Det var sammanträde på Folkets hus, och det led mot kvällen. Stora skaror hade strömmat in, och stora skaror väntade ännu utanför. De flesta företedde den sedvanliga arbetstypen, men man såg också andra, ett fåtal, livilka genom klädsel och hållning visade sig tillhöra andra samhällsklasser.
Dessa voro ledarna, och de voro för mer än de andra.
Någon förändring hade det typiska utseendet på arbetareklassen undergått, en märkbar förändring. I allmänhet är den svenska arbetaren välklädd. Han anser sig för gentlemannen inom Europas arbetarebefolkning; mån om sin person, renlig, välklädd, höflig, intelligent och kunnig. Dessa hans egenskaper väcka till och med utlandets förvåning och beundran. Endast Amerika står före Sverige i det hänseendet. I Sverige är man så van vid det, att man ej fäster sig vid dessa omständigheter. En vanesak har ej något värde.
Men nu var förhållandet annorlunda, tyckte man.
Det förefanns ej samma homogenitet i utseendet. Många buro nötta och slitna kläder; hos många läste man nöd och umbäranden, följden af arbetsbristen, industriens förfall. Det låg hunger i blicken, det låg trots och hat. Ännu visste detta hat ej, åt hvilket håll det skulle rikta sig, men benägenheten fanns där. Det kunde urladda sig mot vän eller fiende och förvandla vän till fiende eller tvärt om. Ja, det var för sorgligt att se.
I hopen hade ligisterna blandat sig. Alla veta hvad en ligist är.
Det är ungdomens privilegium att vara entusiastisk och kämpa för ideal. Så länge dessa äro upphöjda, är motivet ädelt, men består det af det egna jagets själfförgudning, af afund och af hat, är idealet en vrångbild af gudsbelätet. Så tycka ej de som äro ligister.
Hos dessa ligister fanns ett öfvermått af lifskraft, och det sökte sitt utlopp, huru missriktadt detta än var. De kände allt för litet till lifvet och dess betingelser för att döma klart. Deras sträfvan gick ut på att få njuta af rikedomens välsignelser, men de hatade de rika. Detta kallade de logik. De älskade inte det bestående, nej, långt ifrån. De talade om den eviga fredens välsignelse, men skulle utan tvekan ha dömt kapitalisterna till döden och själfva verkställt domen. Så logiska voro de.
Nej, annorlunda voro då arbetarne. För dem hade man aktning.
Bland ligisterna räknade anarkist- och ungsocialistiska partierna sina talrikaste anhängare. Det var dessa, som satt sig före att omskapa världen genom att rifva ned det bestående och införa sina reformer.
Det var dessa ynglingar, som ifrigt kämpat för krigsmaktens afskaffande och för fredsidéerna. Fredsidén är en ideel idé och vacker till sin läggning, ty den vill förverkliga det gudomliga budet: »du skall älska din nästa som dig själf.» Idealet var likväl inte deras mål utan deras medel för att nå målet.
När den stående hären var afskaffad, kunde revolutionen komma, tänkte de. Då förmådde de maktägande icke hindra rättvisans gång, och den bestod uti kapitalets fördelning, så att de förtryckta fingo rikedomen och de forna kapitalisterna mindre än intet. Dessa kunde i sin tur bli ligister, så finge de känna, hur godt detta var.
Mellan arbetarna och ligisterna var klyftan mycket stor, större än folk i allmänhet förstod, ty allmänheten förväxlade ofta begreppen socialdemokrater och ungsocialister.
För det senare partiet var Stockholms dåvarande borgmästare representant. Det var att antaga, att hans karaktär och intelligens stodo i harmoni med hans meningsfränders. Alla - äfven hans meningsfränder - hoppades åtminstone så. Dessutom var det ett faktum, att han var en betrodd man hos dessa ungdomar, som hade sitt språk för sig, som ställde sig fientliga mot ordningsmakten - hvars främste representant herr borgmästaren dock var - och som hånade fosterlandskärlek, religion och familjelifvet och trampade det, som andra höllo för heligt, under fötterna.
Under de senaste månaderna hade arbetslösheten tilltagit i oroväckande grad. Man kan inte alltid få arbete, när man vill. Vid andra tillfällen vill man inte arbeta, när man kan få. I det förra fallet beror det mest på omständigheterna, i det senare på mannen.
Främst lades varfven ned. Redan förut hade skeppsbyggeriverksamheten kämpat mot vidriga förhållanden. Orsaken härtill var dels inställandet af pansarbåtsbyggandet, dels de höga arbetspriserna, hvilka för skeppsvarfven gjorde det omöjligt att konkurrera med utlandet. Man hade inskränkt varfsverksamheten till reparationer. Detta var oklokt i ett land, som bort lefva af sjöfart och handel.
Sedan kom exportomöjligheten under kriget. C:a 97 % af exporten hade gått öfver hafvet.
Flottan, afsevärdt underlägsen eröfrarens, hade ej kunnat hindra blockad. Följden blef inställandet af exporten. Hårdast drabbades malm- och träexport af denna blockad. De malmbrytande verken nedlades. Ingen vågade sig på risken att fullfölja träexporten, och tusentals arbetare stodo inför den mest gripande nöd. Deras parti bar säkert skulden härtill genom att ha röstat mot flottanslagen.
Hvar och en inskränkte sina behof till minsta möjliga och härigenom kommo de olika näringsgrenarna att lida. Arbetslönerna sjönko och sjönko, men lifsmedelspriserna stego. Detta var ett dubbelt elände, och det kunde inte vara värre.
De, som hade något att dela med sig af, hjälpte så långt som möjligt. Gamla institutioner behöllo sina arbetare, trots att deras aflöning måste tagas från reservfonderna. Andra försökte behålla status quo genom minskade aflöningar och för det fingo de otack, men det stora flertalet nedlade helt och hållet sin verksamhet, och det var inte deras fel.
Hade flottan blott varit tillräckligt stark! Då hade utsikterna att hålla västkusten fri från blockad varit stora, och den vägen gick större delen af exporten eller kunde åtminstone förläggas dit. Om så var fallet, hade ej en stagnation inom industrien behöft äga rum, då hade ej nöd och elände gjort sitt insteg hos arbetsklassen, som i främsta rummet var beroende af den dagliga verksamheten. Många funnos som insågo, att man gjort sig skyldig till ett stort missgrepp och låtit snålheten bedraga visheten.
Detta hade folket ej insett under fredsperioden. Just bland arbetareklassen hade man ifrigast motsatt sig anslag till nybyggnader för flottan och därigenom ådragit sig dubbel skada, först genom att beröfva skeppsbyggeriet dess intäkter - 80 à 90 % af utgifterna för pansarbåtsbygget skulle utgått i form af arbetslöner - och sedan genom att beröfva flottan möjligheten att försvåra eller förhindra blockad. Partivishet kan understundom handla i fåvitsko.
Ännu i denna stund trodde de fullt och fast, att äfven en stark flotta ej skulle kunnat uträtta något mot fienden. Hvad stödde de denna sin förmodan på? På agitatorernas utsago, men gent emot denna stodo de sjömilitära auktoriteternas, som nog visste mera.
Om man i och för jämförelsens skull skulle värdesätta de båda olika lägrens utsago! Ge hvart och ett sitt betyg. Det vore säkert rättvist.
Juristen erinrade sig en diskussion, som ägt rum för ett par år tillbaka. Det var ett folkmöte på landsorten, och frågan rörde sig om pansarbåtarnas berättigande eller ej.
En agitator hade uppträdt och sagt som sin mening, att det i alla fall ej tjänade till något att bygga örlogsfartyg, då den väntade fienden alltid kunde uppträda med oerhörd öfvervikt och krossa svenskarna. Byggde Sverige ett fartyg, byggde fienden tre, och hvart och ett af dessa voro starkare än ett svenskt.
En marinofficer hade då begärt ordet. Han vände sig till den förre talaren, ty nu var det hans tur.
»Känner ni till att svenska kusten är omkring 200 mil lång?»
Ja, det gjorde den förre talaren, som visste allt.
»Vet ni, att det finns hundratals goda hamnar på denna kust.»
»Ja visst», svarade yrkestalaren, ty det var en ofarlig fråga.
»Dessa hamnar och inloppen till dem äro i allmänhet grunda och skyddas på de flesta ställen af skärgårdar; något som ni törhända också har kännedom om?
»Fiendens större fartyg, de som i styrka öfverträffa pansarbåten Sverige, ligga öfver 8 meter djupt.
»Det är själfklart, att dessa ej kunna intränga i farvatten, som blott är 8 meter djupa eller därunder. Erkänner ni sanningen af det påståendet?»
»Naturligtvis. Ett 8-meters djupgående skepp kan inte gå öfver ett 7-metersgrund.»
Det var klart.
»Således ges det hamnar i Sverige, till hvilka det endast finnes 6-8 meters djupa inseglingsrännor, och dit inga fientliga, ’Sverige’ öfverlägsna fartyg, kunna komma.
»En naturlig följd häraf är, att om fienden vill skicka sina örlogsfartyg dit, måste dessa vara mindre djupgående än 8 meter. Inom den största delen af vår skärgård, som endast på ett fåtal ställen kan uppvisa farleder om 8 meters djup och däröfver, kan fienden följaktligen ej uppträda med annat än mindre djupgående fartyg, kryssare och dylika, hvilkas bepansring och artilleri äro ’Sverige’ underlägsna. Vi bli inom skärgårdarna de starkare.
»Under vissa omständigheter kunna vi också med fördel uppträda utanför skärgårdarna.
»Den föreslagna typen är relativt stark, men därtill komma också andra fördelar af stor betydelse. Två sådana fartyg ha ungefär samma bestyckning som de stora, tyska slagskeppen, men åtnjuta fördelen af att vara två mot en, d. v. s. hvar och en af dem utgör ett mindre mål än fienden. De tvinga honom att skjuta in sig mot två mål i stället för ett, hvilket är en fördel för oss, som ingen kan förneka. De två däremot ha ett gemensamt mål. Har den ena inskjutit sig, kan han signalera afståndet till den andra. Och sänkes ett, är därmed icke sagdt, att det andra sänkes för det. Lägg därtill, att kostnaden för de två fartygen sammanlagdt är ungefär hälften af slagskeppets och att den föreslagna typen kan gå med full fart, äfven där fiendens smärre kryssare måste trefva sig fram genom sin bristande kännedom om skärgården, så finner ni typens berättigande.
»Ni kan således inte jäfva mitt påstående att Sverigeklassen är en god typ.
»Inomskärs», där farlederna äro grunda, kan följaktligen fienden endast representeras af mindre kryssare, underlägsna denna pansarbåt. Man har anledning tro, att stora skärgårdsområden under dessa omständigheter kunna hållas fria från dessa besvärliga gäster.»
»Fiendens stora fartyg kunna ligga utanför kusten och passa på, när svenska handelsångare sticka ut till sjöss, och så ta dem», invände motparten. »Handelsångare göra bara några få knop.»
»Sant! Antag att fienden mot oss i och för blockad disponerar 50 stora slagskepp och kryssare - hvilket stora antal för öfrigt är otänkbart för det ändamålet - och att han fördelar dessa efter endast 100 mil, så kommer ett fartyg på hvarje tvåmilsdistans. Fienden har då fördelat sig på ett så stort område, att han blir svag öfverallt. Vi åter kunna röra oss inomkärs, samlas, göra ett utfall och genombryta blockaden, innan de närliggande fartygen hunnit komma till hjälp.
»Detta är en af orsakerna, hvarför vi vilja ha våra fartyg starka nog för strider i öppen sjö. Det möjliggör upphäfvandet af blockad. En blockad af en hamn, som en gång upphäfts, anses ej gällande inför utomstående makter, förrän denna hamn kungjorts som effektivt blockerad igen, som ni kanske vet. Det tar tid att kungöra detta.
»Ge oss ett tillräckligt antal af de begärda fartygen, och vi öka möjligheterna af en fortsatt handel och sjöfart, hvarigenom vi sätta hela landet i stånd att bedrifva sina yrken i stället för att nöd och brist komma att bli rådande. Vi få också räkna med svenskarna som ett af världen bästa sjöfolk. Det är ej ensamt materialet, som afgör striden.»
Återigen var det ett besynnerligt tal med knop, slagskepp, kryssare, blockad och många andra uttryck, som sjömännen använda. Det svenska folket har fått lära sig så mycket, sedan partibildningen och den poliska agitationen trängt in i medvetandet. Det besynnerliga talet var nog också den största valutan af det, de fingo. Af det andra förstodo de litet eller intet, men de skulle vara med i alla fall.
Den tiden ansågs den, som visste minst, för den största kännaren. En kvasikammarherre förstod sig bättre på pansarbåtsbyggandet än en ynklig marindirektör eller amiral.
En militär ansågs öfverhufvud taget inte ha några kvalifikationer, ej ens militära. - - - - -
Det gafs således utsikter för en mindre flotta att försvara sig mot en större, och detta berodde på hamnarna och skärgårdarna. Hade man fortsatt flottans nybyggnader med samma belopp som under de år, hvilka föregingo pansarbåten Oscar II:s stapelsättande, hade man haft en flotta, och man hade fått utgifterna många gånger om ersatta genom att undvika industriens, han- delns och näringslifvets förfall. - - - - -
Ett folkmöte i stor stil var förestående, och det var detta möte man ville förbereda i Folkets hus.
Kort förut hade riksdagen på generalguvernörens befallning blifvit upplöst, därför att man vägrat gå in på de föreslagna skatterna. Beslutet hade varit långt ifrån enigt. Sålunda hade socialdemokraterna för sin del endast reserverat sig i enlighet med af deras förste talare föreslagna skattebördorna. Reservationen var dock icke dikterad af andra bevekelsegrunder än själfbevarelseinstinkten. Inför den syndaflod som skulle komma ville man för sin del stå så skuldlös som möjligt för att bibehålla något af maktens sötma - på de andra partiernas bekostnad. Det var vist, men ändock gillades det inte af dem, som kallade sig för fosterlandets vänner.
Juristen och patrioten - de hade blifvit oskiljaktliga - gingo in i salen för att lyssna, och de väntade sig många öfverraskningar.
Alla platser voro upptagna och gångarna fyllda med folk. Från fjärran hördes rösten från en talare, som trodde på sig själf men inte på sina läror.
»Vi äro bärare af den riktiga kulturen. Ni ha ju fått bevis på, att det som varit oss en nagel i ögat ändtligen ramlat, och fallet kom genom deras synder som regerat landet. Vi voro motståndare till det systemet och därför äro vi utan skuld.»
»Detta var bekvämt», tänkte patrioten. Han lyssnanade vidare på talaren.
»Men hvad ha vi att lära af allt detta?»
»Jo, att våra idéer, våra sträfvanden varit de enda rätta. Öfverallt i den stora, vida världen är det socialdemokraterna, som vinna mark. Deras antal växer dag från dag. Internationalen ljuder från kinesens, från negerns, från den hvites läppar.
»Hvad bevisar detta?»
»Ingenting», tyckte patrioten, men talaren tyckte något annat, det som nu följer:
»Att hvad vi göra, att hvad vi tänka är det rätta. Det bevisar också, att kapitalet, denna Molock, som uppslukat allt och regerar världen, nu angripes från alla håll. Kapitalets envälde är slut, och snart skall det styckas för att komma hela mänskligheten till godo, inte endast ett fåtal, som äro rika utan att arbeta.»
»Hvilken paradox», hviskade patrioten i örat på juristen. Han hade alltid svårt för att tiga. »De tala om mänskligheten, således ett kollektivt begrepp, men de mena individen. Det är individens njutningslusta, som skall få medel att tillfredsställas, och det är afunden, som ej tillåter någon att ha det bättre än de själfva. Ni inser, hvilken härlig jordmån yrkesagitatorerna ha bland dem, då de ge så rika löften. De glömma blott ett; omöjligheten af att infria dessa löften. Milliontals varelser lefva i drömmar att komma till det hägrande paradiset, och i hopp att nå det, förvandla de den lilla tid som är dem förunnad, till ett helvete, där hatets frukter spira upp och sprida sitt gift.»
Folktalaren fortsatte, glad öfver att höra sina egna ord.
»Nu är rätta tiden inne att höja vårt röda banér. Kapitalet har lidit ett nederlag, och det kan resa sig endast med vår hjälp. Det är vara armar, våra muskler och vår svett, som skall framlocka millionerna.
»Ska vi följa kallelsen från kapitalet?
»Nej, och tusen gånger nej! Vi ha en föregående slafperiods erfarenhet bakom oss, och denna gången skrida vi till verket med makten i våra händer.
»När man kallar er till arbetet, ska ni och endast ni uppställa villkoren. Det är vi, som bära landets öde på våra skuldror. Vi ska bli föregångsmän för de andra nationerna och visa, att internationalen icke blott ligger på tungan.
»Tänk er blott, när arbetsgifvarna på sina knän anropa oss om hjälp! Jo, jag tackar, nu smakar det, nu äro de mjuka i sina ryggar, medan de förut med förakt skådade ned på oss, där vi gingo omkring sotiga, med valkar i händerna och sjukdomsfröet i kroppen.
»Vi äro alla lika.
»Bort med rang, bort med samhällsställning, bort med herrtiteln! Nu finns ingen öfver- och underklass längre, ty vi äro alla lika inför vår herre.»
Det var vackra ord, tyckte alla.
Öronbedöfvande bifallsrop hälsade talaren. Han var en man från storstrejkens tid. Hans yrke var att agitera. Hvart han kom, samlades nyfikna och lyssnade andäktigt. Innehållet i hans tal var inte något nytt, endast hvad de hört många, många gånger förut, men han ägde konsten att svarfva om orden och få fraserna att låta på ett annat sätt än de andra. Han ställde framtidsplanet i perspektiv, så att man kunde ta på det, och då kände man sig stå det så mycket närmare. Ingen förstod att det blott var en drömbild.
Han fick dem att se på så sätt att de togo stenar för bröd.
»Det är en farlig karl», hviskade patrioten. »Tror ni att han tror på ett ord af det han förkunnat? Inte ett jota. Därtill är han för intelligent. Men tyst, nu kommer en annan, och honom känner j ag väl, en f. d. officer, en man som växlat åsikter: till en början konservativ, sedan föredragshållare med anstrykning mot vänstern, därpå fosterländska, frisinnade föredrag med afprutningar på de militära hufvudtitlarna, slutligen socialist. För tillfället följer han den socialdemokratiska centern, men man vet inte huru länge.
»Som konservativ sökte han göra sig bemärkt för sitt konungsliga sinnelag, som liberal uppträdde han som riksdagsmannakandidat. Då försöket misslyckades - liberalerna ansågo sig på den tiden kunna undvara officerarnas politiska medverkan - öfvergick han djärft till socialisterna, hvilka med öppna armar emottogo denna dubbla öfverlöpare.
»En officer, som uppträdde mot militären, hvilket fynd! Med en sådan karl kunde de svänga sig och begagna hans mun som en guldmun.
»Han är typen för karriäristen, den som vill stiga upp på de pinnhål, som leda till maktens tinnar. Ni skall finna många flera ämbetsmän, hvilka valt att gå den vägen.»
Mannen talade:
»Jag är inte riktigt säker på, att de af den ärade föregående talaren föreslagna åtgärderna leda till målet. Vi stå inte för närvarande inför samma sakförhållanden som för några månader tillbaka, och det torde vara klokast att rätta munnen efter matsäcken.
»De, som inneha makten, komma ej att tillåta en strid mellan arbetare och arbetsgifvare, ingalunda af det skälet, att de ej med nöje skulle se kifvet i full gång, utan därför att landets ekonomi skulle lida däraf. Med en - ekonomiskt sedt - dålig ställning skulle skatterna minskas, och stora skatter är för närvarande just hvad man önskar.
»Regeringen, representerad af hans excellens generalguvernören, kommer af denna anledning att göra allt för att bringa finanserna i ett gynnsamt läge. För genomdrifvandet af denna plan skall man hindra alla försök, som riktas mot kapitalökningen, men däremot understölja allt, som riktar kapitalet i det stället.
»Det är ej blott oklokt, utan rent af farligt för oss att tillgripa våldsamhet. Bättre då att förhålla oss passiva.
»Ha vi inte riksdagens öde som ett varnande exeinpel?»
»Hör, han börjar denna gång att göra sig till tolk för generalguvernörens önskningar!» sade patrioten. »Den mannen kommer att sluta på en hög post, innan han dör, ty han vet att vända kappan efter vinden. Hans ord, liksom de andras, komma att redan i dag inrapporteras. Har finnas många spioner.»
Ungsocialisterna hade ej åhört talet med bifall, ty det var inte sådant, de väntade. Han hade flera gånger blifvit afbruten. Det var protestrop, smädeord och invändningar. Den mannen var dem för ljum, och de anade instinktmässigt hans allra nyaste omvändelse.
Ungsocialisternas förespråkare steg i sin ordning upp, beredd att ingripa, en blek, mager man med något af fanatism i sin blick, en man, som ägde en orubblig öfvertygelse om sin rätt, men ej nog intelligens att inse andras. Så mången har väl det felet.
»Hvad man än må säga om ungsocialisterna, så tro de flesta på hvad de säga och predika», anmärkte patrioten. »Deras trosnit är lika stor som martyrernas, och detta försonar något af deras egoistiska instinkter. De predika öppet hatets religion, under det att deras motståndare predika kärleken till nästan. De förra äro mer konsekventa i sitt hat än de senare i sin kärlek.» Juristen tyckte, att detta var precis det, han själf tänkte om dem.
»Ha ni pratat nog?» började talaren och han åsyftade alla dem, som förut talat. »Jag har hört många ord i afton, men livad man sagt, kunde ha sagts med tiondelen af orden.» Han afbröt talet för att taga sig med näsduken om munnen. Hvad han komme att säga skulle då bli kungsord.
Talarstolen medförde förpliktelser.
Under sitt tal använde han inga svordomar, och detta gjorde i regel ej heller de bättre af hans kamrater, så länge de innehade ordet.
Det var ett märkvärdigt uppträdande hos dessa ynglingar, och det märkvärdiga bestod i deras ledighet att uttrycka sig, deras snabbhet i repliken. Blottade motparten en svag sida, kastade de sig öfver den, vände den in och ut och gaf ej offret tid att sansa sig. Yrkesboxare hade inte kunnat sköta sig bättre.
Det fanns ungefär ett halft dussin, som tillhörde »berget», tränade, duktiga karlar, som bort använda sin intelligens på ett annat sätt. De voro produkter af agitation och en missriktad uppfostran, af prekara förhållanden och en öfverflödande intelligens, som blifvit ledd på afvägar. Ställda på sin rätta plats i lifvet skulle dessa ha blifvit epokgörande vetenskapsmän, skarpa lagkarlar, vältaliga präster eller dugliga härförare: nu voro de talare inom ett parti, hvilket knappt skilde sig från anarkismen.
De, som stodo under dem, voro allmänt råa, okunniga naturer, hvilka låtit sig imponera af ledarnas säkra uppträdande, omogna karaktärer, hvilka stannat i den andliga växten, vid barnets omdömesförmåga. Under pojkåren följa pojkarna oreflekteradt den djärfvaste, hänsynslösaste, starkaste. Så gjorde också dessa filare, murarehandtlangare, gesäller och lärlingar, hvilkas flertal lefde i öppet konkubinat med fabriksflickor, en praktisk illustration till läran om den fria kärleken. På denna sortens äktenskap skulle en del af nationens tillväxt baseras. Den rasen skulle inte bli för god, om man måste erkänna sanningen. Den unge man, som förde ungsocialisternas talan vid detta tillfälle, var en bemärkt person. Denna ryktbarhet hade han köpt genom personlig uppoffring, framför allt genom värnpliktsvägran. För denna vägran skull hade han haft fängelse och straffarbete. Han var den främste medarbetaren i partiets organ och hade frivilligt erbjudit sig stå för redaktörskapet och de artiklar, hvilkas innehåll voro straffbara. På så sätt skaffade han sig berömmelse.
Han hade predikat strejk mot militärtjänsten genom att smyga omkring vid kasernerna och öppna möten med de misslynta bland de värnpliktige. Han hade bidragit till den draksådd, som undergräfde Sveriges försvarskraft, han liksom så många andra, och han hade förrättat sitt mullvadsarbete i god ro. I detta undergräfningsarbete hade han haft många ofrivilliga medhjälpare, hvilka skulle varit förvånade, om man sagt dem, att de skadat försvarssaken, då de i stället hade trott sig gagna den. Den, som är blind, ser inte.
Främst kommo vissa pressorgan.
Det fanns press, som varnade för att rubba den björn som sofver, ty det kunde bli krig af. Denna press förbisåg fullständigt den uppmarsch, som i krigssyfte försiggick på den fientliga sidan. Den förbisåg de hotande krigsförberedelserna, och den blundade för det osäkra, politiska läget. Ändock var den satt att upplysa. Hur kan man skapa ljus utan ljuskälla?
Man fick icke diskutera några eventuella krigsutsikter för att ej rubba förtroendet till grannländerna. Således förordade dessa tidningar en reduktion i det fria ordets frihet, när denna som bäst behöfdes. Men att det var ett attentat mot yttrandefriheten varseblefvo de inte.
Om någon lagt kapson på en tidnings yttranderätt, exempelvis visavi privatlifvets helgd, skulle tidningen säkert ha protesterat däremot, ty det hade varit ett ingrepp på det fria ordet. Sällan fick en privatperson rätt i ett tryckfrihetsmål. Men nu skulle det vara kapson.
Hvad gjorde det för resten, att man öppet diskuterade följderna af en krigsuppmarsch mot Sverige, när den dag för dag blef tydligare! Fienden generade sig verkligen inte för att visa sina afsikter. Var det inte de upplystas skyldighet att påvisa detta för de sofvande, tv de behöfde allas hjälp för att i tid mota faran? Om man är enig, blir man stark, och styrka var, hvad man mest behöfde.
Var det icke affällingar inom Sveriges för öfrigt djärfva, modiga press, som predikade feghetens evangelium och detta på den mest olämpliga tiden!
Det kunde icke råda oklarhet om försvarsnödvändigbeten. Däremot trodde man ej, att försvarsåtgärderna voro brådskande, ty man såg sig blind på diskussionen om försvarssättet. Af försiktighetsskäl sade många:
»Vi böra genast ta itu med arbetet. Den politiska situationen i världen är sådan, att alla förutseende människor förespå ett världskrig, kanske i dag, kanske i morgon. Ett världskrig kan uppstå när som helst. Låt oss då vara rustade så godt först som sist, ty vi kunna komma för sent, och det är inte bra, som det nu är.» Det skall Gud veta, att det inte var bra ställdt, långt därifrån.
Det var klokt resoneradt. Den kloke inrättar sig alltid för de mest ogynnsamma förhållandena, ty då är han beredd att möta de värsta. Så sade redan de gamla filosoferna.
För att nå målet måste kloka män tala. Ett par af dem talade och talade väl, och de fingo lida för sin uppriktighets skull. De sågo, att någon måste framföra varningen, och de gjorde det och fingo lida smälek af många. De insågo, att en opinion, en kraftig opinion måste skapas, för att väcka dem, som icke ville låta sig väckas. De funno icke, att någon utomstående makt kunde ta anstöt af denna öppna strid, ty de, som talade fritt satte sig i respekt hos den, som hyste eröfringsplaner, och väntade ej fiendskapen bakom uppmarschen, återföllo de hårda orden endast på dem, som talat, när talet var obehöfligt.
Så var det också en press, som insinuerade, att försvaret skulle vara en militärernas uteslutande angelägenhet, en yrkesaffär. Detta var kanske allra största misstaget, ty försvaret var en nationens angelägenhet, icke spekulationen från en yrkesklass, fastän dumt folk sade så.
Detta påstående, att militären endast såg till sin egen vinning, var felaktig. Den militära sakkunnigheten var i stånd att draga en parallell mellan den svenska försvarsstyrkan och fiendens möjliga styrkeförhållanden på svensk mark. Vid den jämförelsen sågo de, att de svenska trupperna, om intet gjordes till det bättre, skulle komma till korta, och därför fordrade de, att man skulle minska disproportionerna. Medel härtill funnos i Sverige, både pengar och arbetskraft, och det var dessa man fordrade. Ville Sverige försvara sig, måste det vara beredt på uppoffringar. Hvad kunde de ansvariga göra annorledes?
Hade dessa militärer, hvilka erhållit tillvitelsen att arbeta för egen vinning, påstått att allt varit godt, hade de gjort sig skyldiga till okunnighet eller ock att ha talat mot bättre vetande. De skulle fått bära anklagelsen härför längre fram, och den ville de ej ha på sin rygg.
Bland de värnpliktiga funnos ock många, hvilka vid hemkomsten talade om det elände, de fått utstå. Det var tunga packningar, ansträngande marscher, exercis utan nytta, dålig kost, orättvist befäl. Bland de klagande ingick antalet af dem, som aftjänat straff för förseelser, men äfven sådana som ville skämta med dem, hvilka senare skulle förrätta sin tjänst. Dessutom fanns där sådana, för hvilka disciplinen varit en nagel i ögat, tuktomästaren, med hvilken de förut i sin barndom eller civila verksamhet ej gjort bekantskap - till deras egen skada. Barnen fingo icke agas då för tiden. De voro födda fullt färdiga, och om någon hade olater, så var det föräldrarna med deras föråldrade tänkesätt.
Äfven om någon orättvisa blifvit begången, var detta undantagsfall. De flesta erkände befälets humanitet och den goda viljan. Sveriges officers- och underofficerskår voro folkets vänner, men också deras uppfostrare.
Man ville påstå, att de voro partiska och klassmedvetna och således folkets ovänner.
Andra missnöjda voro de, hvilkas privatarbete måste ligga efter genom de värnpliktiges tjänstgöring. De satte sin fördel framför landets, och för dem var uppoffringen meningslös.
Det fanns också sådana arbetsgifvare, som skapade hat mot värnplikten genom att annonsera, att de sökte endast dem, som voro fria från sin militära tjänstgöring. Kanske insågo de inte själfva, hvilka usla patrioter de voro. Huru små och egoistiska måste de inte förefalla! Och detta behöfde de sätta ut i tryck! Somliga älska att se sin skam i tryck.
Värst af alla voro de antimilitära element, som ville bortskaffa militären för att genom sin egen styrka och sammanhållning bli de starkaste i landet. På så sätt kunde de diktera villkoren och bli herrar, men många gingo som sagdt omedvetet deras vägar, som förberedde fallet genom att motarbeta försvaret.
Inför den nakna sanningen - att Sverige var ockuperadt af en främmande stat, hvilken visat sig äga både vilja och förmåga att själf regera - befann sig det ungsocialistiska partiet i en föga förmånlig ställning, som en hvar borde förstå.
Man hade i åratal kämpat för att komma till styret, och nu höll makten på att glida alla partierna ur händerna. Så till vida skulle en maktförskjutning äga rum, och därför trodde man sig ha rättighet att uppställa fordringar. Man bör ej göra tjänster utan att ta betaldt.
Partiet förespådde, att de nya maktinnehafvarne skulle göra sitt bästa för att krossa de starkaste inom landet. Först när detta blifvit gjordt, kunde man regera på allvar. Det ungsocialistiska partiet var ett medel att krossa borgarväldet och således den maktägandes själfskrifna bundsförvandter under denna strid.
Från bortre ändan af salen hördes talarens stämma:
»Kamrater! Handlingens tid är inne för oss. Det är tid att krossa de slafbojor, som trycker oss proleärer. Undertryckta, kufvade, misshandlade hade vi släpat oss fram under en tillvaro, som nätt och jämnt höjde oss öfver djuren.
»Vi voro de svagare, och därför skulle vi förtrampas. Kroppsarbetet, det mest ansträngande af alla, har icke uppskattats så, som det borde. Vi och våra kvinnor åldrades i förtid genom det hårda arbetet, genom brist och genom nöd.
»Hoppet om bättre dagar har hållit vårt mod uppe under motgången. Vi hoppades på en ljusglimt, och vi ha stridit, vi ha svultit, vi ha lidit för vår sak.
»Många af er anser vår sträfvan nu vara ute, anser, att hoppet för alltid är gäckadt. Men däruti bedragen I er, och viljen I, är befrielsens stund nära. Aldrig förr ha vi stått så nära målet.
»Är det icke så, att kriget ställt alla klasser inför nöden?
»Ha vi icke då samma utsikter som de andra att förbereda oss att genomföra vårt framtida värf?
»Kunna vi ej få regera lika väl som de?
»Ja, säger jag, och tusen gånger ja. Vi ha till och med ännu större möjligheter än de borgerliga, våra forna tyranner, ty i den sista kampen ha vi gjort inlägg, hvilka äro af den beskaffenhet, att vi kunna fordra en belöning.
»Därför upp som en man! Nu är tidpunkten inne att precisera våra fordringar, att få ta del i regeringen, att få ensamma skörda vinsten af vårt arbete och lämna smulorna åt kapitalet, att få kläda oss i siden och dricka viner liksom öfverklassen.
»För att få hvad vi vilja, måste vi vara modiga och eniga som en man.»
Höjdpunkten af sällhet är således att gå i siden och dricka vin.
»Fraser!» hviskade patrioten. »Fraser utan innehåll! I själfva verket genomgår mannen en psykologisk process. Hans fanatism vill inte riktigt finna sig tillrätta med den omständigheten, att själfhärskardömet står för dörren. Han vet, att hoppet är ute, men han gör ett sista försök för att få kamraterna med sig. Dessa tro antagligen, att de kunna vinna något. Under alla partitvister ha de öfverskattat sin makt och sin betydelse. De ha alltid hoppats att få komma till makten, sitt eget välde, fastän de voro i minoritet.
»Kunde man tvinga honom att skåda sitt innersta, skulle han till sin förvåning läsa, att han ej tror på sina egna ord. Kunde man förmå honom att fatta tingens verkliga ordning, skulle man kunna påvisa, att hans och hans meningsfränders saga är all, ty själfhärskardömet vill ej veta af någon kollektiv styrelse eller någon utjämning af klasserna. I inga andra stater är denna klasskillnad så stor. Redan inom de högaristokratiska kretsarna där borta råder en minutiös rangordning, och hvar och en begränsar sin rätt på det strängaste och bevakar den, så att ingen öfverskrider den.
»Där skulle det ungsocialistiska partiet få något att säga! »Bosch! Det är just högaristokratien, som regerar genom sitt stora inflytande i det landet. Högaristokratien där och proletariatet här!
»Läte generalguvernören tubba med sig en tum till undanrödjande af klasskillnaden i vårt land, finge han genast sitt afsked. Man vill inte öka antalet af revolutionärer.
»Tror ni inte, att våra nya herrar äro fullt medvetna om, att det stora riket i sig inkorporerat ett nytt, mycket farligt element - det svenska? Den svenska bildningen, den svenska kulturen, frihetskänslan, allt detta gör, att svenskarna vid en revolution skulle komma, att uppträda som ledare, som själfskrifna ledare. Den enighet, som revolutionärerna sakna, kan åstadkommas genom svensk energi, och vi svenskar komma att koncentrera oss på ledarskapet såsom den enda utvägen till räddning.
»Hade man lämnat Sverige i fred, tror jag att man gjort klokast. Vi hade inga anfallsplaner mot ett rike, som var mångdubbelt starkare än vårt; vi skulle aldrig ha lånat oss till en allians mot våra närmaste grannar, med hvilka vi velat stå på god fot, om inte annat så genom känslan af vår svaghet och våra goda merkantila förbindelser. Anfallspolitiken var begrafven med Ankarströms kula, men försvarsinstinkten föddes i och med fiendens rustningar och garnisonsökningar vid gränsen.
»Vi anfalla!
»Hvilken barock tanke!
»Och dock framkastades den af en stormakt mot en liten obetydlig granne. Var det i känslan af egen vanmakt, som den tanken föddes hos den stora nationen, eller var det blott en af dessa vanliga diplomatiska finter?
»Man kunde ej gärna tro på sannolikheten af att en pygmé skulle anfalla jätten af begär att få ge honom stryk; däremot föreföll det naturligt att jätten, medveten om sin fysiska styrka, skulle göra hemgång hos dvärgen för att röfva hans guld.
»Icke kunde landet med de många millionerna soldater frukta för Sveriges lilla armé. Detta hade varit feghet, och jag tror inte, att man kan tillvita vår besegrare det felet.
»Få se, hur det går med vår vän däruppe i katedern! Jag är inte riktigt säker på, att han ej känt igen några af de detektiver, som blandat sig bland publiken. Känner jag honom rätt, kommer detta snarare att reta honom än att lägga munlås på honom.» De orden kommo af människokännedom.
Talaren hade under tiden i raska drag tecknat de sista årens riksdagsverksamhet och påvisat huru många och huru stora partiets gäckade förhoppningar varit. Det var en svår vidräkning med mycken sanning och mycken lögn.
Han uppehöll sig särskildt vid pansarbåtsbyggandet. Man hade lagt ned millioner på dessa fartyg, och de hade ej blifvit så färdiga, att de kunnat tas i bruk. När kriget blossade upp, hade man ej ens fått det utländska pansaret till varfven! Däruti hade han rätt.
Nu kom byggandet ej Sverige utan eröfraren till godo. För en spottstyfver kunde han fullborda fartygen och öka sin flotta. De orden voro också sanna.
Hade icke då de haft rätt, som afstyrkte alla ökningar inom flottan! Man hade förlorat mindre ju värdelösare denna varit.
Detta var både lögn och sanning.
Likaså var det med armén.
Hade man ej försvarat sig, hade tusentals människor ej behöft offra sitt lif, och nu stod ett stort antal hem utan försörjare.
Det talet var feghetens sanning.
Partiet hade alltid varit mot militären.
»Hade inte partiet haft rätt?
Patrioten skrattade.
»Jag har lust att ge honom ett praktiskt bevis på, att han har orätt», sade han till juristen. Han banade sig hastigt väg till talarstolen och vände sig mot den unge mannen.
»Förlåt att jag afbryter er!» sade han lugnt och utan att höja på rösten högre än att alla kunde höra honom. »Jag ville blott be er om er klocka.»
Den tilltalade stirrade oförstående inför mannen med det ironiska leendet.
»Jag förstår inte», invände han.
»Det är inte heller behöfligt», anmärkte patrioten. »Jag vill ha er klocka.»
»Är ni galen!» utbrast den unge mannen.
»Nej! Langa hit med klockan, eljest blir det smörj!»
Man hörde ett mummel i rummet. De närmast stående trängde sig inpå fridstöraren, och det höll på att urarta till ett handgemäng.
Då höjde patrioten handen, och så stor var hans inflytande, att de alla stannade i samma ställning, som de innehaft, utan att slå till. Han talade.
»Mina vänner!
»Det är skillnad mellan teori och praktik. Jag har velat ge er en lektion. Min afsikt var aldrig att ta klockan.»
»Hvad menar herrn?» ropade de häpna öfver den underliga människans beteende. Det var oförklarligt, utanför deras fattningsförmåga. Ingreppet i det ögonblicket hade beröfvat dem möjligheten af att själfva leda förhandlingarna i de förra gängorna. Det var beviset på en mans intitiativ och hur lätt han genom ett rätt grepp kunde behärska massan, åtminstone till en tid - tills de kommo till sans igen.
»Ni ha alla hört, att jag bad om klockan!» fortsatte patrioten.
»Än se'n. Hvad fan har du med klockan att göra! Kör ut en, han är galen!» ropade de om hvarandra.
»Alla äro ni vittnen till, att han inte vill ge mig den». sade patrioten.
»Han hade varit dum eljest», ljöd en gäll, kvinnlig röst.
»Där ser ni! Jag ville visa er, hvad ni skulle säga, om jag förgrep mig på privat egendom. Ni vilja hindra mig frän att ta ett uselt, värdelöst nickelur i samma stund som ni utan betänkande varit med om att skänka bort ert eget fosterland eller delar däraf. Mannen däruppe försvarade ni, och det gjorde ni, därför att ni voro de starkare, men i er feghet ville ni inte försvara ert eget land, er kultur, edra landsmän, släktingar och vänner, därför att ni trodde fienden vara starkare än ni. Däremot gillade ni stöld, då edra egna bylten inte voro utsatta för landsvägsriddarnes attentat.
»Jag ville visa er, huru små och ynkliga ni äro, fast ni tror er vara höga som berg. Jag ville blotta er karaktärs låghet, sammanhållningen inom edra egna led, men förbittringen, då någon utomstående omsatte edra idéer i praktik.
»Se nu, svenska folk, hurudana edra söner och döttrar kunna vara. Är det förunderligt, om syndastraffet då kommit!
»Ingalunda.»
Han skrattade, ett hånande, genomträngande skratt och tog ett par steg i riktning mot dörren.
Detta gaf juristen anledning att filosofera, och han erinrade sig, hvad hans vän vid ett tillfälle yttrat.
Det är icke individen enbart förbehållet att vara sjuk; äfven nationerna åtnjuta den tvifvelaktiga förmånen.
Sverige hade länge dragits med sjukdomsfröet, ålderdomens förkalkning i ådrorna. Detta visade sig genom mångahanda symptom, hvilka hindrade organismens funktioner. Hjärnan ville ett, lemmarna ett annat. Var icke detta ynkedom?
Framför allt var det nerverna.
Öfverallt rådde en uppdrifven känslighet. Om en mor klemar med sitt barn, skapar hon svaga, mot hifvets kraf motståndsfattiga individer. Det kommer en ålder, då barnen inse detta och förebrående slunga henne anklagelsen i ansiktet. Känslighet och bortklemande höra ofta ihop.
Var det inte så, att svenska nationen blifvit mycket känslig och bortklemad? Den fick ingen riktig uppfostran. Den fick veta, att det och det och det var förbjudet, men den förstod inte hvarför och gillade ej lärdomen, ty det, som var bra för en, var dåligt för en annan.
»Om Nils' mage inte tålde äpplen, fingo inte Gustaf och Anna och Karl Johan heller äta äpplen. Gustaf hade anlag för kramp och fick inte bada kallbad. Nils och Anna och Karl Johan förbjödos också kallbad. Att klema med ungar är tidsenligt.
Detta tyckte man var logiskt och prisade det, skapade ett begrepp, som gjorde, att man tyckte det skulle ha varit skamligt, om barnen badade, när lille Gustaf inte fick.
Följ den blef ett ängsligt öfvervakande, att man inte komme att öfverskrida formerna för de konventionella begränsningarna af moral och lagar. Något stöd i praktiken fingo ej dessa svaghetens teorier. Äpplen och bad vore nog mer nyttiga än skadliga, om de förra förtärdes med måtta och de senare serverades utan öfverdrift.
Nationens nervositet växte under kriget. Den var smittosam och blef epidemisk. Den epidemien hade ännu ej upphört, ej ens nått sin kulmen. Hade det blott funnits en riktig läkare!
Nervositeten andades retlighet. Därinne i Folkets hus var luften mättad med nervositet. Hvad, som händt, bidrog att uppdrifva sinnenas känslighet, ty det var en offentlig förolämpning. Alla förolämpningar reta de förolämpade, och då vilja de hämnas.
Hundratals personer befunno sig därinne, hundratals själar, hvilka frågade och undrade och väntade. De ville bli mättade i sin andliga hunger, men de tålde inte hvad som helst. De ville få sin hunger tillfredsställd med blott ett enda, det som de alltid varit vanda vid. Gaf man dem en annan andlig spis, blefvo de ursinniga, äfven om den hade ett långt större näringsvärde. De ville inte se, att deras dagliga bröd, hvarvid de voro vanda, bestod af sådor och agnar. Sade man dem det, blefvo de vreda intill vansinne, just därför, att de visste, att man sade dem sanningen, men det var en sanning, som stred mot deras tro. - - - -
Vid talarstolen hade det uppstått ett vildt tumult. Alla ville fram. Det kittlade i händer och muskier, som ville hämnas.
Patrioten greps af kraftiga armar, och de vredgade blefvo varse, att nu kunde de få utöfva sin hämnd.
Förtrollningen var således bruten. När de ej kunde öfvertyga med sina argument, tillgrepo de våldet. I detta fall vurmade de ej för den frid på jorden, de städse predikat i sina teorier.
Den öfverrumplade kämpade meot, ty han var en stark man och ville ej godvilligt taga emot den handgripliga tillrättavisning, man tillämnade honom. Hade han talat till dem under normala omständigheter, skulle de troligen ej burit hand på honom, men nu voro de ej normala. De gingo som i en dröm och tyckte, att de måste handla just så. Det måste finnas en, på hvilken de kunde urladda sin vrede.
När det såg som mest förtvifladt ut, ryckte ett dussin karlar närmare. De gingo ej på måfå utan metodiskt, där de trängde sig genom folkmassan. Man såg att de tränats för detta.
De ryckte fram alla på en gång, liksom på ett kommando. Först gjorde de sig små, så att de kunde tränga fram, och sedan gjorde de sig stora, bredde ut kraftiga, senfulla armar och kastade männen till höger och vänster.
Innan hopen hunnit sansa sig, voro de framme hos den angripne och ryckte undan honom. Ingen hade bedt dem om detta, den hotade allra minst.
Han kände igen detektiverna, eröfrarens detektiver, som förhållit sig passiva ända till våldet började.
Var det icke våld som väckte våld?
Dessa män hade stått stilla och lyssnat utan att blanda sig i talet. Deras sinnen hade ej rubbats af orden, af utmaningarna, af rörelsen och åtbörden, men då lidelserna öfvergingo till handling fingo de sina instinkter väckta och följde blindt våldets impulser.
Hvad betydde mannen för dem? Mindre än intet. Han var ej ens deras landsman, men ändock hade de tagit hans parti. Det var ej den svages rätt till hjälp som kallat dem utan begäret att öfva våld.
Deras våld väckte blodsinstinkten till lifs hos ligisterna. Det brutala, som låg doldt under fraserna, måste taga sitt utlopp. Blodet ville tala, när man ryckte deras byte från dem. Förgäfves sökte arbetarne få dem att hålla sig till ordningen. Det var en lössläppt skara vildar med vildars sätt att handla efter sin natur.
Mannen, som talat deras eget tal, trängdes undan. I den stunden var det ej intelligensen, som fick behålla ledningen utan blodhundsnaturen, som önskade att få bitas.
Bland dem som anföllo, var en helt ung man, tjugo år eller så.
Han beträdde med ett språng talarstolen, med rödt, blossande ansikte, vilda blickar och svängande armar, som om han velat slå till. Till en början fick han af möda och ansträngning ej fram ett ord. Han måste lägga band på sig för att kunna tala, och äfven sedermera kommo orden stötvis frampressade, utan sammanhang. Hans ögon gnistrade, och han var rof för ett obehärskadt utbrott, som gick öfver alla, men mest öfver dem, som tillhörde den hatade öfverklassen. Han hade skuffat undan alla, som stodo i vägen, ty i det ögonblicket böjde han sig ej för sina meningsfränders, ledarnes, suggererande kraft och deras rop, att man skulle hålla sig lugn. Hans vilda instinkter var det, som i det stället rådde. Det ges ögonblick, då tigern ej fruktar djurtämjarens piska.
»Ni öfverklassens hejdukar, ni legda slafjägare! Hvad ha ni här att göra! Låt oss få vara i fred! Spioner, uslingar, fähundar, gå bort härifrån, för ni ha inte här att göra! Fan skall ta er allesammans, och vi ska se ert hjärteblod!
»Ska vi tåla förtrycket kamrater? Ska vi tåla öfverklassens tyranni!
»Ska vi låta dem behandla oss hur som helst? Är inte den svarte djäfvulen där en spion, som de skickat ut för att få oss fast! Hörde ni det inte af hans tal? Du ville allt få oss fast, men den gången lyckades det inte, öfverklassare!»
Han rusade ned från talarestolen, sedan han jagat upp sin ondska och sin vrede genom sina egna ord. Hans epileptiska utbrott spred sig blixtsnabbt bland de andra. Arbetarne, som sökte hindra ligisternas vansinniga tilltag att rycka undan främlingen för att öfva våld på honom, kastades undan, och giriga fingrar grepo efter offret. Man läste i de anstormandes ögon, att de ville sönderslita mannen, förinta honom, inte så mycket för hans ord, som fastmer därför, att han representerade den hatade öfverklassen för dem. De tyckte att i och med sin hämnd på honom hämnades de på kapitalet, aftvådde sina oförrätter, fingo ett utlopp för sitt hat.
Patrioten var döden nära.
Då hördes ett skarpt tillrop från dörren, en varningssignal. Alla förstodo, att det skulle hända något, att tingen skulle få en annan ordning.
De, som stodo närmast dörren, knuffades och vräktes utför trapporna. Man skymtade uniformsrockar och blixtrande bajonetter. Hvarje människa, utan hänsyn till kön, blef ett lefvande kolly, som flög ned för trappan, hvilken på två sidor var kantad med soldater.
När de utkastade kommo ut på gatan, funno de, att denna var afspärrad af en militärkordong. Utanför denna mänskliga mur stodo deras egna landsmän tillbakaträngda, hotade af bajonetterna. Det var militärens tur att spela herrar.
De, som varit i Folkets hus, måste stanna inne i ringen, och de stodo bäfvande för sitt öde, ty ingen anade, hvart man ville komma med dessa soldaters tillhjälp.
Sent omsider voro alla nere, och portarne slötos till Folkets hus. Man satte starka järnbommar för dem och låste dem med grofva, dyrkfria lås. Huset fick ett annat utseende.
Nu var Folkets hus icke förmer än ett tillslutet magasin.
Gallringen i den arresterade folkmassan började. Det visade sig, att detektiverna haft ögonen med sig, ty de utpekade genast dem, som uppfört sig oklanderligt. Arbetarne tillätos aflägsna sig, och arrestanthopen minskades. För hvar och en, som gick, kändes det lättare hos massan, hvilken stod utanför soldatesken och väntade; men det blef också tydligare, hvilka man ville komma åt, då hopen minskades.
Till slut återstod endast ett femtiotal ligister - offren.
Dessa hade apatiskt fogat sig i arresteringen, ty den kom så fruktansvärdt oväntadt. Några af dem gjorde ett svagt försök att bli fria...
Folkmassan utanför våndades. De flesta af dem hade hatat dessa ligister, hvilkas moral, hvilkas vandel, hvilkas tal och åthäfvor alltid varit dem en nagel i ögat, men nu kände de på ett annat sätt. De tyckte sig se en skara lifdömda, och med detta väcktes också deras medlidande. Människorna äro mänskliga.
De voro dock deras landsmän.
Ett skri af förbittring steg mäktigt upp genom luften, och det öfvergick till ångest, till fasa, till bäfvan för de olyckligas öde.
Hvad skulle slutet bli, och när skulle åskådarnes tur komma?
Förgäfves sökte man utforska de unga männens vägar.
En sägen gick, att de instoppats, en och en vid kolonialbataljonerna. Det var det värsta, som kunnat hända dem.
Sitt hemland återsågo de aldrig.
