Af dårar och kräk beläten
Man reser på våra torg,
Men obekant och förgäten
Är Anton af Vasaborg.
En klingande sång åt minnet
Af Vasarnes ädle son,
Som häfdade svenska sinnet
När fången han låg vid Don!
I honom sin flamma släckte
Den döende Vasa-ätt,
I honom ett vekligt slägte
Såg mannen af kraft och rätt.
Hur stod honom icke blodet,
Af åtrå, i manlig brand,
Att qväsa hos ryssen modet
I slaget vid Willmansstrand!
För stolt att försigtig vara,
För djerf att betänktsamt gå,
Han rusade framåt bara
Med vrede i ögon blå.
När striden var se'n förgången
(Den strid, som gaf Sverge sorg),
Då fördes till Ryssland fången
Gref Anton af Vasaborg.
Då flammade vildt hans öga,
Då knöt sig i harm hans hand
Han blickade mot det höga
Och bad för sitt fosterland.
När ryssarnes hat sig röjde
I hånfulla ord ibland,
Ett trotsigt «hurrah« han höjde -
«Hurrah för mitt fädernesland!«
I nesliga band han fördes
Till innersta Rysslands berg,
Men aldrig en klagan hördes,
Och aldrig han skiftade färg.
För honom af skam var höjden
Att vara som ryssen träl,
För honom var högsta fröjden
Att tala om Sverge väl.
Han hade sitt svenska sinne,
När fången han låg vid Don -
Hurrah! för den tappres minne,
För Vasarnes ädle son!
