en röst innanföre svarade oss att der kunde vi ej få besked, men väl i en annan bostad, straxt bredvid. Denna var ytterst torftig och dörren så låg, att ej ens något trappsteg fanns. Som den ej var läst gingo vi in och funno i ett inre rum en liten gumma, som såg ut liksom hela hennes person varit hopsatt af bomull och öfverklädd med flanell från topp till tå. Ej heller hon var den rätta; hon skakade på hufvudet vid vår fråga och hade aldrig hört talas om en sådan graf. »Men Sandqvist skulle nog veta besked och han bodde bara några steg längre bort, nära till nya kyrkogården i gula byggningen vid skogsbrynet».
Vi begåfvo oss skyndsammeligen på väg och efter tio minuter voro vi framme, stego upp för trappan och befunno oss i en förstuga.
— Här är någon som vill tala med Sandqvist! ropade en qvinna som blifvit synlig från ett rum till venster och en gammal man, som ännu tuggade på sin middag och torkade sig om munnen på tröjärmen, kom ut i förstugan.
— Ja, Gu'bevars! grafven låg ju så tydlig och klar, omgifven af en syrenhäck och så vacker man nå'nsin kunde önska sig näst intill S—ka grafven.
Sandqvist ansåg oss tydligen vara både blinda och enfaldiga. Hanna hade observerat S—ka grafven; glada anträdde vi åter vandringen till kyrkogården och med den ledning vi fått hittade vi slutligen platsen. Till vår ursäkt kan jag nämna att syrenhäcken fått alldeles förvildas och att inskriften tillåtits så igengro af fukt och mossa, att det enda skönjbara var »Hedda den goda».
Resultatet af vår vandring blir att Sandqvist kallas till räkenskap och får en »skrapa». Bättre måste han utföra sitt värf.
Innan jag afslutar berättelsen om mitt besök på kyrkogården, vill jag anföra de reflexioner, hvartill mitt studerande af de många grafskrifterna gaf anledning.
Man kan taga för regel att i Sverige medelklassens namn äro tagna från landtlifvet och naturen, såsom t. ex. Eklund, Bergström, etc.; arbetsklassens slutar vanligtvis på son — Anderson, etc. medan deremot adelns är af en heraldisk karakter, syftar på vapen och rustningar eller på djur som antagits till sköldhållare. Stundom hör man ock rent skottska namn, som Douglas, Hamilton, och andra ädla ätter, hvilka för långliga tider sedan hit inflyttat.
Lärde af ringa härkomst gifva ofta sitt namn latinska ändelser, t. ex. Berzelius, Afzelius, Celsius, hvilken slägt räknade fem lärda ättlingar, bland hvilka den mest berömde, Anders, uppfann den termometer, som begagnas i Sverige och som varit antagen i Frankrike, allt sedan den första, stora revolutionen. Den tidens reformatorer hade smak för decimal-systemet. Bland alla Europas vetenskapsmän är den hundragradiga skalan äfven i bruk.
Linnæus, den der »dumma pojken, som af sin skollärare förklarades ej kunna inhemta de första begreppen», hade sitt tillnamn från linden och heter alltjemt Linné i sitt fädernesland, ehuru Linnæus i hela den öfriga verlden.
Vi togo en annan hemväg; efter en liten stund mötte vi en landtman, som vänligt helsade, och vi besvarade hjertligt helsningen. Detta är en sed på landsbygden i Sverige och den välvilja, som den innebär, gör saken behaglig. Hanna berättade med anledning häraf om en landtqvinna, som för första gången i sin lefnad kom vandrande till Stockholm. Till en början behöfde hon blott då och då helsa; när hon kom i närheten af Haga blef det oftare, och på Norrtullsgatan måste hon så ofta niga och säga »goddag», att krafterna började svika henne. Men då hon kom till Kungsbacken och såg folkhvimlet på Drottninggatan, blef hon stel af häpnad och utbrast i största ängslan:
— Nej, aldrig i verlden kan jag stå ut med att helsa på alla dessa menniskor! Jag hoppas att de ej må tillräkna mig det som en alltför stor försummelse, om jag bara en gång vid hvart gathörn niger och önskar en fröjdefull, god dag.
Till venster om oss låg den stora Nya Kyrkogården, inhägnad af ett jernstaket och utlagd i rätliniga qvadrater med sitt oräkneliga antal svarta kors, hvita minnesvårdar och snöhöljda grafkullar. I trädgården vid portvaktarstugan växte buskar med snöbär och derutanför satt en qvinna, som hade att sälja kransar af ett slags mössa och dylika bär. En herre och ett fruntimmer, båda i djup sorgdrägt, gingo in genom porten; han bar tre sådana kransar på sin käpp. Hvem vet? Kanske voro de på väg till sina barns grafvar.
Sedan vi hunnit förbi Haga park, hvarest ett numera föga besökt kungligt slott ligger, voro vi snart vid tullen och vandrade framåt den långa Norrtullsgatan. En mängd af menniskor voro ute i det klara, friska vintervädret. Jag såg så många i djup sorgdrägt deribland. Så kom en likprocession; först likvagnen, försedd med en himmel och höga, svarta och hvita plymer i hörnen. Kistan, större än hvad som brukas i England, var bredare vid hufvudet än vid fötterna och syntes i vagnen, likväl öfverbredd med ett bårtäcke. Två enskildta ekipager med fruntimmer följde efter den och slutligen två öppna omnibus, med namnen »Svalan» och »Garibaldi», fullpackade med herrar i hvit halsduk, en sak som anses tillhöra begrafningar och en elegant toilett.
Med ett ord: hela denna utflygt hade en kyrkogårdskarakter.
Tryckfel. Detta är det nionde kapitlet.
