(Mel.: »Storm och böljor tystna re'n» o. s. v.)
Sång, tag hvita handskar på!
Sväfva till de böljor blå,
Der på bolstrar gröna
Mälarstaden sköna,
Ung och fager,
Barmen tvager
I en ström af ljuflig dager!
Som en flicka, klädd till bal,
Skalkar hon vid Ägirs sal,
Tusen blyga gracer,
Mellan tyll och gazer,
Hvita vågor,
Qväfda lågor
Röja hjertats ljufva plågor.
Ögon blå,
Blixtra af fröjd,
Pulsarne slå,
Barmen är höjd...
I den ljumma natt hon dansar.
Nöjets lena vind,
Purprar hennes kind,
Darrar i de gröna kransar;
I den stilla natt
Klingar hennes skratt,
Slösar hon med lifvets skatt.
Är detta Birgers stad? Är detta Sveas öga,
Som fordom lyste klart bland furufjellar höga?
Är detta Sverges port, ur hårda klippan bruten,
Med fädrens dyra blod i ädel strid begjuten?
Mig tycks en veklig bild af lättjan och af flärden
Från lånta ejderdun se ned i Riddarfjärden.
Jag hör ett ömkligt sorl från gatorna och torgen,
Och dårar löpa kring i gamla hjelteborgen.
Är detta Sverge? - Ja, men Sverge upp och ned;
Det näms ej Sverge mer, det heter la belle Suède.
Som en flicka klädd till bal,
Skalkar hon vid Ägirs sal.
Sidentyg och spetsar
Väfva mjuka kretsar
(O, hur sälla!)
Kring de mjälla
Liljor som i purpur svälla;
Stjernorna se ned derpå,
Berg och dalar häpna stå,
Himlens måne skiner
Blygt på - krenoliner,
Herdestunder
Njutas under
Nordanstormens vreda dunder.
»Nordens fransos»,
Lifvet förgår
Plocka dess ros,
Medan du får.
Lifvets kraft är bara fraser.
Hvad är lifvet? - Skum!
Hvad är dygden? - Dum!
Lifvets vinning är kalaser!
Tag din vän i knä,
Sjung ditt: Evoë!
Glädjens Gud din hyllning ge.»
Jag hör din olåt, flärd. Jag kan den icke stanna.
Du slukar gift med lust, men vämjs vid lifvets manna
Ett må jag spölja dock: Hvad ville du i Norden?
Du trifdes ju så väl uppå den södra jorden?
Hvad skall ditt bomullskrut bland våra hårda fjellar?
Det brinner ju så svagt mot våra stjerneqvällar!
Vi hade glädje förr, nu ha vi endast nöjen.
Och dagens fröjd förstörs af nattens bleka löjen.
Vår sammanlefnad är en blomsterprydd ruin,
Der hjertats dufvor fly för ugglors kalla grin.
Solen med sitt gyllne spö
Rör vid Mälarns dunkla sjö,
Blåa böljor blänka,
Muntra löjor stänka,
Lifvet spritter,
Fogelqvitter
Hörs bland trädens våta glitter,
Men den sköna synderskan,
Hon som hela natten brann,
Har ej tid att höra,
Ligger på sitt öra,
Trötta tärnan,
Yr i hjernan,
Snarkar under morgonstjernan.
Kindernas två
Rosor ha dött,
Ögonen blå
Skifta i rödt -
Franska färger alltihopa!
Skogens foglar se
Ned derpå och le,
Hästarne i hagen ropa;
Sländan far mot skyn,
Men i vattnets bryn.
Snarkar Stockholm, gul i syn.
Nej, Birgers stad, vak upp! Nu är ej tid att sofva.
Hör, klockan varnar dig med djupa ord och dofva!
Verldshafvets vida barm i starka vågor häfves,
Och marken der du står af jordskalf undergräfves.
Europa ser på dig. Stig upp och två ditt änne,
Knäpp fjellens gördel hop med enighetens spänne,
Tag svärdet i din hand, det svärd som Gud dig gifvit,
Och se'n du söderns bjefs från svenska skuldror rifvit
Träd upp med höfviskt skick i fjellens drottningstol
Och njut af dagens sol, du sjelf en nyfödd sol!
