Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Hushållsminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
HUSHÅLLSMINNEN
framställts, måste skicka smakbröd i present till
närmaste bekanta, hvilken artighet sedan af dem
besvarades. Enda glädjen därmed var, att det retade
nyfikenheten och gaf anledning till jämförelser. Efter
mors död kom det ur bruk. Men ännu en sak: den bagare,
som man frekventerade, brukade särskildt till jul
hemsända ganska mäktiga julbullar jämte små gula
julkusar åt oss barn, hvilka med största tacksamhet
mottogos.
Om tvätten har han egentligen ingenting att säga
annat än det, att efter hvad han vill minnas, det var
stortvätt fyra gånger om året, hvilket tyder på ett
ganska väl försedt linneskåp. Tilläggas bör, att allt,
hvad som hörde till barnens kläder samt stärksaker,
tvättades litet emellanåt utan det eljest behöfliga
uppbådet af flera hjälpmadammer och den attiraljen af
allt slags såar, ämbaren, tvättbunkar och klappträd,
som voro nödvändiga för stortvätterna. Boningshuset
hade ett par väldiga torkvindar för höst och vinter;
men vår och sommar, när vädret tillät det, utspändes
de oändligt långa torkstrecken från vägg till vägg på
den mellersta och bortre delen af gården, där solen
torkade det hela på en dag, ehuru det ej kan nekas,
att utrymmet sålunda belamrades till förfång för dem,
som hade ett eller annat att beställa på den aflägsna
delen af gårdsplanen.
Stor uppståndelse var det alltid, när det stundade
till slakt. Det var en smått ohygglig tid i början af
oktober, när detta för ett större samhälle obehagliga
göromål skulle förrättas i en enskild gård - att
icke säga hvarenda enskilda gård, alldeles som
på landet. Men det var gammal vana, som härskade,
och för ekonomiens skull var man väl tvungen att
följa med. Det gällde därvid förnämligast de gödda
griskultingarnas arma lif. Vi barn hade ju föga
medkänsla för dem, medan de lefde, på grund af deras
lefnadssätt, stank och obehagliga läte. Men när vi
hörde deras ännu förfärligare dödsskrän och kväfda
rosslingar, stoppade vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
