Note: This work was first published in 1978, less than 70 years ago. Dénis Lindbohm died in 2005, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
"Braun" flög till flaggskeppet "Trygve Lie" bortom tredje planeten för att besättningen skulle förhöras inför trojkan. Allt som hänt vid besöket på andra planeten fanns bevarat i inspelningar. Men de ord som yttrats av infödingen Svornjel visade sig vara helt obegripliga.
När de fyra männen - Arvid, Steiger, Grof och Leboyer - efteråt lyssnade på ljudupptagningarna kunde de till sin häpnad inte förstå ett enda ord av Svornjels yttranden. De hörde sina egna röster, men när Svornjel talade hörde de bara en mjuk, melodisk stämma, som steg och föll. Det var nästan som musik, ett skönt klingande språk. Men de förstod inte ett enda ord. Jo, när deras egna namn nämndes, det förstod de. Men deras namn lät disharmoniska och klumpiga när de kom mitt i Svornjels sjungande, glidande ordväveri.
Alla ombord på "Braun" hade lyssnat på vad som sagts utanför skeppet och alla hade förstått. Men när skeppet lämnat planeten och flög genom rymden och man avlyssnade banden - då var plötsligt Svornjels stämma bara skönsång på ett helt främmande språk. Just därför kallades "Braun" till rendezvous med "Trygve Lie" och samtliga ombord gjorde under den korta färden sitt yttersta för att komma ihåg vad Svornjel hade sagt.
Inför trojkan (och en stab av experter från olika fält) fick samtliga ur "Brauns" besättning berätta i detalj vad de mindes. Filmerna spelades upp, banden avlyssnades. Allt hade tydligen skett i verkligheten på precis det sätt som upptagningarna visade, det förelåg inte någon masshypnotisk illusion (vilket man misstänkt, för nu misstänkte man vad som helst), men det stod tydligt att Svornjel på psykisk väg hade fått samtliga att förstå det främmande språket. Den förståelsen var nu borta.
När banden avlyssnades försökte man uppteckna de främmande orden, men eftersom vokaler och konsonanter flöt ihop till en mjukt glidande språkmelodi var det omöjligt. Man lyckades dock isolera namnet på infödingen och fann att tolkningen som "Svornjel" var en förenkling, antagligen gjord för att människorna skulle kunna uttala namnet utan svårigheter. Ungefär som när vita män en gång i tiden lärde infödingar att uttala krångliga ord på ett enklare vis - eller rentav införde ett förenklat språk, som pidginengelskan vilken användes i hamnstäderna i Öst-Asien.
Om man upptecknade ljud och stavelser i namnet "Svornjel" så blev det "Sh-tj-foo-rng-djeil" och ljudet på slutet lät som en kort drill från en fågel. Att infödingen lät jordmännen uppfatta namnet på ett enklare sätt var en vänlighet - men den vänligheten kändes onekligen litet förnedrande. Att sedan höra orden "men herr är litet fel" i originalversion var helt bedövande. Ordet "herr" kom ungefär som en hostning mitt i en klingande skönsång.
--- De måste uppfatta vårt språk som mycket primitivt, yttrade Arvid. Kanske som klumpiga läten från civiliserade apor. Eftersom Arvid varit den ende psykologen i den grupp som sammanträffat med Svornjel (Grof var läkare, Leboyer zoolog) blev han hörd mycket noga om sina intryck av infödingen. Men han kunde inte ge så mycket. Infödingens ansikte hade inte avspeglat några känslor, mer än en antydan till vänligt leende och en antydan till vemod. Så hade han upplevt det - men vad kunde en jordisk psykolog utläsa ur ansiktsuttryck hos ett främmande släkte? Och gester - vad säger de? Redan på Jorden kunde det uppstå missförstånd som en följd av olika folks olika seder och olika gester. Här gällde det ett helt ickemänskligt släkte. Hade det där leendet speglat vänlighet? Hade det andra ansiktsuttrycket verkligen uttryckt vemod?
--- Jag måste få mer studiematerial, konstaterade Arvid.
Som en följd av de orden utsågs han - närmast automatiskt - att bli en av medlemmarna i nästa kontaktgrupp. Men han blev en av många. Från de tre övriga skeppen i expeditionen slussades sammanlagt 28 personer över till "Braun". En av dem var Lee Chwee Huat, en av de tre i trojkan.
I detta läge placerade man en fullständig rapport om vad som hittills skett, inklusive alla upptagningar och vittnesmål, i Jordsonden och lät denna ge sig iväg mot den lilla obetydliga stjärna, vars namn var Solen. En av de återstående elva sonderna placerades därefter i läge för att med ögonblicks varsel kunna slungas mot Jorden med senare kommande rapporter. Allt som hände i eller omkring "Braun" transmitterades till "Trygve Lie" och vidare till Jordsonden.
När "Braun" nådde fram till andra planeten sökte man rätt på den by, vars närhet man förut befunnit sig. Visserligen fanns tanken att man skulle göra kontaktförsök till andra folkcentra, men det fick komma senare. Man gick ner på den gamla landningsplatsen och den här gången var det flera än fyra, som debarkerade. Huat var den förste som steg ut. Och sedan gick tiden.
Man hade landat på eftermiddagen. När solen gick ner tändes ljus borta byn. Det såg ut som elektriskt ljus. Om det verkligen var det så fick man nu se det första riktiga beviset för att det fanns någon form av teknologi på planeten.
Men timmarna gick, utan att någon kom från byn och hälsade på. Huat gav order att man skulle sätta upp belysning, som en sorts signal åt infödingarna att man väntade på dem. Men ingen kom. Till slut samlade Huat ihop en grupp och förklarade att om inte berget kom till Muhammed så fick väl Muhammed ta sig en promenad till berget. Man började gå, men kom inte långt. Kanske tvåhundra meter. Inte längre.
Vad som hände var föga dramatiskt. Man bara slutade att gå. Ingen kunde ta ett steg bortom en viss linje. Musklerna bara vägrade. Man försökte, men förgäves. Det gick sprittningar genom musklerna, men benen lydde inte.
Steiger vände tvärt och gick ett tiotal meter tillbaka mot skeppet och dess ljus,sedan vände han och rusade i full fart förbi gruppen med män. Han var vältränad och i bra kondition. Han kom flera meter förbi den osynliga spärrlinjen innan han störtade omkull när hans benmuskler helt enkelt slutade upp att fungera. Det var som om han förlamats från höfterna och neråt. Han låg där och kände tydligt sina ben, det var inget fel på känseln. Men han kunde inte få benmusklerna att fungera.
Han vred sig runt och beredde sig att släpa sig tillbaka till gruppen med hjälp av armarna, men märkte då att benmusklerna lydde perfekt när han ämnade röra sig i riktning mot skeppet. Han reste sig upp, vände i riktning mot skogsbandet och byn där bortom - och åter förlamades benen. Han var tvungen att ge upp.
Provutflykter åt andra håll bevisade mycket påtagligt att spärren befann sig cirkelformigt runt skeppet, med en radie av något mer än tvåhundra meter. De var helt enkelt fångna i sitt skepps närhet, men med milda och mjuka bojor.
Nästa förmiddag gjordes nya försök att gå utanför barriären, men den fanns kvar. Då gav Huat order att roboten skulle sändas till byn. Han ämnade tala till byborna genom roboten. Det hela föll på att inte heller roboten kom ut. När den kommit ungefär tvåhundra meter bort stannade den, varpå den backade tillbaka till skeppets närhet och stannade. På Huats order kördes roboten med högsta fart in i den osynliga barriären. Det tjänade inget till. Den stannade och backade åter.
Huat drog djupt efter andan och tittade på de övriga. Steiger strök hastigt bort ett roat leende, men om Huat såg det så låtsades han inte om det.
--- Besvärligt fall, mina herrar, sa han. Antingen tar vi upp skeppet och landar tätt intill bebyggelsen, eller beger oss till andra folkcentra. Jag tror att jag måste konferera med...
Han hade antagligen tänkt konferera med de två övriga i trojkan, men det fick han inte sagt. I den stunden anlände nämligen en inföding och även om Huat hört vittnesmålen om teleportation blev han ändå bestört när han själv fick se prov på sådant. Han stirrade på den lilla varelsen, som dykt upp tre-fyra meter framför honom.
Arvid kunde inte förklara hur han visste det, men han kände omedelbart att denna inföding inte var Svornjel. Det var inte utseendet, som avslöjade det. Han skulle inte kunnat skilja två infödingar från varandra bara genom utseendet. Den här var klädd i en djupröd toga, men huvudet ovanför togan kunde varit Svornjels. Ändå kände han starkt och tydligt att detta var en annan person, någonting inom honom kände det lika tydligt som om infödingen redan presenterat sig i ord.
--- Vi beklagar det obehag ni upplever, sa infödingen, och försäkrar att vi inte känner glädje över att behandla er så här, men vi måste avvisa er - och dessutom kan vi omöjligt tillåta att ni rör er fritt på vår planet.
Den mjuka, melodiska stämman var lik Svornjels. Men från Steiger kom plötsligt:
--- Ni är inte densamme som vi talade med i går, ni är inte Svornjel.
Infödingen tittade nästan helt uttryckslöst på honom. Uttryckslöst, men inte livlöst. Fridfullt - och kanske likgiltigt.
--- Nej, jag är Gadvalin, men det är av underordnad betydelse.
Huat tog plötsligt ledningen. Med en djup bugning tog han till orda:
--- Bäste Gadvalin, innan ni avvisar oss - och jag respekterar era skäl till avvisandet och kan rentav förstå dem - tillåt mig att få tala till er och framlägga vårt ärende på er vackra planet. Mitt namn är Lee Chwee Huat. Jag är försedd med mycket långt gående fullmakter från Jordens förenade nationer...
Där gjorde han en kort paus, men Gadvalin utnyttjade pausen till att svara:
--- Vi vet vem ni är, Lee Chwee Huat. Vi känner också de två övriga i er trojka. Vi känner alla i er stab och vi vet redan vad ni vill säga till oss, men allt tal är meningslöst. Vi vill inte ha förbindelse med Jordens folk, eftersom det kommer att få olyckliga följder.
Huat bugade åter.
--- Jag är starkt medveten om att Jordens folk är stridbart och har en blodig historia, men jag försäkrar uppriktigt med öppet hjärta, att vi vill få allt sådant bakom oss och bli ett fredens folk. Men hur skall vi kunna gå en ljus väg mot fred och vänskap om äldre och klokare släkten avvisar oss? Vi ber ju om vägledning och är ödmjukt beredda att lyssna och lyda.
Arvid såg ett svagt leende i Gadvalins ansikte och tyckte att det kom något lätt roat i tonfallet, men det kunde vara inbillning. Vad han hörde var ju inte de verkliga orden, utan en tolkning.
--- Ni är en vältalare, Huat. Ni menar vad ni säger, men det ni säger är ändå inte sant. Jordens folk skulle aldrig inordna sig på andra platsen, efter oss.
--- Förlåt min påstridighet, bad Huat, men hur kan ni vara så säkra på detta? Hur kan ni vara så säkra i ert omdöme om vårt släkte, efter så få kontakter? Dömer ni oss efter de fem, som först besökte er? Fann ni dem vara hårdföra och aggressiva? De fem var utforskare på ett möjligen farligt uppdrag och till sådana poster väljer vi kraftfulla män, nästan krigare. Förstå oss, vi kan omöjligt sända ut de mjukaste och fogligaste på färder i okända rymder, där kanske faror hotar.
--- Vi känner ert släkte bättre än så, kom svaret. Vi har studerat ert släkte i årtusenden.
Det blev en viss uppståndelse bland männen, men Huat ändrade inte en min. Han talade snabbt:
--- Döm oss inte efter vad vi varit. Det har utkämpats barbariska krig på Jorden, men jag ber er observera att vi nu haft fred i många år. Vi har stigit till en högre nivå och kan göra vår fred permanent om vi får hjälp och råd av visa äldre syskon.
Den lilla värdiga varelsen i röd toga tittade upp mot jordmannens glänsande plastvisir. Arvid studerade det lilla släta ansiktet med intensivt intresse. Där fanns något av en liten apa, som undrar om det skall komma nåt gott från besökaren. Något av en katts fridfulla avvaktande. Något av en ekorres försiktiga nyfikenhet. Något av en vädrande hamster.
--- De orden, kom rösten, är formulerade av en vänligt sinnad jordmänniska. Vi skulle så gärna tro på dem, men sanningen är annorlunda än orden. Ni jordmänniskor nöjer er aldrig med andraplatsen. Er natur är kamp. Guldplatsen på prispallen.
I den tystnad som följde på orden tog Arvid vara på tillfället, men han kände en avlägsen bävan över sin stordådighet:
--- Ni avvisar oss - och med all rätt. Vi är erövrare. Men är ni inte opsykologiska nu? Ni borde inse konsekvenserna av ett totalt och icke-alternativt avvisande. Ni är ju visare än vi, eller hur?
Han var jordman. Det var oundvikligt att det kom en fläkt av hån i de sista orden. Den lilla varelsen tittade på honom. Huat släppte fram en protest:
--- Professor Gunnarsson - ni är oförsiktig...
Men den lilla varelsens röst fyllde dem alla, som musik:
--- Sant, mycket sant. Ett avvisande föder misstro. Ni blir enträgnare. Det vet vi. Men alternativet, professor? Du vet det ju?
Arvids läppar kändes stela, orden kom lika stelt:
--- Släpp fram oss?
--- Ja. Det finns ju bara två saker. Avvisa eller släppa fram. Vi vill inte ha er här. Det blir bara elände. Alltså avvisar vi. Ingen diskussion. Du vet ju själv?
Det hände något inom Arvid i den stunden. Han mindes hur han brukade göra med dörrknackare. Försäljare, religiösa kolportörer. De ringde på, han öppnade och de började tala. Men han hade utvecklat ett system. Han svarade kallt och likgiltigt:
--- Jag är inte intresserad.
Det tog gadden av alla. Ingen kunde nå honom. Han stirrade kallt på dem och talade utan känsla:
--- Jag är inte intresserad.
De måste ge upp. Inga argument håller mot en person som inte är intresserad. Det är is, det är kyla, det är livets slut. Han hade använt den metoden i åratal och den fungerade. Och nu vaknade allt detta upp i hans medvetande, klart och tydligt, som om Gadvalin sträckt ut ett osynligt finger och tryckt på en knapp i hans hjärna. Insikten att dessa varelser hade ett så långt gående behärskande av andras psyken formligen förlamade honom. Han bara stirrade in det fridfulla lilla apansiktet och hörde den mjuka, stillsamma rösten:
--- Om vi låter er komma in i tamburen så ger ni er inte förrän ni har fritt tillträde till hela lägenheten. Och fritt förfogande över inte bara lägenheten och allt vad där finns, utan även över lägenhetens inneboende. Sådan är er natur.
--- Var! kom det plötsligt och nästan häftigt från Huat. Vi var sådana, men vi är inte sådana längre och vi vill aldrig bli sådana igen. Vi har en uppriktig vilja att få förbli civiliserade. Och vi varken tränger oss på eller ställer krav, vi bara ber, ödmjukt. Vi ber ödmjukt att få räknas som vänner - och som lärjungar.
Hans vältalighet var känd. Hos många var den fruktad. Han kunde få de vrångaste att ge med sig. Men här var hans ord bara läten. Gadvalin tittade på honom.
--- Det svåra är att ni själv tror på era ord. Ni har levt er in i rollen så intensivt att ni tror er vara rollen. Ni kan naturligtvis inte förstå att vi ser er psykiska helhet, vi ser de mer än nittio procent av ert psyke, som ni inte själv är medveten om. Men om jag gör en bild och säger att ni bär masker, som ni själva tror är era verkliga ansikten, vackra masker, men att vi kan se rätt igenom dem som om vi haft röntgensyn - förstår ni oss då?
--- Nej, svarade Arvid innan Huat ens hann öppna munnen. Hur skulle vi kunna förstå det? Redan i början av 1900-talet framlade psykiatern Carl Gustav Jung sin teori om persona, rollmasken. Den sociala rollen, som innebär att vi alla är onaturliga och förvrängda. Men under personas yta finns skuggarketypen, den ursprungliga vilden. Eftersom den inte får leva fritt och på sitt naturliga sätt blir den sjuk.
--- Professor Gunnarsson, avbröt Huat i mild ton. Spara era föreläsningar till ett bättre tillfälle. Ni borde kanske återvända in i skeppet?
Gadvalin tittade på honom och nu var Arvid säker på att det fanns ett svagt leende i det lilla halvdjuriska ansiktet.
--- Var inte orolig, Lee Chwee Huat. Vi känner till Jungs teorier. Vi har liknande teorier - och er besvärlige professor är en ärlig själ, som det är ett nöje att få diskutera med. Jag skulle vilja säga att hans skuggarketyp är mindre sjuk än flertalets. Och vidare: Eftersträvar ni kommunikation med oss är er professors metod den lämpligaste.
Huats vänner sa om honom att han på ett otroligt smidigt sätt kunde anpassa sig till en plötsligt förändrad situation. Hans fiender sa att han var en mästare i att vända kappan efter vinden. Han gav prov på denna förmåga.
--- I så fall tar vi tacksamt emot ett erbjudande att professor Gunnarsson får bli vårt ombud hos er. Låt oss säga: En ambassadör med uppgift att sondera och förbereda en mer permanent kommunikation mellan våra släkten.
Arvid kunde inte hålla tillbaka ett leende inför denna blixtsnabba påpasslighet och väntade sig ett milt avvisande svar från Gadvalin. Det stod tydligare för honom än för någon av de andra att detta släkte bara höll dörren på glänt och höll på att avvisa en försäljare. Därför tappade han både hakan och fattningen när Gadvalin svarade:
--- Ja, vi accepterar professor Gunnarsson som ert enda ombud.
Tydligen hade ingen väntat sig denna tvära omkastning, för det blev en häpen paus och den förste som talade var Steiger:
--- Det kom både snabbt och oväntat.
--- För er, ja. Men jag ber att få påpeka att vårt avvisande står fast. Det kommer inte att bli någon som helst form av samverkan mellan våra släkten, helt enkelt av den anledningen att samverkan är omöjlig. Men vi hade redan från början byggt in i vårt avvisande att vi kunde ge ett enda ombud uppehållstillstånd och information, innan våra släkten för mycket lång tid går skilda vägar.
Huat samlade sig hastigt. Han bugade lätt.
--- Vi är djupt tacksamma över ert erbjudande och lovar att helt rätta oss efter era önskemål. Det är min personliga övertygelse att ni aldrig skall komma att ångra er välvillighet.
Arvid började känna en lätt leda åt Huats ordrika försäkringar. För honom var politik besläktad med bedrägeri och ju sirligare ord som användes desto mer låg dolt på djupen.
--- I så fall borde ni inte komma beväpnade, sa Gadvalin. Detta faktum gör att era ord får en något ihålig klang.
Huat ändrade inte en min.
--- På en expedition som kanske möter fientlighet är det oklokt att vara helt vapenlös. Vi visste ingenting om er. Vad vi visste var att någon hade lagt in hypnotiska illusioner i våra utsända. Som vi tolkade detta kunde här finnas ett fientligt släkte.
--- Då borde ni inte kommit hit.
--- Förlåt min påstridighet, men vi måste ju tänka oss möjligheten att ett fientligt släkte kunde ha fientliga avsikter mot oss - alltså i den betydelsen att vi kanske riskerade ett framtida angrepp. Endast därför medförde vi beväpning. Och detta skepp är obeväpnat. Om ni haft någon sorts skyddsdräkt skulle ni gärna fått inspektera det personligen.
Gadvalin granskade honom med helt orörligt ansikte. Men Arvid tyckte sig se en min av besvikelse och kanske förebråelse.
--- Vi kan andas er luft. Vi tål era bakterier. Jag kan teleportera rakt in i ert skepp, men det är onödigt, jag vet redan. Är ni verkligen omedveten om kamikazebomben?
Kanske valde han det uttrycket för att inte avslöja vad endast Huat, av här närvarande, visste: Den fusionsmina, som skulle kunna utplåna både skeppet och en god bit av den omgivande terrängen i en strålglans som solens.
Huat inte ens rodnade. Han höll sitt ansikte under sträng kontroll.
--- Den finns där, medgav han. Men observera anledningen: Att vi skulle kunna förinta oss själva i händelse expeditionen riskerade att bli övertagen av fiender.
--- Varför känner då bara ett fåtal till saken? Är det riktigt prydligt att locka med sig en mängd personer, som inte vet att de kanske blir förintade av sina egna? Och är det riktigt prydligt att landa på vår planet med en vätebomb ombord? Är ni verkligen obeväpnade, anser ni? Därute i rymden finns tre skepp och tio sonder, som sannerligen inte är obeväpnade. Era vackra ord om vänskap och ödmjukt lärjungeskap har en biklang av falskhet, måste jag konstatera.
--- Vi skall genast avlägsna våra vapen, svarade Huat, men jag ber er hålla åtanke vad jag har sagt: Att vi måste räkna med att här fanns ett fientligt släkte, som kanske förberedde anfall mot vår värld.
--- Vi godtar den förklaringen. Men den avslöjar på ett mycket tydligt sätt skillnaden mellan oss.
Plötsligt tog Steiger ordet, men han vände sig till Huat och rösten var hård:
--- Jag och fler med mig väntar en förklaring. Vad jag vet, och som befälhavare på "Braun" borde jag veta, så finns det inga vapen ombord. Vad betyder det här pratet om kamikazebomber?
--- Generallöjtnanten skall få förklaring senare, svarade Huat med ickesviktande fattning. Nu har vi viktigare saker att avhandla.
--- Viktigare? kom det argt från en av de andra männen. Jag tycker att det här stinker. Ingen har upplyst mig om att vi har nån sorts förbannad vätebomb ombord och riskerar att blåsas ut ur tillvaron av våra egna. Vad är det här för jävla metoder?
--- Alla, sa Huat, skall få full förklaring. Vi har endast haft vårt släktes säkerhet och framtid för ögonen.
--- På bekostnad av andra släktens säkerhet och framtid, sa Arvid.
Det sorlade bland männen. Men Huat visade prov på sin förmåga att bevara fattningen i alla situationer. Han talade helt lugnt till den lilla infödingen:
--- Det hela har utvecklats på ett olyckligt sätt och jag beklagar uppriktigt missförståndet. Men om vi kommit obeväpnade och här funnits ett fientligt släkte, som övertagit oss och använt våra kunskaper vid ett anfall mot Jorden så skulle domen över oss blivit mycket hårdare än nu, när vi gått för långt i omtanke om vårt eget släkte.
--- Vi har godtagit er förklaring, svarade Gadvalin. Vi har också godtagit professor Gunnarsson som ert ombud. Men medan han vistas hos oss är det ett krav från vår sida att ni övriga håller er borta.
--- Han kommer att behöva mycket utrustning, kom det sakligt från Steiger. Han kan inte vistas här utan skyddsdräkt och då måste han ha ett pneumatiskt tält, förutom luft, mat och mycket annat.
--- Och om det tar tid, tillade Huat påpassligt, måste vi få tillstånd att landa för att förnya hans förråd.
Gradvalin tittade på Huat och Steiger med en blick som Arvid ville tolka som "det trodde ni, va?", men Gadvalins svar innehöll en sensation:
--- Vi har redan vidtagit åtgärder. Professorn kan ta av sig sin dräkt redan nu. Och han kommer att kunna äta vår föda utan risk. Vad han behöver är en kommunikator och kanske en reläsatellit här ovanför. Ingenting annat.
Det blev tyst en god stund, innan en av männen, som för övrigt var mikrobiolog, tog till orda:
--- Menar ni att ni anpassat Gunnarssons kropp så att den tål er miljö? Hur, i så fall?
--- Ett svar skulle bli omständligt, svarade Gadvalin. Låt det vara nog med min försäkran att det är så. Vi har inget intresse av att låta er professor komma till skada här. Men jag vill varna er övriga från att prova vår luft.
Arvid blev medveten om att alla nu tittade på honom. Han svalde med viss möda och lyfte långsamt händerna till den lätta hjälmens visir. Men sedan blev han stilla. Hans mer eller mindre omedvetna skyddsmekanismer hejdade honom.
För en lång stund stod han obeslutsam och bara mötte de andras avvaktande blickar. Ingen yttrade något, valet var hans, det gällde ju hans eget liv och ingen ville råda honom med ett hurtigt "nå, snabba på då!". Men sedan hände något: Hans tankar stod stilla och en djup känsla av ro kom över honom. Helt av sig själva rörde sig händerna och visiret lossnade och kunde skjutas upp. En doft av vår fyllde hans näsa och han drog djupt efter andan.
--- Det skulle min själ inte jag ha gjort, kom det från någon i hopen omkring honom. Inte utan en massa prover först.
Men Arvid lyssnade inte. Han var fullt upptagen av att avsmaka den ljuvaste och friskaste luft han någonsin hade provat. Vad som följde med den luften ner i hans lungor, ut i hans blod och vidare till milliarder celler bekymrade honom inte. Han tittade på Gadvalin.
--- Tack för knuffen, sa han leende.
--- Ingen orsak, svarade Gadvalin och de enkla orden lät oväntat
vardagliga mitt i det historiska ögonblickets storhet.
