Tracbac såg sig om i rummet och vänligt grinande sa han:
Alltså, min herr nevö, det här rummet har du valt. Nå ja, det är inte något tokigt rum; jag hade nästan glömt det. Jag brukar låta mina gäster själv välja sina rum genom att gå vilse och slutligen utmattade sjunka ner någonstans. Det roar mig - litet roar barn och clowner. För resten hyser jag den största respekt för slumpen så i stort som smått. Det lär finnas människor som lever uteslutande efter förnuft och beräkning. Jag undrar just, hur de ser ut invärtes. Endera är de sinnessjuka eller också blir de det. Slumpen är den store förnyaren - utan den torkar vi till halm.
Nå ja, fortsatte clownen alltjämt med sitt lugna, vänliga grin, jag borde kanske ha låtit dig sova i fred men jag var rädd att du skulle få onda drömmar, beträffande Abel Rush och hans avsked. Du kan vara lugn. Jag behöver honom bättre än han behöver mig. Kanske får jag lov att be den slyngeln om ursäkt. Han är snarstucken. Det är inte precis efter min smak att be om ursäkt men lyssna till en vis mans ord, Benjamin Borck: det är mycket hälsosamt att då och då tvinga sig mot sin smak. Sylt och tårta är gommens smak, sill och potäter är magens sak. Jag kan en massa såna där förnuftiga sentenser. Jag lär dem av Axelsson när vi träffas. Jag lär dem vare sig jag vill eller ej. Axelsson är en sträng tuktomästare. Han är utmärkt.
Han såg på klockan och sa fundersamt: Vid det här laget antar jag att Rush underrättat herrarna i syndikatet om sitt så kallade avsked. Jag får antagligen en mycket obehaglig dag. Nå, det skadar inte. Jag har haft alldeles för många behagliga. Allt skall betalas, allt, min gosse. Lägg det på minnet. När helst du såg din lycka svinna skall du hos mig din lycka finna, sa plikten - när helst du lät ditt vinfat rinna skall du hos mig din sällhet finna, sa gikten. Det är också Axelsson. Han är utmärkt. Nu kommer Siv. Jag hör henne i trappan. Upp med dig, pojke, och skaka fram manschetterna, karda ditt hår och buga dig till jorden -
Upp flög mycket riktigt Benbé men hade knappt hunnit släta sitt rufsiga hår förrän Siv trädde in. Hon hade bytt ut sin ateljéoverall mot en mörkblå sidencape som kom henne att likna en blåduva med krämfärgat dun under vingarna. Hon låtsades inte se den bugande Benbé varför ynglingen snopen makade sig mot dörren. Emellertid hejdade hon hans flykt med en vredgad blick. Hon sa till Tracbac:
Det bör knappt förvåna dig att du fått besök av syndikatherrarna. De väntar i hallen. De vill veta varför du avskedat Abel.
Tracbac rodnade hastigt och lika hastigt svann rodnaden. Han utbrast i gäll ton: Så! Redan! Verkligen! Det är utmärkt, alldeles utmärkt! Vilka är det?
Siv räknade upp namnen på fyra framstående bankmän, syndikatets ledare. Hon tillade tveksamt och med rynkad panna: Henny är också med. - Clownen gjorde ett jämfotaskutt och skrek:
O-o-o-o-o! Henny-Denny, Henny-Denny! - Han vände sig till Benbé och förklarade: Den ryktbare nervspecialisten Denny O'Henny är min eller snarare syndikatets läkare. Han medföres vid alla viktigare expeditioner De övriga herrarna ska först reta slag på stackars Jac och sen blir det hans sak att väcka mig till liv med ett eller annat stimulerande nervsalt. Det är utmärkt. - Han gäspade stort.
Är du trött? frågade Siv hastigt och spärrade förskräckt upp ögonen. Clownen gäspade än en gång och svarade surmulet:
Jac icke vara trött men Jac kunna bliva trött.
Siv rynkade oroligt pannan och funderade; slutligen sa hon i en moderligt bestämd ton:
Det vore bra, om du ville ta emot dem. Jag tror att de är mycket ängsliga. Om inte annat så förstår jag det av deras klädsel. De ska se ut som om de tittat in helt apropå. Ett par av dem kommer i svalrockar, ett par i byxor och skjorta. Denny den slyngeln kommer i badkappa. Du förstår - de vill bara skaka hand med dig - dunka dig vänskapligt i ryggen -
Hennes vackra ögon glittrade och henne tänder knistrade mot varandra; hon liknade ett praktfullt ilsket djur. Clownen tog hennes huvud mellan händerna och gav henne en luftkyss. Han ropade upphetsad:
Utmärkt, utmärkt! En dör för han är tok, en dör för han är klok. Det är också Axelsson. Utmärkt! Nu vet jag hur jag ska vara klädd. Siv, gå ned till herrarna, jag kommer strax. Du Benjamin stannar har tills jag skickar efter dig.
Tracbac skyndade ut på tåspetsarna. Den vackra Siv vände sig långsamt om utan att besvara belevade Benbés upprepade bugningar. I dörren vände hon sig emot honom och frågade onådigt: Är det ni, som ska efterträda mr Rush? - Benbé kom sig inte för med att svara, skakade blott förtvivlad på huvudet. Siv yttrade släpigt och med grymt förakt i tonen: Jag vill av pur barmhärtighet säga er att platsen inte är lätt. Jag unnar sannerligen den stackars Abel en grundlig semester. Ett råd vill jag ge er: säg aldrig emot mr Tracbac. Ber han er kasta honom ut genom fönstret, så kasta honom ut genom fönstret. Det tjänar absolut ingenting till att spjärna emot.
Hon gick och Benbé satte sig på sängkanten. Han sa till sig själv: Sug på din tumme, lille Benjamin. Det gjorde du i unga dar och det var en mycket lugn sysselsättning -
De fem herrarna, Tracbacs objudna gäster, hade slagit sig ned i den väldiga hallen som blott upplystes av några stjärnliknande lampor i taket. Den förnämste av herrarna var en lång, mager, något framåtböjd man, mr Adams, juris och teologie doktor, direktör i Farmers and Merchants Bank, "äldste" i ett mycket ansett religiöst samfund, senator samt vice president i Jac Tracbacsyndikatet. Av de båda skjortärmsherrarna var den ene, Judah, en klotrund liten herre som tjänat en förmögenhet på japanska pärlor och som i syndikatet företrädde en stor filmkoncerns intressen. Han var till sitt humor mildare än vad som egentligen är tänkbart. Den andre skjortmannen, mr Cow, var även han liten men bred, fyrkantig och argsint; han var en bland cheferna för en stor juridisk firma med huvudsäte i New York samt Tracbacsyndikatets förste advokat, vidare var han en av hederspresidenterna i National Steeplechase and Hunting. Den andre svalrocken åter var en rödhårig, gänglig, smal kontorsherre - hans namn var Pech och den som inte visste vem Pech var, visste ingenting om Pech.
Doktor Denny O'Henny slutligen, den unge mannen i badkappa, var yngre bror till en oljemagnat, nervspecialist och icke minst specialist på fallet Jac Tracbac. Hans förmögenhet räknades i tiotal millioner och han var också den ende bland herrarna som inte hade något ekonomiskt intresse av Jac Tracbac. För sina konsultationer, regelbundet två i månaden, erhöll han ett honorar av tre dollar gången, ett belopp och kanske det enda som han rumlade upp tillsammans med någon vacker tös ur den allra lägsta filmvärlden. Hans namn som nerv- och sinnesspecialist var tillräckligt stort för att ge honom en betydande makt. Socialt sett stod de övriga herrarna på grund av sina allmänt kända religiösa, moraliska och filantropiska intressen betydligt högre än den unge mannen, som de behandlade med en viss farbroderlig överlägsenhet. Deras tonfall fick dock stundom en viss dallring av ängslan. Doktorn hyste nämligen ett alldeles obegränsat förakt för de fyra herrarna men roade sig med att dölja det under överdrivna vördnadsbetygelser, som stundom kom hans offer att känna sig ställda under läkarobservation och hotade av internering. Siv älskade den unge mannen på ett enligt hans egen terminologi "kvalificerat men modifierat lättsinnigt sätt". En av hans ytterst få personliga vänner var Abel Rush och just därför skulle han kanske funnit det pikant att ruinera Abel Rush. I likhet med många sina kolleger hade denne sinnessjukspecialist själv en tämligen nyckfull själslig jämvikt.
Dessa representanter för Jac Tracbacyndikatet hade alltså tältat i den halvskumma hallen. Bungalowen i övrigt strålade av ljus och gav intryck av stor mottagning. Och då nu skymningen hastigt tätnade upplystes även parken ända uppifrån konstgjorda forsen till grindstugan, där Longfellows svarthyade små mästerverk, ledda av den tillfrisknade Hiawatha, trådde en silhuettdans i båglampornas månblå sken. Denna festliga belysning föreföll de fem herrarna misstänkt, den stämde inte överens med deras enkla dräkter och visitens okonstlade karaktär och kunde kanske betyda något stundande obehag. Denny O'Henny red grensle över en mexikansk kista och skakade ett inkasspjut som han ryckt från väggen. Med sitt strida, småvågiga, rödgula hår och sina muskulösa, nakna armar liknade han mer en gotisk krigare än en docent i neuropatologi. De övriga herrarna hade lägrat sig mitt i hallen på hopsläpade mattor, djurhudar och kuddar. De liknade just vad de ville likna - harmlösa amerikanska medborgare som tillbragte en timmes aftonrast hos en god vän, ledigt och otvunget, ingenting märkvärdigt alls.
Denna beundransvärt otvungna stämning bröts en aning när nu mrs Siva Yala inträdde. Likväl måste man tillstå att om ett ohövligt sätt är liktydigt med ett otvunget, så lade den vackra damen inga band på gästerna. Hon stannade innanför dörren och såg sig omkring med rynkade ögonbryn som en sträng husmor den där finner sina rum tillstökade av ohyfsade personer. Doktor O'Henny tog ett skutt från kistan, slungade spjutet. Han lyfte hennes hand till kyss men upptäckte, att zigenarflickan hade ett hål på ärmen. Han föredrog att kyssa den punkten. De äldre herrarna fann den unge mannens tilltag pikant och otvunget, varför de kravlade sig upp ur sina hudar och kuddar för att följa hans exempel. Under proceduren förblev Siv orörlig med armen lyftad ungefär som en patient den där förevisas för en skara studenter. Då kyssceremonien genomgåtts, tog hon fram en liten näsduk, spottade på den och gned kraftigt det kyssta stället. Hon slog sig ned på en stor, fyrkantig kudde, så mjuk att den genast sjönk platt till golvet under sin lätta börda. Hon sa:
Törs jag fråga - vad skaffar oss obehaget av ert besök? Har Abel Rush ställt till med det här så kan ni hälsa honom att han ska få en rungande örfil - inte av mig men av min neger. Och ni där, halvgalna slyngel på kistan, ni som gudbevars ska vara Jacs läkare - begriper ni inte att Jac kan bli upprörd över ert älskvärda besök?
O'Henny skrattade och återtog sin plats på kistan. Ynglingen Pech stack fram sitt röda huvud ur gapet på en väldig isbjörn som tycktes omfamna honom.
Å - söta - lilla Siv, stammade han. Inte menar hon lilla att Jac - vår store, snälle Jac - kunde bli ond -
Pech, en bondpojke från Kansas, var syndikatets mest betrodde pressagent. Hans otroligt enfaldiga utseende, hans fnoskigt vänliga och tjänstvilliga sätt, den uppenbara redbarheten i hans karaktär och icke alltför uppenbara förstånd hade gjort honom populär bland journalisterna, enkannerligen gröngölingarna, som med oförfärad energi söker slå sig fram på banan, och som i en rödhårig, grinande bondynglings naivitet finner någonting besläktat med sitt eget ännu ej förgiftade väsen. Pech gjorde sina principaler stora tjänster genom att ständigt låta sig luras, kullpratas, pumpas in i märgen av finurliga unga journalistämnen, som gladde sig grymt över den enfaldige pojkens indiskretioner. Emellertid visade sig dessa indiskretioner liksom sagans guld vid dagsljus blott vara visset löv.
Doktor O'Henny sa:
Varför skulle Jac bli upprörd? Över vad? Över vårt oskyldiga besök. Det ska för mig som läkare bli ytterst intressant att iakttaga detta anfall av upprördhet, ifall det kommer. Jag blir kanske i tillfälle att bilda mig ett omdöme om hans nuvarande hälsotillstånd -
Ni - ni - degenererade pojklymmel, utbrast Siv, ni vet mycket väl att Jac är hundra gånger mer själssund än ni, apachetyp. För resten är ni dagos och halvblod allesammans, fnös den uppretade lilla zigenerskan och kliade sig kraftigt i knävecket. Och om ni bara understår er att reta Jac -
I själva verket var hon vansinnigt rädd för den unge man, som hon växelvis kallade "degenererade slyngel" och "läkarlymmel". Hon saknade icke orsak. Den alltjämt växande makt som anförtros läkarkåren och allmänhetens ringa förmåga att kontrollera dess verksamhet, kommer utan tvivel att göra denna bana begärlig för brottslingar av degenererad typ och med tillräckliga ekonomiska och intellektuella förutsättningar. Siv förstod att bland dessa herrar som samtliga var henne mer eller mindre osympatiska, kunde endast O'Henny bli farlig för hennes clown - hennes "favoritbaby" som hon i flydda, ömma stunder kallat en man, mer än tjugu år äldre än hon själv.
Tracbac lät fortfarande vänta på sig. I hans ställe inträdde nu major de Grazy iförd sin uniform. Sannolikt hade han aldrig förr burit uniformen på denna sidan Atlanten och troligen var det någon nyck hos clownen, som nu tvingat honom. Han log ett leende uppträtt på ståltråd, en mekanism att visa tänderna. Han slog samman de behandskade händerna, böjde sig lätt bakåt och utbrast:
Å, madame och ni mina herrar amerikaner! Mr Tracbac och jag har väntat er i spegelsalen och här finner jag er liggande på golvet i hallen. Är ni inte bra oberäkneliga i er behagliga rättframhet. Vad ni ändå är för ett lyckligt folk, som så resolut gjort slut på konvenans och alla dessa enfaldiga fördomar, som gör oss européer så avskyvärt väluppfostrade. Mr Cow, skulle inte den härliga lilla scenen vara någonting för filmen: Avdankad europeisk officer stannar häpen och betagen inför kaliforniskt guldgrävarläger?
Utan att lyfta sitt fyrkantiga huvud, nedsjunket i de bottenlöst mjuka kuddarna, svarade mr Cow med nasal grammofonstämma:
Visserligen vore det något för filmen. Men jag vill föreslå en sannare titel. Till exempel: Narren och hans förrädare. Jag hoppas nämligen att Tracbac kommer snart -
Österrikarens ansikte blev ännu mera gulblekt. Han böjde sig ned för att kyssa Sivs hand och viskade hastigt: Jac kommer strax. Var inte orolig. Men han och nevön har varit inne i er ateljé. Jag vet inte vad de har gjort där. - Siv stirrade framför sig med stora ögon, som undran och ängslan gjorde än mera glänsande.
Äntligen kom clownen. Hans dräkt var inte alltför uppseendeväckande i och för sig. Han bar helt enkelt frack, med knäbyxor, sidenstrumpor och skor med juvelspännen. Hans farfarsfar skulle ha funnit honom ganska korrekt för en fest i finare societet. Inte ens de långa spetsmanschetterna skulle ha väckt hans ogillande. För resten var de berömda, dessa Tracbacmanschetter av dyrbara spetsar som hängde ned ända till andra fingerleden. De var inte något utslag av snobberi utan snarare av blyghet. Tracbac hade en nervös vana eller ovana att vid livligt samtal plötsligt lyfta händerna rakt upp och skaka dem. De långa manschetterna som hängde ned över fingrarna gav en naturlig förevändning för denna tvångsrörelse.
Från det ögonblick Tracbac gled in i den väldiga hallen, upphörde varje försök att spela likgiltighet. Spänningen, oron beträffande clownens sinnesstämning var alltför stor. De på golvet lägrade herrarna började svettas bland sina kuddar. De ropade varken hej eller hallå, de rörde varken hand eller fot. Tracbac gick med tysta, snabba steg från den ene till den andre och skakade flyktigt de händer som lojt och nästan motvilligt räcktes honom. Endast den unge läkaren O'Henny fann skäligt att hoppa ned från kistan och hälsa Tracbac med en kraftig, kantig bugning ungefär som en väluppfostrad europeisk skolpojke hälsar sin lärare. Tracbac smålog och klappade honom på axeln. Läkaren, som Siv fruktade och kallade "lymmelaktig apache", var i själva verket clownens favorit.
Sedan han sålunda ordlöst hälsat sina gäster, tog han en kudde och slog sig ned bredvid Siv. Därpå nickade han åt samtliga och yttrade: God dag, gentlemän. Roligt att se er.
Mr Adam, den äldste, satte sig sävligt upp, grinade vänligt och sa: Vad du är fin, Jac? Tänker du gå på någon fest? - Jag har ju gäster, svarade Tracbac med en artig liten bugning. - Å, håll nu i mig! utbrast mr Cow och reste sig med så att säga fyrkantiga rörelser. Vill ni påstå att ni klär er i frack för att ta emot några vänner i ert hem? - Tracbac svarade: Inbjudna gäster tar jag vanligen emot i vardagsdräkt. Oinbjudna däremot är lyckligtvis inte vardagslag för mig. Det stämmer mig högtidlig.
För resten, tillade han plötsligt i falsett och med rynkad panna, för resten klär jag mig så här för att slippa höra era joviala skrän: hallå, Jac, hej, gamle gosse! Hör på, gentlemän! Jag har ingenting emot att min grindneger dunkar mig i ryggen och kallar mig kamrat. Jag är fördöme mig hans kamrat åtminstone så länge han behagar vakta min grind. Men herrar bankdirektörer och gelikar behagade icke taga sig några friheter i mitt hus. Jag är inte så förbaskat svag att jag inte kan hålla affärsslöddret på mattan.
Han andades tungt och böjde huvudet gång på gång bakut. Siv strök honom oavbrutet och stillsamt över hjässa och nacke, hon viskade med en skrämd mors överjordiska lugn: Baby - min baby - stilla. Plötsligt stelnade hennes hand i smekningen; hon stirrade skrämd på O'Henny, som hastigt tagit fram ett litet skrivblock ur badrocken och gjorde några snabba anteckningar under det att hans blick vilade än på papperet, än på Tracbac. Nu upptäckte också clownen hans tilltag, han vinkade åt O'Henny. Läkaren fortsatte ostörd sina anteckningar. Tracbac rynkade pannan och pekade på platsen bredvid sin sida. O'Henny skakade på huvudet. Clownen rodnade av vrede, han skrek i falsett: Pojke! Den unge mannen ryckte på axlarna, stack in boken och ställde sig bredvid Tracbac med korslagda armar. Själv vig som en mästerclown gjorde han ett höjdsprång och hamnade med korslagda ben på kudden bredvid Tracbac. Han gjorde en liten applådgest och sa:
Vad befaller kung pajas?
Tracbac svarade faderligt undervisande:
Denny-Henny, jag befaller dig att uppföra dig hyggligt. Du är skamlöst rik, min gosse, och kan köpa oss allesamman billigt - naturligtvis undantagandes vår vackra väninna - men det övriga rasket. Därför fordrar jag av dig, att du uppträder särskilt försynt och hänsynsfullt. Har du förstått?
O'Henny bugade sig tyst. De lägrade herrarna bolmade häftigt på sina cigarrer. Deras plan att på ett stillsamt och fridfullt sätt förmå clownen till medgivande beträffande turnén och filmen, tycktes nära att stranda. Röken bildade en jättekägla i den skumt upplysta hallens mitt, ett rökelsekar inför avgudabelätet. Jac Tracbac. Den magre lille mannen satt hopsjunken och framåtböjd med hakan omklamrad av den utmärglade handens fingrar. Vänstra handen hängde slappt ned, täckt av den långa spetsmanschetten. På var sin sida om honom satt orörliga flickan med bärnstensögonen och den unga mannen med det stridvågiga guldröda håret, krusat och benat som en efebs. Bakom avgudabilden stod som en tempelvakt de Grazy i sin uniform, en slagen krigare, fånge i kung Midas land, själv likgiltig för allt.
Tracbac yttrade lågmält: Ni, mina herrar, och jag har naturligtvis något att säga varandra. Alltså - ärendet om jag får be?
Den vördnadsvärde mr Adam reste sig och de övriga satte sig upp. Mr Adam sa:
Vårt ärende är enkelt men bekymmersamt. Du har avskedat Abel Rush. Tidpunkten är oläglig. Han skulle under närmaste dagarna tillsamman med mr Cow slutföra underhandlingarna med de tjugu turnéstäderna och samtidigt skulle han och Judah träffa de sista bestämmelserna med filmkoncernen. Alltså en mycket oläglig tidpunkt att avskeda honom. Men vi böjer oss för din önskan. Abel Rush har misshagat dig, Abel Rush får gå -
Tracbac funderade några ögonblick och svarade därpå lågmält och med ett nästan ödmjukt tonfall:
Abel Rush får inte gå. Möjligen har han misshagat mig men om ni, gentlemän, tror att ett dylikt misshag har det ringaste att skaffa med mitt beslut -
Han tvärtystnade, slöt ögonen och strök sig med en trött, nästan förtvivlad åtbörd över pannan. Åter började Sivs milda hand stillsamt stryka hans nacke och hjässa. O'Henny yttrade halvhögt:
Ert beslut, Tracbac? Vilket beslut?
Tyst, Denny-Henny, mumlade Tracbac, hostade och fortsatte:
Mitt beslut att avstå från att uppträda. Det har vida djupare och mäktigare orsaker än ett tillfälligt missnöje med Abel Rush.
Hör! Hör! viskade O'Henny halvhögt. Tracbac rynkade pannan, likaså herrarna. Mr Adam sa:
Innan vi diskuterar ditt beslut får jag be de Grazy kalla in Abel Rush.
Tracbac sken plötsligt upp och viftade med händerna. Å, å, utbrast han, verkligen. Är Abel Rush här. Han är alltså inte ilsken på mig? Utmärkt, alldeles utmärkt.
Rush hämtad av majoren steg hastigt in och tog plats utan att ha hälsat ens på den vackra damen. Han yttrade torrt och affärsmässigt:
Jag anser det vara min plikt att innan jag avgår -
Avgår! tjöt Tracbac och hans stora mattblå ögon trängde ilsket fram som ögonen på en retad tjur. Dumheter! Dumheter!
O'Henny halade åter försiktigt fram sin anteckningsbok och började skriva i det han från sidan iakttog Tracbac. Den ursinnige clownen ryckte boken från honom och kastade den långt ut på golvet samtidigt som han gav den unge läkaren en örfil. Tack, tack, mumlade O'Henny, krabblade snabbt efter boken och återvände till sin plats baklänges som en kräfta. Efter några ögonblicks paus fortsatte Rush:
Det är min plikt att göra mr Tracbac uppmärksam på den ekonomiska sidan av hans verksamhet. Jag tror att den är honom lika obegriplig som hans konst är obegriplig för mig och det vill inte säga lite. Jag inbillar mig att Tracbac tror sig ha en årlig inkomst på hundratusen dollars eller så -
Tracbac flaxade med spetsvingarna och såg ut att vara djupt förnärmad. Han muttrade: Å - å - mycket, mycket mer!
Emellertid vill jag underrätta honom om, fortsatte Rush, att bara underhållet av denna bungalow och dess tjänstestab uppgår till tre gånger det beloppet -
Utmärkt, alldeles utmärkt, mumlade Tracbac förvirrad.
Rush fortsatte:
Det där är emellertid privatsiffror och av mindre betydelse. Låt oss tala om turnén. Den berör tjugu av staternas största städer. Antalet föreställningar har av doktor O'Henny begränsats till hundra, det betyder cirka fyrahundratusen sålda biljetter till ett medelpris av tjugu dollars eller i runt brutto åtta millioner.
Utmärkt, avbröt clownen förtvivlad. Men - men det är stora omkostnader också, förfärliga omkostnader. Järnväg, skjutsar, hotell, lokaler, uppvärmning, personal. Å, det är förfärliga utgifter, jag känner till det där, jag har större erfarenhet än ni, min gosse, slöt han med viktig min.
Jo visst har ni det, medgav Abel Rush och knep ihop läpparna kring ett ostyrigt och vemodigt leende. Omkostnaderna är i sanning förfärliga men nu ska vi hålla oss till bruttot. Mr Judahs och mina underhandlingar med filmkoncernen är inte slutförda men vi kommer att fordra minst samma garantisumma, det vill säga hela turnén jämte filmen kommer att röra sig om ett brutto på minst sexton millioner.
Clownen nickade högtidligt och sa:
Det är stora siffror ni kommer med, Abel Rush, mycket stora siffror -
Rush ryckte på axlarna och fortsatte i nästan förtvivlad ton:
Jag vågar inte hoppas, att ni behagar besvära er med att inse, hur stora siffrorna är. Men ni bör i alla fall betänka att ett företag av detta ekonomiska omfång inte bara berör er utan också tusentals och åter tusentals människor i jämförelsevis blygsamma omständigheter.
Clownens huvud sjönk mycket sakta framåt - Siv skakade bakom hans rygg hotfullt och varnande sina knutna händer mot Abel Rush, men sekreteraren fortsatte inför ett auditorium som lyssnade i andlös spänning - inte av särskilt intresse för vad han yttrade utan för den inverkan det skulle ha på clownen.
Medan ni roar er med att ställa till allsköns krångel, sir, går de där människorna och undrar om kung Clown i nåder behagar skänka dem deras dagliga bröd -
Bä, bä, mumlade Tracbac missbelåten. Fårskalle - jag är väl inte den ende clown i världen. Det finns tjockt av dem, tjockt -
Det finns det, medgav Abel Rush, och jag vill visst inte påstå att ni är den bäste av dem, kanske inte ens en av de bättre. Men jag påstår att ni är den bäst betalte, den ojämförligt, svindlande bäst betalte. Inser ni, sir, att det innebär vissa förpliktelser? Mot dem som väntar sitt dagliga bröd av er hand. För min personliga del, slöt sekreteraren, finner jag det rentut sagt äckligt att en förvuxen barnunges nycker kan ha så stor betydelse för en massa människor. Nu vet ni min tanke, sir.
Förvuxen barnunge, upprepade Tracbac och glodde ilsket på Siv. Hör du att din älskade Abel skäller mig förvuxen barnunge?
Jag hör det, svarade Siv lugnt. Utan hälsning avlägsnade sig den unge juden lika snabbt som han kommit. Utanför dörren blev han likväl stående, lyssnande. Herrarna av syndikatet förhöll sig tills vidare tysta, i spänning avvaktande clownens nästa rörelse. Sannolikt beundrade de i hög grad Abel Rush som vetat angripa clownen i hans ömmaste punkter - hans medlidande och hans urborgerliga begär att uppfylla sina förpliktelser.
Tracbac satt lugn och tyst, funderade, skakade då och då på huvudet med förnumstig min. Så böjde han sig bakut och viskade till de Grazy, som återtagit sin plats: Min vän - underrätta master Borck och Longfellow.
Majoren avlägsnade sig. Tracbac suckade och sa:
Ja, gentlemän, det var stora siffror pojken kom med. Ovett fick jag desslikes -
Jag hoppas du förstår, avbröt mr Adam värdigt, att den obehärskade unge mannens utfall mot dig personligen härrörde från hans vrede över att vara avskedad -
Nej, det begriper jag absolut inte, genmälte clownen lugnt. Abel Rush hör inte till dem som kommer med känslosvammel. Han är alldeles för saklig till det. Men det finns något som han inte vet men som ni snart ska få veta. Han har naturligtvis rätt i det att jag har vissa skyldigheter. Jag förstår mycket väl. Det finns ingenting dummare än att vara dum, säger Axelsson. När jag var pojke, var jag girig - det rörde sig om tior - nu rör det sig om tusenlappar. Varför skulle jag vara girig. Jag har skyldigheter, ja, det har jag. Men det finns också något om heter force majeure - över förmåga - tomhet - tomhet - ingenting i bröstet mer.
Hans röst blev alltmer sentimental, tårdränkt. Siv strök honom över kinden och han lutade ett ögonblick huvudet mot hennes skuldra. Denny O'Henny gjorde en grimas av äckel. De övriga herrarna stod eller satt med sänkta huvuden som i en kyrka. De fann clownen djupt rörande. Den unge doktorn fann honom äcklig vilket kanske berodde därpå att han i denna församlingen var den ende - undantagandes Siv - som höll av honom en smula. Härmande clownen tårdränkta röst gnolade han: Clownens force majeure - fatalité du coeur -
Fatalité du coeur, upprepade Tracbac och skrattade lågmält. Jaså, det säger du, Henny-Denny. Fatalité du coeur. Han skrattade och grep Siv i armen, stönande och vacklande reste han sig. Alltjämt växte hans skratt, högg som skärande knivar, blixtrande skri, blänkande tjut genom det halvmörka rummet - Siv hade sprungit upp och höll honom med båda händerna under armhålorna. Ett ögonblick tvärtystnade han, bredde ut armarna med handflatorna uppåt och tycktes vädja till den högste, men i nästa ögonblick sprang skriet fram än skarpare. O'Henny hade rusat upp och stirrade på honom under starkt uppdragna ögonbryn. De övriga herrarna vände sig bort eller blundade och höll för öronen. Blott den fräknige Pech hade så mycken sinnesnärvaro att han sånär ställt till en olycka. Han skyndade fram med ett glas vatten men O'Henny gav honom snabbt ett slag på käken så att han tumlade bort med sitt farliga glas. Själv började han att med fingertopparna massera Tracbacs halsmuskler. Skrattet hade upphört men den sjuke högg med tänderna i luften som en rabiespatient. Plötsligt drog han en djup hickande suck. Spänningen slappnade. Han lade armen kring O'Hennys hals och hängde några minuter tungt och slappt på den unge mannen.
Genom dörren mittemot honom kom nu de Grazy, Benbé, Longfellow och Axelsson. De båda senare bar mellan sig en tavla, en meter hög, två meter bred, täckt med en duk. Vid åsynen av gruppen i hallens mitt tvärstannade de Grazy men Tracbac vinkade honom till sig. I nästa ögonblick var han åter sig själv, livlig och småleende.
Mina herrar, utbrast han i det han skakade sina spetsmanschetter, jag måste förbereda er på ett litet uppträde i den sentimentalt makabra genren. Det hörer mitt yrke till, inte sant? Utmärkt. Den här tavlan som utförts av vår stora konstnärinna Siva Yala är visserligen avsedd för mig personligen, men genom att visa er den lyckas jag kanske förklara utan ord, vad jag skäms att förklara med ord. Just det där som nämnts i omskrivningar - force majeure - tomhet - intet - fatalité du coeur, som den där slyngeln sa - nå, alltså - några steg tillbaka, man ser bättre på avstånd - och inte bli onda - bara söka fatta - inte ond du heller, Siv - o, så ond du är - å hör, så du fräser! (Han vätte på fingerspetsen, petade på henne och fräste som vattendroppen på en het plåt.) Dålig karaktär, Siv - unna gott din nästa - får du själv det bästa. Axelsson, låt täckelset falla!
Den buttre gubben drog med skälvande vedhuggarnävar bort duken. Longfellows svarta ansikte med röd, grinande mun stack fram över tavlan. Han blundade.
Tavlan var en kolteckning föreställande en modern charkuteri- eller slaktarbod med marmorväggar, marmordiskar, marmorgolv bestrött med sågspån. Fem expediter stod vid disken iförda vita förkläden och mössor. Tre av dessa herrar var ganska lyckade porträtt av Adam, Cow och Judah. Den femte, doktor O'Henny, stod lutad fram över en modern skärmaskin. Under sågen på maskinen låg ett till hälften avsågat hjärta. Detta hjärta var tydligen butikens sista tillgång att döma av expediternas bekymrade miner och åtbörder: Judah på bilden höjde axlarna och visade handflatorna, mr Judah i hallen gjorde detsamma. Mr Adam och hans avbild höjde båda blicken mot himlen, mr Cow knöt nävarna. O'Henny slutligen sågade lugnt i det han intresserat iakttog hjärtat, den enda röda fläcken på denna teckning i svart och vitt.
Upphängd på en krok som trängde in i nackhålan hängde ett skelett. Ur dess grinande mun hängde tvenne snirklade band, sådana som på epitafier bär släktdevisen. På det ena bandet stod präntat:
Jag var Jac Tracbac.
På det andra bandet:
Jag föddes människa - jag levde clown - jag sålde mitt hjärta - jag dog fattig -
Åskådarna stod tysta, illa berörda. Tracbac viskade:
Förstår ni meningen? Nej, det gör ni inte. Men nu ska ni få se -
Han gav Benbé, som dröjt bakom de andra, en vink och den unge mannen steg motvilligt fram till tavlan, som föreställde en slaktares fönster. Tvärsöver tavlan, tvärsöver fönstret strök han snabbt upp en klistrad lapp på vilken han själv nyss präntat:
Lagret utsålt - affären upphör. Jac Tracbac Syndic Lmtd.
Samtliga herrarna kände sig som sagt illa berörda. Abel Rush,
som inte sett tavlan men hört de skri han framkallat, låg
framstupa i ett av de många små rummen och skakade av
gråtfrossa. Inget ont om honom. Man kan få en nervchock utan att
vara en stor clown och man kan nödgas gråta alldeles gratis.
