Jag är en man, jag har förfört en liten kvinna
en skymningskväll i blomdoft och sus -
det är ljuvligt att retas upp och brinna
när hela våren är ett eggande rus.
Hur hon kämpade mot yran, hur hon skälvde,
hur de majnätter sövt oss som har gått;
det är kvar som ett bleknande minne,
det är ärr efter sår som jag har fått.
Ty jag var fattig och hemlös och ensam
och min glädje åt min kvinna var så stor,
att jag glädes att jag redan då ej visste
att min kärlek blev begråten av en mor.
Jag är en moder och mitt barn har jag vaggat
till sömns medan kvällen fallit på,
och mitt hjärta är ensamt och längtar
att för någon som är starkare få slå.
Hur jag kämpade mot döden när han svek mig,
hur jag hånades och visades med skam,
hur jag kvävdes av att bära ut i ljuset
mitt barn som var min synd och min glädje
och hur jag darrade när sanningen kom fram!
Jag vill gråta här i mörkret, jag vill vrida mina händer,
jag vill döda oss och vila ifrån allt,
jag vill bränna mina minnen till bränder
och glömma hur jag bannades och svalt.