| I:341 |
Bedröfvad satt Freja vid stranden
Och gret i den ensliga lund.
Hon såg åt de blånande landen
I midnattens stjernprydda stund.
Hon sörjde sin Odder och räckte,
Knäböjande, handen ditåt,
Der fullmånen lutande sträckte
Sin bild ibland vågornas gråt.
»Ack, kom då, min Odder, till baka
»Din Freja dig sörjer på strand.
»Kom, kom till din älskande maka
»Hit åter på böljornas rand!»
»Se, här utaf blommor jag bäddat
»En lägerstad nere vid sjön.
»Till randen jag guldhornet bräddat
»Med gudadryck, härlig och skön.»
Då hördes i luften en stämma,
Från molnen en stråle flög ner:
»O, Freja! din klagolåt hämma,
Din Odder ej åter du ser.»
»Minns nöjet, det rusande, flyktar
Så snabbt som en vårvind i lund.
I njutningens armar snart lyktar
Hvar kärleks hänryckta sekund.»
| I:342 |
»Och offret bli tårarne sedan,
Till törne den blomma man gaf,
Tills åldren i skymmande nedan
Oss för till ett fremmande haf.»
»Se upp!» -- Nu hon såg med sitt öga,
O himmel, hvad tjusande syn!
Ett haf utaf guld i det höga,
Som bröts mot den rodnande skyn.
Och i detta hafvet så sköna,
Så härliga öar hon såg.
Och på dessa öar det gröna,
Det himmelska utsädet låg.
Af tårar, af smekningar, löjen,
Af kyssar, af trohet och hopp,
Af jublande, blåögda nöjen
En dansande, rosenklädd tropp.
Hon torkade gråten från kinden,
Som mildt utaf dagranden bröts,
Och nu hennes klagan i vinden
Till stilla adagio förböts.
