Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Ungdomsfantasier eller Nahum Fredr. Bergströms krönika - II - 7. En återblick på min barndom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i det majestätiska templet. Talrikare än vanligt hade
församlingen infunnit sig. Stämmorna från de sjungande hördes
denna dag starkare, ännu mera förhöjda af skolungdomens
sång från orgelläktaren. Intet störande missljud afbröt det
högtidliga, och andakten syntes upplifva alla, äfven de små
barnen, hvilka på pallar stodo och höllo jemte föräldrarne
i psalmboken. Predikan, äfvensom talet till nattvardsungdomen,
var slutad. I de oskyldiga ögonen glänste hela
rader utåt tindrande, saliga tårar, liksom morgondagg från
ett rosenfält, och äfven församlingen skakades af en djup
rörelse. Under sjungandet af psalmen: O Gud, som ej de
spädas röst föraktar, begyntes tåget. Med den uppslagna
psalmboken i den ena handen och den hvita näsduken i
den andra, gingo vi två och två, och i spetsen för alla
sjelfve läraren, som beredt oss. När vi skredo förbi den
gamla, beskedliga gumman, sågo vi upp mot bänken, der
hon stod. Stora tårar tillrade utför de fårade kinderna, och
vi hörde, huru hon med gäll röst instämde i sången;
hopknäppande sina händer, blickade hon än ned på oss och än
uppåt mot höjden. Då vi varseblefvo vår lärare, tycktes ett
mod upplifva allas bröst, liksom skulle han hafva framfört
oss till den Eviges tron med dessa ord: Här är jag och
barnen, dem du mig gifvit hafver. Framkomne till altaret,
delade vi oss i tvenne flockar, och, när läraren knäböjt,
slöto vi oss på samma sätt kring den heliga altarringen.
Hvad själen i detta ögnablick kände, hvilka himlar af saliga
rörelser der utbredde sig, upplysande, värmande, lifgifvande,
förmår ingen menniskotunga uttala. Det är ett språk för
englar, ett tal i de saliges församling.
Efter begåendet delade vi oss åter i tvenne flockar och
knäföllo, ända till dess allt var slutadt, vid altaret, då vi på
samma sätt återgingo till våra platser. Vår gumma syntes
icke till. Hon hade skyndat hem för att tillaga den lilla
midddagsanrättningen, efterse, att allt var städadt och i
ordning, färska löfqvistar satta i spiseln, i fönsterhakarne kring
väggarne och dörrposterna, samt löf utströdt på golfvet, ja
ända ut i förstun och på trappan. Narcisser och tulpaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
