Har du på lifvets torg ej någon gång,
Der idel välljud ej omkring dig strömma,
En klang förnummit likt en fågels sång,
En böljas skvalp, ett dämpadt vattusprång
I furuskogens aningsfulla gömma?
Har du, fast härdad skarpt i flärdens lek,
Ibland ej känt dig, o, hur sällsamt vek,
Och eldas stundom ej ditt ljumma hjerta
Förunderligt af oviss fröjd och smärta?
Det är din moders röst, som klingar då,
Det hennes kärlek är, som elden tänder.
Ur hennes hjerta varma strömmar gå
Till ditt magnetiskt. Hvar hon dväljas må,
I lif och död till dig hon trofast sänder,
Till dig, sitt barn, hvad du behöfver bäst:
En kärlek, ej vid egna syften fäst,
Men ren och kysk som Vestas offerblomma,
I lust och nöd, i fröjd och sorg den samma.
Hon är din vän, hon är din bästa vän;
När andra svika, hon dock icke sviker.
Går stigen än i ljus, i mörker än,
Och faller du, och faller om igen,
Din goda ängel ej ifrån dig viker.
När vinterstormen blåser, skarp och hård,
Hon bjuder dig sin kärleks blomstergård;
När verlden hånler kallt, din moder gråter;
När verlden hjertlöst dömer, hon förlåter.
Så lyssna, lyssna till din moders röst
I nattens tystnad, som i dagens vimmel!
I lifvets vår liksom i lifvets höst,
Han väcker vemodsfullt uti ditt bröst
En återklang ifrån din barndoms himmel.
Förkväf den icke. Mins de sälla dar,
Då allt i solsken log, då barn du var,
Och inga missljud kunde dig förstämma,
Blott du förnam din moders kära stämma.
Dock - barndomstiden likt ett stjernskott for;
Mot solens glöd du sträfvar nu, den bjerta.
Men kom ihåg, att ingen än vardt stor,
Som ej med kärlek tänkte på sin mor
Och gömde hennes ord uti sitt hjerta.
«Ödmjuken er och varden såsom barn«
Ljöd mästarns bud. När dig med trollska garn
På lifvets haf sirener listigt hämma,
O, lyssna, lyssna till din moders stämma!
