Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Aning och sympati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillkännagifvit något sådant, hvarken för henne eller sina förtrogne.
Kanske afhöll honom vördnaden och den stora skilnaden
i rang, ty hon var dotter af en rik och förnäm adelsman.
Emellertid älskade Claudine den sköna ynglingen med alla
ett sjuttonårigt hjertas blyga, rena och himmelska känslor.
Och troligen var icke hon den enda, ty, hvarest han visade
sig, voro skönhetens blickar fästa på honom; en lätt
hviskning framsusade då ifrån den ena till den andra: »hvad
han är vacker! hvilka gudomliga ögon! hvilken ren panna!
hvilken behaglig ledighet i alla hans rörelser! hvad han
sjunger väl! hvad han är sedig och städad i sitt uppförande!»
Hvad under, om då Claudine äfven suckade för den
förtjusande ynglingen. Hans bild sväfvade beständigt framför
henne, och mången enslig natt vakade hon, badande i tårar,
på sin bädd. Såg hon då om morgonen blek, och förgråten
ut, spridde sig vid hans inträde glädjens hela rosensken
på kinderna. Sorgen var glömd, saknaden förbi. Aldrig
tänkte hon derpå, att med ett enda ord säga honom, huru
dyrbar han var för hennes hjerta. Det var nog, endast
hon fick andas samma luft, som den ädle, och lefva
åtminstone en timme om dagen i hans umgänge. Var han
försvunnen, så lekte hon med hvad hans hand nyss vidrört.
Allt var henne så kärt. Musikalierna, tangenterna på
klaveret, myrtenträdet i fönstret, ja, sjelfva den iskalla
ledstången, hvarvid han stödt sig under nedgången. När han
väntades, stod hon långa stunden och såg utåt gatan för
att på förhand blifva honom varse. Stundom tyckte hon sig i
farstun höra hans gång och spratt till af glädje. Gick hon
då ut och fann ingen, blef hon så misslynt, satte sig
hemligen att gråta, tills det tog i dörren och den älskade stod
i sjelfva verkligheten framför henne. Då steg en hög rodnad
öfver kinderna, hennes knän ville liksom svigta och
hon kunde med möda sansa sig. När underrättelsen hann
hennes öra, att den sköna ynglingen ej mera fans till,
kunde hon ej längre fördölja sina känslor. Liksom från
sina sinnen, aktade hon hvarken fadrens eller moderns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
