| I:285 |
Ett underbart träd inom menniskan
Snabbt skjuter opp.
Dess like på mark man än aldrig fann,
Så underligt är det till rot, till topp,
Till färger, till grenar och blomsterknopp.
Den ena hälften är hvit som snö,
Mot dagen vänd.
Den andra är svart som Nigritiens mö,
Af solens stupande stråle bränd,
Som natten ur afgrundens håla sänd.
Den ena andas en ljuflig lukt
Af aloe.
Den andra nedskakar förgiftad frukt,
Och pestfulla rosor från grenarne
De stinkande ångor ifrån sig ge.
Ur kronorna utaf den förra går
En himmelsk röst.
Uti den senare skriande står
En gam, som hackar sitt blodiga bröst,
Hans vingar likna den stormfulla höst.
Den ena närer himmelens dagg,
Den andra -- blod.
Af mördades suckar, af samvetets agg
Och brännande tårarnes strida flod,
Den växer och skjuter i öfvermod.
| I:286 |
Så himmel och afgrund, så dag och natt
Inom oss bo.
Uti det förra är ljufligt och gladt,
Uti det senare ingen tro
Och ingen sällhet och ingen ro.
