| I:347 |
Klagande i vårens qväll
Sapfo satt på klippans häll.
Harpan i dess sköte låg,
Stjernan sken på vattnets våg.
Nu hon uppstod himmeiskt skön,
Blickade i djupa sjön,
Tog så harpan i sin hand,
Kransad utaf myrtenband.
Och hon sjöng vid böljans gång
Himmelskt ljuf sin svanesång.
Lyssnande derpå i qvälln,
Zefyr satt och gret på hälln.
Nu ifrån den branta hall
Störtar hon i hafvets svall.
All naturn man sucka hör,
Stjernans glans i molnet dör.
Zefyr steg på vattnets rand,
Tecknade med rosenhand
På den milda vågens gång
Sapfos ömma afskedssång.
Än på vattnet skriften står,
Lika fager år från år.
Kärlek dock blott mägtig är
Läsa, hvad den innebär.
