Jag var nöjd och alltid mig själv till behag
och jag trodde mig visst inte dum,
tills jag mötte på Brooklandsvägen en dag
en ungmö, som gjorde mig stup.
Lågt ned,
lågt ned,
där små lyktor gå ut och gå in.
I ungmör, jag glömt eder alla för en,
och hon kan aldrig bli min!
Det var mitt i en doftande juninatt,
och österut åskan gick,
och jag ansiktet såg, fast ljuset var matt
och det var blott ett ögonblick.
Lågt ned...
Hon såg på mig och log men teg,
hon log och strax försvann.
Men ack, då gick min frid sin väg,
och min glädjes ström förrann.
Lågt ned...
Så ringen ej till aftonbön
i Brooklands klockor, där.
I ringen Goodman upp ur sjön,
förrän jag på nytt blir kär.
Lågt ned...
Väl Goodmans gård är havets sand
sen många tusen år,
men den skall bli till åkerland
förrän jag en hustru får.
Lågt ned...
Kring Fairfields kyrka vattnet står
ren nu i tidig höst,
men förrän hon mig på högland står
skall ingen ge mig tröst.
Lågt ned...
Ack låt mig gå till Brookland blott,
då åter åskan går -
ty där hon en gång lett så gott,
hon kanske åter står.
Lågt ned...
