Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nittonde kapitlet. Skandinavisk skön konst och Amalia Lindegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
var henne eget. Derföre voro de ock föga beredda
på den kärleksfulla godhet, den djupa gudsfruktan,
som utgjorde grundtonen i hennes lif.
I Sophie Adlersparre se vi en sann motbild af den
kalla, jernhårda yta jorden har under en svensk
vinter. All sommarens värme och växtkraft ligga då
bëgrafna under is och snö. Först döden löste hennes
fängsel och frigjorde anden, liksom vårsolen lossar
jordens band. Lifvet hade för henne många stormar
och tunga moln, men af hela sin själ arbetade hon
att bryta igenom dem och ernå en klar himmel - hon
sökte alltid genom jordens töcken skönja den gudomliga
kärleken och förbarmandet.
Den nordligaste delen af Europa, landet med de hårda
granitbergen och de dunkla furuskogarna, de långa,
hårda vintrarna och korta somrarna, detta land,
sjelf så strängt och allvarligt, ger ock sina
barn en stoisk karakter. Sydliga Europa deremot,
med sin leende natur, sitt herrliga klimat, sin
ständiga sommar, der hvarje andedrag är njutning,
måste naturligtvis frambringa ett vekligt och
yppighetsälskande slägte. Vi hafva i allmänhet föga
idé om till hvilken grad landets natur inverkar på
folkets karakter. Tag t. ex. några af Sveriges mest
framstående qvinnor, den hälft mystiska Kråka från
gråa fornåldern, hon, som aldrig sågs gråta mera än
en gång, och då »blodstårar», d. v. s. tårar af det
djupaste, det mest sönderslitande qval; tag grefvinnan
Sture, »Kung Märta», som hon inom sin slägt nämndes,
qvinnan med den jernfa-sta viljan, hon, som ej lät
sig förkrossas ens genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
