Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Uppfostran och skolgång. Småskolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 UPPFOSTRAN OCH SKOLGÅNG. SMÅSKOLAN
Schultzberg, också västmanlännigar. Om de alla
liksom Rathsman voro sångare, känner han icke;
men att de sist nämnda voro det, och att Rabenius
var stor musikälskare, det vet han. Glada gossar
voro de i alla fall. Isynnerhet var Rabenius full af
upptåg och skälm-aktighet, som mången gång bragte den
pluggande discipeln från läxan upp till storskrattets
regioner. En gång hade Rathsman fått nötter från
hemmet i Lindesberg. Under hans frånvaro infunno
sig Rabenius och ett par andra vänner, som uppåto
nötterna och strödde ut alla nötskalen på golfvet
... En särskild ynnest kom lärjungen till godo genom
Rathsman, nämligen att under höstterminen 1839 en
afton få vara med på ett studentspex å Västmanlands
och Dala nations, efter hvad han vill minnas, då
nya nationssal. Den var öfverfylld af åskådare,
mest studenter. Det stycke, som spelades, var
Envallssons tvåakts vådeville »Krono-fogdarne». Han
minns ännu mycket väl den, så att säga, förnämare
af kronofogdarna, till hvilken mäster Ambrosius vid
dennes frieri sjunger:
»Å,’ gubbevars, det går ej an,
ni skämtar, herr kronobefallningsman.»
Rollen spelades af dåvarande studeranden, sedermera
ministern i Wien grefve Piper. Lustigt nog skola vi
ännu en gång under hans barndomsdagar återkomma till
denna nu bortglömda sångpjäs. Äfven till Rathsman
återkomma vi längre fram på 1850-talet. Rabenius blef
sedan hans gode vän och kamrat i Uppsala universitets
konsistorium. P. von Ehrenheim, sedermera statsråd,
återfann han till sist dels som kansler för Uppsala
universitet, dels som ledamot af Svenska Akademien,
där han i den högt uppsatte ämbetsmannen lärde känna
en i hög grad genom redbar karaktär och oväntadt
frisinne imponerande personlighet, med hvilken han
äfven ibland fick samspråka om dessa äldsta minnen.
Med 1840 inträffade en stor förändring,
i det att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
