Välsignade sol, som förmår leta dig ner till oss, ända ner till gravarna under träden...
Ja, det var nyss; nu är det mörkt. Jag kommer från min kvällspromenad. Staden låg som tvagen i ett rosenbad, och över de södra höjderna vilade lätta rosendimmor.
Jag satt en stund ensam vid ett bord på trottoarkanten utanför Grand och drack litet sockerdricka med citron; då kom fröken Mertens förbi. Jag reste mig och hälsade, och till min överraskning stannade hon, räckte mig handen och sade några ord, innan hon fortsatte, något om sin mors sjukdom och om den vackra aftonen. Medan hon talade blev hon litet röd, som om hon kände att det hon gjorde var ovanligt och kunde misstydas.
Jag misstydde det nu i vart fall inte. Jag har ju många gånger sett hur mjukt och vänligt och oberört av all form hennes sätt är mot nästan alla, och det har alltid intagit mig.
Men i alla fall - hur hon strålade! Älskar hon någon?
Hennes familj hörde till de många som blevo lidande på min fars fall. På senare år har gamla överstinnan varit sjuklig och anlitar mig ofta. Jag har aldrig velat taga emot något honorar, och de förstå ju skälet.
Hon rider också; på sista tiden har jag sett henne några gånger på mina morgonritter, i går senast. Med ett muntert "god morgon" red hon förbi mig i raskt tempo, sedan såg jag henne sakta av långt borta vid en krökning av vägen, hon föll i skritt och red en lång sträcka med slappa tyglar, som i drömmar... Men jag höll min jämna takt, och på det sättet redo vi förbi varandra ett par gånger på en kort stund.
*
Hon är inte egentligen vacker, men det är något hos henne som på ett alldeles särskilt sätt står i förbindelse med vad som i många år och ända till helt nyligen var min dröm om kvinnan. Sådant kan inte förklaras. En gång - det är väl nu ett par tre år sedan - lagade jag med mycket besvär att jag blev bjuden i en familj, där jag visste att hon umgicks, bara för att få träffa henne. Hon kom också mycket riktigt dit, men den gången såg hon mig knappt, och vi kommo inte att säga många ord åt varandra.
Och nu: henne känner jag väl igen, hon är densamma som då. Det är
mig själv jag inte mera känner igen.
