Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - De tre familjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
makalösa frun, det öfriga sällskapet följer efter, med undantag
af det unga, vackra sextalet, hvilket hemligen smyger sig
undan för att anordna den enkla högtidligheten. Sjön
jemnar sig allt mer och mer till en utbredd plankarta, hvilken
i sitt lifliga färgspel upptager de höga stränderna med sina
stupande toppar, mossbeklädda hällar och glänsande
blomsterparterrer. Genom de smått delade molnen tränger sig,
lik ett fackelsken mellan en dörrspringa, en stråle och
sprider en aflång strimma öfver den mörknande vattenytan.
Allt det guld och purpur, hvilket solen utsått på sin bana,
förbleknar efter hand. Man hvilar en stund i löfgrottan
vid sjöstranden. Ändtligen bryter man upp och återvänder.
Tiden har flugit med ilande vingar. Midnatten nalkas. Vid
inträdet i trädgården är hela den stora gången illuminerad
med lampor och hängande lyktor, lusthuset förvandladt till
ett skimrande tempel. Mellan blommor och löf ser man
tvenne bevingade genier, hvilka uppbära en girland, hvarpå
man läser en vers till pris för högtidens drottning.
Osynligen höjer sig nu klangen af en luta beledsagad af en
sång.
Under den samma, hvilken för tillfället var författad
af Dione, som någon gång sysselsatte sig med litet
rimsnideri, står den vackra frun halft lutande med sitt hufvud,
och tårar, den ena efter den andra, tillra, likt uppglänsande
stjernor, ur hennes ögon ned på kinderna. Hela hennes
förflutna lefnad, den glada, sorgfria barndomstiden, den
känsliga, lättrörda och rosenbeprydda ungdomsåldern, sväfva
henne förbi med alla sina förbleknade, men sälla hågkomster.
Mellan dessa ser hon en gestalt i sorgdok, hvilken
visar henne i sin spegel, ack! en evigt försvunnen, en evigt
saknad och begråten bild af hennes rena, första, himmelska
kärlek. Och nu flyta tårarne ännu stridare vid den tanken:
»det är förbi; för mig blommar ej mer på jorden någon
myrten, blott hymens sårande törnen. Den jag älskade
med hela min själ, med hela detta hjerta, så fullt, så
innerligt, så outsägligt, han finnes icke mer bland de lefvande.
Den blomstrande ynglingen ligger kall och vissnad och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
