Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Ungdomsfantasier eller Nahum Fredr. Bergströms krönika - II - 9. Brefvexling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skall lida brist, Äfven som borstar, fogelburar, garnhärfvor,
m. m. från handelabodarne för arbetsinrättningens fromma,
om splitter ny musik ooh enkom sång, hvilken för tillfället
och under mycken födslovånda skulle se ljuset. Jag lemnar
detta prat i sitt värde. Kom allt omkring, så var hela
historien en dikt, och den, som anlände, var en kurir till
landshöfdingen rörande spannmålsundsättning för länet.
Några små anekdoter för dagen kan jag meddela. Jag
vet, att de roa pappa. Den första skall Paulina höra på,
så kan hon få skratta; men den är ganska kort. En viss
liten fiffig musikus på basfiol förälskade sig för några
månader sedan i en Upsala-mamsell, och det så för grufligt,
att han egde ingen ro hvarken natt eller dag. Om dagarne
stod han nästan alltid i sitt fönster och blickade upp mot
den sköna, hvilken bodde midt emot. När han tröttnade
vid att stå, satt han och gned på sin basfiol ömma och
hjertsmältande toner. Om natten band han alltid på ryggen
sin mathemtare för att ej besväras af oroliga drömmar,
Ändtligen besluter han att genom ett kärleksbref yppa sitt
bittra qval, inlindar skrifvelsen i några nya klavernoter,
dem han går att presentera den sköna under förevändning
af lån. Flickan lärer emellertid egt mera tycke för kul-
och kanonmusiken än för den skorrande basfiolens; ty det
sades, att hon förälskat sig i ett par yfviga mustascher.
Under afbidan på svar satt emellertid vår stränggnidare och
gjorde sina krokbågar med armen öfver instrumentet. Mot
skymningen kom en biljett; i full hänryckning uppstiger
han i fönstret för att vid den melankoliska och ljufva
månens försmältande sken läsa det dyrbara svaret. Men i
brefvet, huru han vände det, stod ej annat att läsa än dessa
grymma ord: »jag kan ej ha den äran.» Häröfver liksom
slagen af åskan, stupar eller rättare svimmar han baklänges
ur fönstret och faller – i sitt eget basfiolsfodral, hvilket
jemt passade efter längden. Af den förfärliga knuffen och
dunsen slår fodralet igen, och karlen är ej menniska att
komma derur. Han bultar, han sparkar, han ropar. Ingen
hör. Slutligen inkommer hans gamla städerska, men flyr
vid bullret hals öfver hufvud genom dörren och tillkallar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
