Syndikatet befann sig i knipa.
Efter Tracbacs vägran att uppträda beslöt styrelsen på sekreterarens förslag att genast avbryta alla underhandlingar med clownen. Abel Rush sa: För närvarande betyder underhandlingar endast ytterligare uppskov. Om vi lämnar Jac fullständigt i fred är det möjligt att han snart nog kommer på bättre tankar. Då får han vackert komma till oss. - Komma till oss, upprepade mr Judah och smålog ängsligt - han hade ett månrunt, gulbrunt, milt skinande anlete och han smålog beständigt ängsligt. Komma till oss, Abel - han kan också gå till andra. Till andra, käre Abel. - Rush gav sin stamfrände en sträv blick och genmälte: Mr Judah, ni tycks aldrig kunna lära er att Jac är en hederlig person. Ändrar han beslut, så vänder han sig till oss. Men däri ligger det. Han skall komma till oss och inte vi till honom om vi så ska vänta i tio år eller upplösa syndikatet. - Den blide mr Adam gned sakta sina händer och yttrade: Abel Rush har nu som alltid rätt. Jac själv och inte vi bör återupptaga underhandlingarna. De kommer att bereda oss vissa fördelar -
Jag förbereder er på, avbröt Rush fränt, att jag för min del kommer att göra allt för att ert övertag över Jac ska bli fullständigt värdelöst ur en synpunkt sett.
De fyra herrarna: Adam, Cow, Judah, Pech smällde med läpparna som ugglor knäpper med näbbet. Den femte, O'Henny, satt avsides vid fönstret och lekte med en barnskallra, obekymrad om sammanträdets förlopp. Det ägde nu som oftast rum i samma barbariskt möblerade sal, där en gång ananasbomben Hiawatha exploderat.
Mr Judah smålog åter ängsligt och yttrade med len röst: Vår käre Abel måste betänka att Jac genom sitt egensinne tillfogar oss svåra förluster. Någon del därav måste han väl ändå själv vidkännas? Rush svarade: Först och främst kallar jag det inte egensinne, att en människa blivit trött och ledsen vid sitt jobb. Det kan hända vem som helst, det kan hända herrarnas ödmjuke sekreterare. För det andra har vi alltid tagit dylika missräkningar med i våra kalkyler. De enda, som jag måste beklaga, är de av herrarna som gjort hemliga spekulationer i förköp av biljetter. De kommer sannolikt att göra betydande förluster men min medömkan är mycket tempererad.
Efter detta lätta snuddande vid en särdeles ömtålig punkt övergick herrarna skyndsamt till dagens andra fråga: Borde pressen underrättas om Jac Tracbacturnéns inställande? Den argsinte mr Cow bölade som en sårad tjur. Pressen borde genom en kommuniké underrättas om att Jac Tracbac för all framtid lämnat arena och film. På så sätt skulle man om något år kunna draga fördel av en lysande "come back". Rödhårige Pech, syndikatets pressdirector, påpekade att "come backs" i allmänhet är synnerligen tvivelaktiga för att inte säga farliga affärer. Man får inte underskatta allmänhetens sinne för det löjliga och förargelseväckande i en för tidig "come back". Dessutom - i och med det en artist tillkännager sin avsikt att lämna arenan, avkopplas allmänhetens intresse för hans person automatiskt och riktas mot andra föremål. Abel Rush understödde hans mening: Pressen hade icke ens halvofficiellt underrättats om turnén - man kunde alltså låtsas om ingenting. Mr Adam skakade sitt vitlockiga huvud och yttrade med ett faderligt leende: Gentlemän, gentlemän, jag må säga att ni underskattar pressen. Trots vår försiktighet torde det inte finnas någon större redaktion, som inte känner den här saken bättre än vi. Pressen kommer inte att låta sig avspisas med tomma ord. Dessutom kan man i de tjugu städerna inhämta åtskilligt rörande våra underhandlingar. Vi måste helt enkelt tillgripa sjukbetyg. - Jac tar inte sjukbetyg, avbröt sekreteraren. Mr Adam sa: Han behöver inte ha en aning om den saken. O'Henny utfärdar en kommuniké att turnén visserligen planerats men uppskjutits på grund av Tracbacs hälsotillstånd. - Skriv att han är sinnessjuk, bölade den vredgade mr Cow, just det, sinnessjuk! - Mina herrar! skrek röde Pech med sin pojkfalsett, mina herrar, jag måste påpeka att ingenting kan vara farligare. Allmänheten hyser intet intresse för sinnessjuka artister. Allmänheten ryggar tillbaka. En konstnär som förts över den gränsen är att förlikna vid en spetälsk - man hyser medlidande men man håller sig på avstånd.
Abel Rush satt tyst, huvudet tillbakalutat, ansiktet gråblekt: han svalde och svalde som om han haft kväljningar. Hans blick mötte O'Henny: läkaren höjde frågande på ögonbrynen, Rush nickade knappt märkbart. Plötsligt började O'Henny ringa ursinnigt med barnskallran liksom en mötesordförande med sin klocka. Man tystnade. Läkaren reste sig och yttrade - i sin lugna stämma inläggande den vördnad han alltid visade syndikatets styrelse - :
Gentlemän, det tråkiga i den här saken är att Jac Tracbacs officielle hus- och livläkare, doktor O'Henny, icke kommer att utfärda något sjukbetyg. Det hindrar naturligtvis inte att ni kan köpa ett dussin av mina berömda kolleger. - Denny! avbröt Adam milt förebrående, det är fult att förtala sina kolleger. - Jag förtalar dem ingalunda, genmälte O'Henny. Men mina hedervärda kolleger är i allmänhet beroende av sina sportler, det är inte jag. Där har ni hela skillnaden mellan dem och mig. - Nåja, fortsatte mr Adam medlande, det här talet om sinnessjukdom är ju också fullständigt absurt. Men jag anser att man kan tala om nervöst sammanbrott, deprimerad sinnesstämning eller någonting i den stilen. Inte sant, Denny? - Till er tjänst, Adam, svarade den unge läkaren artigt, jag lovar att utfärda en fullständig och samvetsgrann rapport rörande Jac Tracbacs nerv- och sinnestillstånd. Men först sedan han vistats på min privatklinik i låt oss säga tre år. - Han satte sig.
Där har vi det! röt mr Cow och flög upp. Där har vi hela din lömska strävan och traktan. Du vill spärra in Tracbac på din privatklinik. Men jag ska säga dig, min gosse, det lyckas inte! Det finns flera berömda läkare i Staterna än du! Vi kan tussa på dig en hel kommission om så behövs! Kom det ihåg. - Jag vet det, svarade O'Henny lugnt småleende. Jag vet att ni kan. Eljes hade jag för länge sedan införlivat den käre Jac med mitt vaxkabinett.
Abel Rush reste sig hastigt och yttrade: Ja, mina herrar, jag anser att vi har fattat tvenne beslut. För det första kommer vi inte att underhandla med mr Tracbac förrän han vänt sig till oss. För det andra meddelar vi pressen ingenting utöver den vaga förklaring, jag föreslagit. Och även den blott vid anfordran. Pech får sköta den saken. Är vi överens så behöver vi inte längre hålla stackars mylady Longfellow utestängd från hennes egen salong - ?
Kanske för att dölja sina verkliga känslor grinade de goda herrarna guld åt det enkla skämtet om myladys salong, några av dem tände cigarrer, andra tog nytt gummi, alla reste sig. Knappt hade de öppnat dörren till parken, förr än det visade sig att pressbeslutet tillkommit i sista stund. Utanför grinden, som noga bevakades av den artigt och kärvänligt pladdrande Longfellow, stod sju vackra flickor i en rad, arm i arm som balettdansöserna i en revy. Så snart de siktat sekreteraren ropade de taktfast:
Vi vill ha Benbé! Funnybunny! Han är vår. Vi vill ha Benbé -
Miss Cadillac, miss Nash och de andra bilarna!
Deras Funnybunny, deras leksak hade de sista förtioåtta timmarna stigit i värde flera dollar per timme. Redan hade allehanda rykten om clownen hunnit spridas och hans nevö kunde ha sålt sig för sin vikt i guld. Herrarna av syndikatet ryggade förskräckt tillbaka och syntes färdiga att åter taga skydd i grindstugan. Men den flinande negern styrkte deras mod, sägande:
Var inte buskablyga, gentlemän. Blir flickorna för närgångna ska jag skicka ut mylady med kvasten. Det är inte mycket som biter på jäntor, men för ett äldre allvarligt fruntimmer med kvast står de inte rycken.
Han öppnade försiktigt grinden på glänt och släppte ut syndikatets styrelse en efter en. De stackars männen fäktade sig genom den skriande lilla horden och kastade sig envar i sin bil, släppte på gasen. Blott Pech, den olycklige Pech råkade snava på fotsteget och blev tillfångatagen och bortförd av miss Cadillac et consortes. Longfellow, lyssnande vid grinden, hörde det stackars offret för deras grymhet ropa: Släpp mig, flickor, släpp mig - ni får i alla fall ingenting veta - aj, aj, aj, nyps inte guss änglar - inte ett ord - inte en stavelse - får ni ur Pech - aaauuu - kittlas inte! - aaaauuuuu -
Longfellow låste grinden och sa:
Mylady, det ska bli intressant att läsa morrontidningarna.
Ett par av dem innehöll en notis, kort men i fetstil:
Jac Tracbac till Europa? Den berömde clownen blir kanske tvungen att uppskjuta sin länge förberedda turné. Hans farmor som sedan någon tid vistas vid baden i Aix-les-Bains har plötsligt insjuknat. Som den gode sonson han är, skyndar vår käre Jac till sjukbädden. Huruvida turnén kommer att uppskjutas blir beroende av den vördnadsvärda gamla damens tillstånd.
Aftontidningarna innehöll också en notis: Några alltför snabba morgonkolleger har publicerat vissa nyheter rörande Jac Tracbac. Vi har ur säkrare källa erfarit att Tracbac icke reser till Europa, att han för närvarande icke planerar någon turné, att hans farmor icke kan ha insjuknat vid baden i Aix-les-Bains eftersom den vördnadsvärda gamla avlidit för cirka trettio år sedan.
Longfellow sa: Pech är Pech och den som inte känner Pech känner honom inte. Det är sanningen om den pojken.
---Sanningen om Tracbac åter var helt enkelt den att han mådde utmärkt, alldeles utmärkt. Visserligen hade han de två första dagarna efter brytningen med syndikatet förefallit orolig och ensam strövat omkring i sin labyrint. I betraktande av det allvarliga beslut han fattat, låg häri ingenting förvånande. Snarare fann Siv det märkligt att han på tredje dagen började visa en förstulen glättighet, som han tydligen sökte dölja. Då han trodde sig obemärkt kunde han plötsligt slå samman händerna som en förtjust barnunge och göra några pojkaktiga skutt för att strax därpå med allvarlig min strutta omkring i rummen. O'Henny, som också iakttog dessa tecken till hemlig glädje, kände sig nästan sårad i sin yrkesfåfänga. - Han hade nämligen förutsett och förutsagt att Tracbacs sinnesstämning under närmaste tiden skulle bli än mera nedtryckt. Han yttrade vresigt:
Vad har ni blivit för en muntergök, sir? Det strider mot prognosen. Vad går åt er? Har ni fått ärva? Törs jag be om ett passande uppförande så länge ni är min patient.
Clownen drog honom i örat och svarade med ett mycket överlägset löje:
Aha, sir, ni har väntat ett anfall av tungsinne mellan lakan. Det lyckas inte alls, det. Läkaren spår men gud rår, se. Sätt inte näsan i vädret han lille Henny-Denny.
För resten gick han dessa dagar klädd och maskerad som Fredrik den store. Kanske att masken påverkade denna skådespelarsjäl men själva tilltaget var ingenting märkvärdigt. Siv hade föresatt sig att så småningom fylla ett helt galleri med clownen i hans märkligare roller. Till dem hörde också Fredrik den store i en liten komedi eller sketch, som anno sexton gjort en oerhörd lycka. Icke ens komediens otroliga enkelhet för att inte säga smaklöshet skulle ha rättfärdigat dess enorma publiksuccé om den icke utgjort ett av de otaliga elementen i dessa års propaganda mot Tyskland. Handlingen var helt enkelt denna: kung Fredrik, "den store preussaren", exercerade ett regemente av utvalda jättekarlar, den lille mannen domderar och går på, smäller örfilar och kilar som en apa omkring bland dessa dumma bjässar som med kadaverlydnad låter sig misshandlas. Madame la France kommer in - nätt och käck naturligtvis - med en liten korg på armen. Även mot henne riktar "preussaren" sin fräckhet. Av pur häpnad tappar madame la France korgen och ur densamma hoppar en liten gracil men utomordentligt ilsken och modig hund som genast ursinnigt angriper preussaren. Kungen grips av panik, klättrar åter upp och ned bland sina jättekarlar som en en liten skrämd apa i en urskog, hunden hack i häl.
Valet av Fredrik den store som typ för preussaren kan tyckas egendomligt men berodde närmast därpå att clownen med sina stora, kupiga, blå ögon, sitt smala ansikte, sin gängliga gestalt med lätthet kunde anlägga en förträfflig mask. Dessutom verkade det löjligt att se de jättelika gardisterna värnlöst underkastade den lille mannens elakheter. Varken författaren eller den förrymde skolynglingen Jonathan Borck tycks ha haft en aning om kungens förkärlek för hundar och publiken var naturligtvis än okunnigare. Tracbac som visste om världskriget ungefär lika mycket som en blind och dövstum om ett vulkanutbrott - en allmän, obegriplig skakning och bävan - hade inte den ringaste hum att syndikatet sålt honom till krigspropaganda. Då han i publikens jubelvrål gång på gång förnam ordet boche, frågade han slutligen Rush, vad det ordet månde betyda. Sekreteraren svarade: Boche är franska benämningen på en stackare som hetsas av ett koppel arga hundar. I sketchen har kopplet ersatts av en enda liten knäracka och det är det, som gör det hela så löjligt. - Aha, sa clownen förnumstigt belåten, då förstår jag fullkomligt. Man har på pricken träffat min karaktär.
Med karaktär menade han då sin karaktär som artist. Trots sketchens tarvlighet - förklarlig blott av tidens masspsykos - var den till sin själsliga stomme en typisk Tracbackomedi, ja, man kan måhända säga en typisk clownsketch överhuvudtaget. Fara, misshandel, rädsla, feghet, parade med en ur rädslan framsprungen energi och putslustig fyndighet tör vara det grundläggande elementet hos clownkomedin vare sig den utspelas på arenan, på teaterscenen, på vita duken eller på den politiska tribunen och i det dagliga livet. I Tracbackomedin har handlingens plötsliga omvändning samma betydelse som katastrofen i det klassiska dramat. Den är i själva verket fullständigt tragisk till sin upprinnelse och betydelse men förmedlar en komisk effekt.
Hos Tracbac, till skillnad från andra samtida clowner och komedianter av en mera mekaniserad typ, betyder också katastrofen att den skrivna och noga inövade komedien helt plötsligt övergår till ren improvisation. Från det att skräcken insläpptes på scenen just som en trollgubbe hoppar upp ur sin ask, var clownens spel icke längre spel utan en skräckfylld handling som sekund efter sekund formades inifrån. En dylik verklig skräck - vilken orsak den än må ha - är oerhört smittsam, och denna skräcks upplösning som bristande bubbla, ett intet, medförde den starka komiska effekten, djupare gripande än de noggrant kalkylerade. Hans ofantliga styrka som artist var alltså ett förutbestämt men in i sista sekunden fullständigt oberäkneligt äventyr som helt enkelt utspelades i hans hjärta och nerver. Se där varför han yttrade om denna futtiga sketch: Man har träffat min karaktär.
Vill man söka den verkliga, så att säga historiska orsaken till skräckmomentet i detta fall så är det lika lätt funnet som det är lättfattligt. Före detta gårdskarlen Axelsson, som nu med en dammvippa i sin skrumpna näve spökade i en kalifornisk bungalow, hade i forna tider ägt en hund, en racka av ganska elakt kynne. Kräket överföll vid något tillfälle den fem- eller sexårige Jonathan, som lekte ensam på gården. Visserligen tillfogades han ingen särdeles yttre skada men lämnad hjälplös några minuter i den vrålande bestens våld, greps han av en vanvettig hundskräck, som blev bestående. Ännu förtio år senare kunde en gracil men ilsken liten knähund försätta honom i en nästan besinningslös fasa. Härpå hade man alltså byggt sketchen: Preussaren och madames knähund.
Det märkligaste i dessa spel var kanske den utomordentliga precision varmed clownen själv släppte lös skräcken. Såtillvida var improvisationen ingalunda äkta - eller snarare: den var rena motsatsen. Man ser hur en trapetskonstnär någon eller några timmar före saltomortalen, mästersprånget, genom små rörelser liksom inventerar sitt muskellager för att mäta dess ögonblickliga styrka, rörlighet, slagkraft. En uppmärksam iakttagare av en Jac Tracbacföreställning skulle också lägga märke till stilla minuter av försöksmobilisering innan stormen av nervskräck, hjärtpina, hjärnbrand bröt ut. Men inte blott den mer eller mindre noggranne och vetenskaplige iakttagaren varsnade denna tysta sekund, hela den stora tanklösa publiken hade den på känn och satt där andlös som den andlös sitter sekunderna före trapetskonstnärens dödssprång. Först senare då de - ack, så komiska - ångestropen bröt fram ur clownens strupe, kunde den lättad från egen skräck utbrista i jublande skrattsalvor vid åsynen av en pinad människa. O'Henny har påpekat att denna publikens munterhet är fullt analog med stämningen vid en lynchning. Åsyna vittnen vid dylika tilldragelser har också skildrat munterheten och bifallsropen från publiken, enkannerligen dess kvinnliga del.
Tracbackomedin upplöses vanligen slentrianmässigt komiskt. Den på ett eller annat sätt misshandlade clownen endera triumferar över sina fiender eller slinker ut slokörad men med någon putslustig liten hämnd i bakfickan. Denna del, som clownen själv icke kallade slutet utan svansen, "den lyckliga svansen", intresserade honom inte ett spår men utfördes med en virtuositet, som åtskilliga kritici kallade det högsta i hans konst. Då Siv en gång frågade honom, hur han så snabbt och skickligt kunde övergå från verklig ångest till en gamängartad lustighet ryckte han på axlarna och svarade buttert: Ack, din toka, den lyckliga svansen bekymrar mig aldrig. Jag är av naturen komisk, en riktig lustigkurre och rogdocka. Det är blott omständigheterna som givit mig ett stänk av tragik.
För resten talade han ogärna om sina uppträden. Han skämdes - fast ingalunda över sitt stånd eller sin konst. Tvärtom var han i allmänhet mycket stolt över de figurer, han skapat, och när han någon gång bläddrade genom sina scenfotografier fick hans ansikte ett uttryck av högst naiv belåtenhet. Han sa: Ja, det var allt en hjärtans lustig gubbe det där - jag undrar om folk förstod, hur fin den gubben var? - Det tålamod, varmed han uthärdade Sivs "sittningar", visade också hans intresse för dessa komedifigurer. Han gav henne en massa råd och anvisningar och kunde gräla förskräckligt och pedantiskt om han tyckte att hon missat en karaktär.
Till Benbé, som ganska trulig gick omkring och väntade att Fredrik den store-sittningen skulle få ett slut, sa Tracbac:
Gå inte där och sura. Jag har något att säga dig men du får ge mig tid. Sen släpps du ut ur ditt fängelse. Lärkan utan tvång och bur prisar skönt sin lott i dur. Det är inte Axelsson, det är tante Amelie som hade en småbarnsskola i Wadköping. Hon gick ner sig på isen och drunknade, stackars gumma. O himmel, vad du har släpat hit för ett lass med minnen, Benjamin, det är hög tid att jag kör bort dig. Kom med mig upp till mig. Nu strax. Och trots Sivs förtrytsamma protester sprang Fredrik den store uppför trappan till vindsvåningen dragande Benbé efter sig. Han upprepade:
Kom upp till mig. Det är oegentligt uttryckt eftersom jag sätter min fot i de här rummen en eller två gånger om året. Men det är kanske inte oftare än så man verkligen är "hemma hos sig" här i livet. Stig på.
De steg in i de så kallade Borckska rummen. Benbé som aldrig sett dessa möbler i deras ursprungliga omgivning - de hade tagits därifrån innan han satt sin fot i Borckska gården - visade inte något synnerligt intresse. Slutligen kom de in i ett litet rum, möblerat som en skolpojkskammare. De förnämsta föremålen var ett enkelt furubord och en lika enkel pinnsoffa. Clownen visade honom en inskrift i bordet tydligen utförd med en grov täljkniv och osäker hand; där stod:
FARMOR ER HJORDENS SÖTASSTE ENKEFRU.
Tracbac fnissade finurligt, han sa:
Det där ristade jag in en gång för att försona gumman som var lite fnurrig på mig. Men när jag så väl släpat in henne i mitt rum upptäckte jag plötsligt att jag gjort några rysliga stavfel. Änka hade jag stavat med e, sötaste med två s och jorden med hj ungefär som om jag menat den Borckska fårahjorden. Jag tänkte: här blir örfil och inte pepparkaka, som avsett var. Men si att det blev pepparkaka ändå. Och vet du varför? Farmor blev rörd, föreslog Benbé. Katten heller blev gumman rörd. Åjo, något lite kanske och det förskaffade mig pepparkakan. Men att jag slapp örfilen berodde helt enkelt därpå att gumman var lika skral i rättstavning som jag. Å, jag har alltid tyckt om folk, som är skrala i rättstavning. De sitter inte och pinar sina stackars huvuden med strunt -
Han kastade sig baklänges på pinnsoffan, hatten och peruken föll av.
Seså, sa han, nu befinner vi oss alltså i minnenas tempel. Du vet, att jag inte tycker om minnen men det ges undantag. Om minnet kan förknippas med framtiden, till exempel. Om man känner sig tom och eländig som jag för närvarande gör och om man tror att man ur minnena, ur det förflutna kan ta fram något av värde. Ä ja, det där begriper du inte, pojkvask. Varför säger du ingenting?
Bland annat därför, svarade Benbé värdigt, att ni pratar oavbrutet. Jag får inte en syl i vädret.
Clownen skrattade; han sa:
Utmärkt, det är ett skäl. Men nu skall jag tiga som muren. Berätta något. Hur var det på Sanna till exempel? Hur mådde Längsäll? Han förefaller att vara en präktig människa, inte sant? Jo visst är han det. Jag har bara träffat honom en gång. Men han ingav mig - vad ska jag säga - vördnad? Nej, det är inte rätta ordet. Hur ska jag kunna känna vördnad för en person som jag bara sett en gång. Låt mig se - jag kände - jo, nu vet jag precis, vad jag kände inför honom. Jag skämdes helt enkelt. Han föreföll mig att vara så ofantligt mycket bättre karl än jag. Å, kolossalt mycket bättre. Nu minns jag det. Men varför i herransnamn berättar du ingenting, pojke?
Ber att få referera till mitt föregående ärade uttalande, sa Benbé. Jag kan inte tala, när ni pratar.
Tracbac rynkade pannan och utbrast:
Nåja, så ge mig då tid, pojke! Varför skall allting avgöras på minuten? Jag har en chans att bli lycklig - nå - nå - vad pratar jag för stora ord? - lycklig - låt oss säga glad, belåten, förhoppningsfull med mera sådant. Men jag ha bara en chans, en på tusen. Så låt mig då vara lite glad, låt mig tumma på min lottsedel en stund innan jag jämför den med dragningslistan. Men nu ska jag hålla mun. Absolut tvärsäkert. Alltså, du var på Sanna och din moster, fru Längsäll, gav dig ett paket till mig. Den lilla handsken -
Jonathan Borck, avbröt Benbé med ökad värdighet - han hade nämligen på känn att hans ord betydde något - om ni verkligen vill att jag ska berätta de där bagatellerna från Sanna, så får ni vara snäll och hålla en smula reda på dem. Jag har redan en gång sagt er att paketet stoppades i min ficka av yngsta dottern Sanna, också kallad Sanna-Sanna -
Tracbac låg en stund tyst med slutna ögon: efter ett drygt grubbel sa han i en ton som alldeles förlorat sin forcerade glättighet:
Nej, Benjamin, det är alldeles omöjligt. Du måste missminna dig. Det förutsätter nämligen att hennes mor skulle ha givit flickan handsken och bett henne lämna den till dig. Men det är ju omöjligt. Varför skulle hon - om hon verkligen velat - varför skulle hon inte själv ha gett dig paketet?
Benbé funderade ett slag och plötsligt kom han ihåg sina misstankar från Sanna; han sa:
Jag vet inte, jag. Kanske att hon knyckt paketet från mamman. Hon är så underlig, den flickan. Jag minns att jag nästan misstänkte något dylikt och sa henne det. Då gav hon mig en örfil -
Åter slöt Tracbac ögonen och Benbé kunde fritt granska hans ansikte. Han såg att musklerna i de magra kinderna och kring den tunna munnen arbetade häftigt och skälvande: dessa rörelser avtog sakta och ansiktet blev åter lugnt, en smula slappt. Utan att öppna ögonen yttrade clownen i trött ton:
Jaså - är hon så underlig - flickan -
Å ja - mumlade Benbé oviss och förlägen - visst måste man säga det -
Gott, inföll Tracbac häftigt som om han just fattat ett beslut. Gott, gott - nog talat om henne. Låt mig nu höra någonting om hennes mor. Var det kanske hon, som rådde dig att uppsöka mig - ?
Alldeles tvärtom, svarade Benbé livligt och leende. Där högg ni verkligen i sten. Morbror Längsäll ansåg att jag borde uppsöka vår store frände men moster avrådde mig ganska bestämt - hon sa: vad kan han bry sig om oss -
Han tvärtystnade ty till hans häpnad och nära nog förskräckelse hade clownen i ett skutt sprungit upp från soffan och stod framför honom med ursinnigt gnistrande ögon och med det skälvande pekfingret hotfullt hyttande -
Se där - hur du ljuger - du ljuger - hur skulle hon då kunnat sända handsken med dig? - om hon avrådde dig att resa hit? - du ser ju själv att du ljuger - alla människor ljuger - det är inte bara i det här förbannade landet som lögnen strilar ur dem - lögn - lögn - lögn -
Han blev stående några sekunder med båda armarna stelt utsträckta och pekfingrarna riktade mot den unge mannen. Benbé var skrämd, inte för sin egen del men väl för Tracbacs. Han dröjde en stund och svarade därpå mycket lugnt:
Onkel, jag säger er än en gång: det är inte jag, som påstår att hon sänt er handsken. Det är ni själv. Hur ni har kunnat få den uppfattningen och varför ni fasthåller vid den, det vet ju inte jag.
Varför jag fasthåller, högg Tracbac in kort och strävt. Jo, därför att det andra är omöjligt. Det skulle förutsätta att hennes mor sagt någonting -
Han tystnade och tog åter stillsamt plats i soffan, stillsamt sa han:
Alltså, hon trodde att jag hade glömt dem. Nåja, den tanken var ju inte så orimlig. Det är längesen vi sågs och vi har inte brevväxlat. För resten har jag ju genomgått många öden och äventyr sen dess. Nå, vad har du eljes att förtälja från Sanna -
Tja, jag vet just inte om det var något mer, sa Benbé fundersamt. Jag var där bara en dag. Vi metade kräftor, talade om min resa och om er -
Jo, avbröt han sig plötsligt och log spjuveraktigt åt minnet, jo, det inträffade verkligen någonting kuriöst i sammanhang med er - någonting högst kuriöst -
Å, verkligen, verkligen? sa Tracbac och log även han spjuveraktigt, smittad av ynglingen. Berätta! Berätta!
Jo, fortsatte Benbé ivrigt, det goda paret Längsäll råkade i en kuriös tvist. Moster - och för resten också flickorna - påstod med bestämdhet att också hon träffat er vid något tillfälle. Pappa Längsäll åter påstod att det var rena struntpratet och beroende på något minnesfel. Han bevisade klart och tydligt att det var ett misstag -
Tracbac insköt plötsligt:
Hur kan han påstå det? Han var ju i London den gången.
Utan att förstå varför eller på vad sätt förnam Benbé de plötsligt framslungade orden som ett slag för bröstet. Han lutade huvudet bakåt och stirrade upp på tapetens fris som i klumpigt färgtryck framställde grupper av brottande pojkar, den ene den andre lik.
Clownen själv hade icke funnit något märkligt i de ord, som sprungit fram direkt ur minnet. Han reste sig och gick stillsamt några slag av och an. Han stannade framför Benbé och sa lågmält:
Du säger alltså - du säger - att hon erkände - ?
Erkände? upprepade Benbé slappt.
Jag menar - jag menar - stammade Tracbac - att hon bekände - ?
Bekände? upprepade Benbé lika slätt. Bekände?
Märk inte ord! röt clownen plötsligt blodröd av vrede, stampande i golvet.
Han satte sig vid skrivbordet, stödde huvudet mellan händerna. Tystnaden blev lång. Slutligen sa clownen:
Benjamin, jag kommer att sända dig hem med ett uppdrag. Jag har antytt det förut men jag har minsann behövt tänketid. Kanske handlar jag överilat ändå. Det är ett ofantligt svårt uppdrag och visst är det väl samvetslöst av mig att anförtro det åt dig - bara en pojke. Men jag kan inte annat - har inte annat val - jag känner mig -
Det smala huvudet sjönk djupare ned mellan de stödjande händerna.
Jag är - jag är så - jag är så hjälplös -
