| I:311 |
När vårens gud med sina sippor flyr,
Han tröstar oss med sommarns ljufva möte.
Dock äfven han till sina kuster styr
Och glädjen dör i höstens kalla sköte.
Hvar ljusrymd skyms och bistra stormen gnyr.
På Floras fält med lien härjarn står,
Från minsta ros han späda bladen plockar.
Han ifrån grenen rifver trädens hår,
På himlen svarta molnen sammanskockar,
Han stjernor öfver nattens täcke sår.
Tungt hjertat slår på nordbon i dess tjäll,
Hans känsla saknar nu de forna fröjder.
Ej vårens morgon, sommarns purpurqväll
Stå mera i sin glans omkring hans höjder.
Ej någon vårfläkt susar öfver fjell.
En blid gestalt då nalkas till hans dörr
I rosendrägt och i en snöhvit slöja.
Hon tycks så skön som en af Frejas mör,
Han beder henne vänligt hos sig dröja,
Han tror sig hafva skådat henne förr.
Han bjuder henne sitta hos sig ner,
Han henne mjödets friska safter bringar.
Nu hennes stumma öga åter ler,
I hennes hand en gyllne lyra klingar,
Hon som en engel mildt mot höjden ser.
| I:312 |
Hon prisar vårens flydde blomsterdag,
Besjunger molnens guld och vindens flägtar
Och solens glans och rosornas behag,
Kring hvilkas kalkar lätta fjäriln jägtar;
Och nordbons hjerta höjes vid hvart slag.
Hon sjunger elfvors dans i grönklädd sal,
Hon sjunger dufvors smek i tysta lunden
Och kärleken bland rosorna i dal
Och svanarne, som segla fram i sunden,
Och böljan, som på vattnet håller bal.
Nu tystnar hon och framför nordbon står
Och räcker honom härvid vänligt handen.
»Kom», hviskar hon, »och följ mig, dit jag går.
Nyss vintern låg på nakna klippestranden,
Se ut ifrån din dörr och det är vår!»
Än, broder, lefver
Bland dessa furuskogar än hon hvilar.
På hjertat läggen hennes spådomsord:
Med sång och sagobrott snart vintren ilar
Och våren kommer, förrn vi tro, till nord.
