tillägnat all den bränslekommissionens ved
som fattigdomens tid till spott och spe blivit kvarliggande
på alla lastkajer och upplagsplatser i riket.
Säg, varför ligger du här i solen och torkar och spricker?
Allt medan vitsippor lysa och vårsolen vänligt ler.
Ingen vill stjäla dig nu, här ligger du bara i vägen,
kådig och flisig och torr - ingen nänns se åt dig mer.
Förr vart du såld för en hederlig, rundligt tilltagen penning,
och när så bonden satt in sina skatter på banken, han kvad:
'Nu om jag blott passar på kan jag själv sälja ved till behovet.
Mycket lång näsa då får kommissionen uti Stockholms stad'.
Emellertid gick vintern. Där rullade vilt miljoner
kronor i bondens skrin. Medan spannmål gömdes å vinden
fraktades du, o ved, ut till broar och kajer.
Bonden körde dig dit och trettio kronor om dagen
tjänade han på det skräp kommissionen gallrat ur skogen.
Och nu ligger du här i höga kasar och stavrom,
torkar och ramlar mitt i min väg och doftar av kåda,
så att när jag och min fästmö ha bråttom till järnvägsstationen
hindrar du vår trafik. Allt medan bonden som sålt dig
skrattar och slår på sitt förskinn och vägrar att sälja potatis.
Ve dig, o hånfulla barrved, trefalt och tiefalt tvi dig!
Men blir du kvar i min väg till höstens stormar gå hårda,
då skall jag stjäla dig bort, i mörka och regniga nätter,
glatt skall min skottkärra gnissla, lastad med dig, o ved!
