| I:415 |
Dimman bryts af solens skifva,
O hvad prakt, hvad gentillesse!
Vinden rimmar re n på vers,
Lockar fram så ros som vifva,
Hvilka under markens drifva
Legat liksom uti press.
Det är morgon, jag det hörer
Uppå luftens lena sus
Utanför mitt sommarhus.
Utaf fogelskarans körer,
Skogens sjungande aktörer,
Tar mitt öra morgonrus.
Natten hopslår redan tältet,
Månen gömmer sig i våg,
Nyss som klot på fjelln han låg.
Töcknet hvirflar fram på fältet,
Dagen spänner på sig bältet,
Börjar nu sitt riddartåg.
Är det à la glace, som blänker
Der i rosens blomsterkalk?
Soln små guldkorn derpå stänker.
Se på fjäriln lilla skalk,
Redan bittida han tänker
Uppå nöjets kärleksbalk.
| I:416 |
Uti toppen orren spökar,
Kärleken hans hjerta rör.
Vid hvart ack! hans qval sig ökar,
Kring sig har han tusen mör.
Ibland gastar, troll och gökar
Hvarken ser han eller hör.
Myra, hvad vill du vid foten?
Intet strå jag åt dig har.
Gack dit bort till den der joten,
Stubben, som bland ris och snar
Står med knölar uti roten,
Han har mycket stickor qvar.
Spån och väfnad du ej sköter,
Törnros, lilja och viol,
Intet lin på mark du röter,
Lyser ändå som en sol.
Tyst, jo tyst, i dagg du blöter
Hvarje dag din lilla kjol.
Tranan hinner kärr och mossar,
Slår i höga gräset ner
Och ikring sig vaksamt ser,
Söker sina bär och frossar.
Se på skolkarbasen, gossar!
Björken grönskar ren för er.
Ack, hur skönt att här få njuta
Utaf vårens blomsterhaf,
Skild från stadens tunga qvaf
Sist sin lefnadsdag få sluta
Och som blomman hufvut luta
Utan saknad mot sin graf!
