Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Uppfostran och skolgång. Småskolan - 13. Rektorsklassen. Lärarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REKTORSKLASSEN. LÄRARNA
163
ett haltande, suddigt, i formen osäkert svar, utan
hade att utstå ett helt bombardemang af satiriska,
lustiga karikerande invändningar om konklusioner,
innan han fick fram den klara, logiska sats,
som egentligen borde ha kommit genast. Det var en
rekrytexercis af utomordentlig nytta, som lärde
gunsti’ herrarna att tänka först och tala se’n
eller att ha tand för tunga - lärdomar för lifvet,
nyttiga både för de mera begåfvade och för de svagare,
hvarigenom läraren icke blott tog med sig de bättre,
utan gaf hvarenda pojke en logisk träning, som
i första hand gjorde honom approbabel i examen,
men bäst af allt, gaf hans tankeförmåga en rykt,
som gjorde honom användbar i lifvets värf. Därför
genomgick han laudaturskursen med hela klassen,
ingen undantagen, så att t. ex. äfven de, som ej
hade solida kroppars förhållanden fullt klara för
sig eller ej behöfde röra sig med logaritmer, dock
visste hvad en solid kropp var och hvad en logaritm
tjänade till. De blefvo alla fullt approberade.
Den största glädje i klassen rådde alltid, då det
gällde att gå framåt i ämnet med att lösa ett problem
i algebra eller i geometri eller tinna beviset för
ett teorem. Vi fingo aldrig läsa i bok och taga svaret
färdigt för att sedan söka begripa, hvarför det blef
så. Nej, såsom redan förut framhållits, vi togo saken
genetiskt, sökte själfva hitta på, huru resultatet
gick fram ur förutsättningen, och det var då alltid
den klipskaste, som kom först: hvar och en slungade
fram sitt påhitt, hvarvid läraren stod uppmärksamt
lyssnande och plötsligt ropade: »Stopp, gossar,
säg ut du, Manne, eller du Robert, eller du, Björn,
eller du, Calle» - och då fick vederbörande ordet
och framlade, huru han ansåg frågan kunna lösas -
och var det då rätt, kände man liksom en stolthet af
upptäckten, kantänka. Bättre kunde saken icke skötas
- det är säkert. Till slut vill undertecknad blott
upplysa, att först när detta var skrifvet, slog han
upp artikeln Kjelldahl i Nordisk Familjebok, där han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
