31. 12. 1916
I morgon går det nya året in ödesdigert som intet annat år förut - kanhända i mänsklighetens hela långa historia. Efter många år är jag åter i Kiruna och skådar i den blå gryningen ut över en fantastisk silverskog av frostiga björkar, snöhöljda tak och elektriska ljus som tändas allt eftersom stjärnorna slockna. Hur stilla, dödstyst och liksom avvaktande är icke morgonen! Det är som skulle den vänta på avkunnandet av någon dom av hemskt allvarlig innebörd.
Luossavaaras vulkansilhuett vitnar allt mer, och över Luossajärvis snöslätt ligger vit vinterrök. Från mina fönster kan jag icke se Kiirunavaara, och jag är nyfiken på hur mycket som' är borta av den ursprungliga profilen. När jag sist var här, var det midsommar, och jag satt högst på bergets ås i ett moln av mygg och målade landskapet bortåt Kebnekaise till. Jag slogs med myggen i början men insåg snart min underlägsenhet och nöjde mig med den raffinerade hämnden att måla fast på tavlan så många av mina plågoandar som behagade studera min skiss på nära håll. Den antog slutligen karaktären av relief.
Nu måste jag se samma landskap i midvinterstämning.
1. 1. 1917
De tre stjärnorna betyda en paus, vilken i sin ordning betyder behaglig sammanvaro i ett behagligt hus vid en brasa som flammar i Sveriges vackraste spis Den betyder blystöpning och uttydning av järtecken, spådomar och annan vidskepelse, som frodas rikligt här uppe inom polcirkeln även i den mest kultiverade hem. Den betyder lutfisk och gröt också, nödvändiga och rituella ting vid årsskiftets annalkande.
Detta begicks i kyrkan, som jag nu såg färdig för första gången. Prins Eugens vackra altartavla är verkligen en sak på sin rätta plats. Det är som om man genom väggen skulle se ut över en helig ängd med heliga träd och välsignade fält belysta av Nådens, Fridens, Godhetens och Skönhetens milda sol.
Och när prästen talade klocka ord och önskade frid över landet och välsignelse under det nya året, försvunno skyttegravarna och taggtråden och granattrattarna, med vilka min av människornas ondska anstuckna fantasi redan börjat förstöra landskapets lugna harmoni.
Men det som gjorde största och djupaste intrycket på mig - och man torde förlåta mig det - var då vi reste till kyrkan och jag hörde den klocka jag kallar min, den på vilken jag gjort inskriptionen, ringa till samling från klockstapeln, som växte vackert upp mot himlen ur silverskogen. Ni kan kalla det författarfåfänga, om ni vill. Men det är så sällan man får tillfälle att tala med tunga av malm.
Stig, men klang, mot sol och mot norrskens bågar vida,
väck sovande fjäll, slumrande myr och mo!
Vig åt arbete in fält som fruktsamma bida,
vid dem till sist en gång åt den eviga tystnadens ro!
