År 1886 på vintern förliste briggen San Antonius från Rotterdam på Yarmouths redd. Briggen bar som gallionsbild S:t Antonius, snidad i trä. Denne var det kristna eremitväsendets fader, vilken, försakande världen, valde till bostad en gravhåla i en av Egyptens öknar, under bön och fasta, i kamp mot tusen frestelser, eftersträvande ett rent liv och ett saligt slut.
Så god gallionsbild har jag att på haven bära fram,
och snidad fromt av bönens män i glada Rotterdam.
Antonius visar mig min väg och leder all min lek,
med händer knäppta som till bön - Antonius av ek.
Hans kåpa lyser gul och grå med rep mot vridet knä,
min heliga Antonius, Antonius av trä.
Hans radband skramlar mot min stäv, hans blick är hård av år,
men fastän frestad, liksom förr, mot himmelen han går.
Min mesanmast har djupa ärr, bom, jib tog havet allt,
ty brassa fullt i dödsens storm skepparen befallt.
Åkallan hörde jag på däck och bön på isig back -
jag låg så hårt för sjön att skyn fick se Antonius klack.
Antonius du rider än så stolt som aldrig förr,
på redlöst vrak du lät dem be på knä vid dödens dörr.
En styrman har jag aldrig mer som hör min sista bön -
han höll mitt roder avgrundsfast och följde det i sjön.
O, jungfru dig förbarma i hög och stjärnlös natt,
när onda andar tog min bom och revet tog min ratt.
Min heliga Antonius och jag fått uppbrottsbud,
vi gå till sängs med tång till strå och väckas blott av Gud
Så gunga vi i tysta djup och vaggas ljuvt till ro,
i gröna luckor, murkna klys nu tång och musslor bo.
I mörka sjöar vrides vilt, Antonius, ditt knä -
med längtans blick mot grånad sky - Antonius av trä.
Och djupt inunder remnat däck i ljuslöst ökenhav,
där ligga vita mina män i ro i sandig grav.
Och ömt jag min Antonius för till bädd på bankars grus
hans brustna ögon tigga skyn om stjärnor och om ljus.
