Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Ungdomsfantasier eller Nahum Fredr. Bergströms krönika - I - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på mindre än en vecka!» – Härvid knackade hon på fönsterrutan
åt sin man. Han inkom. – »Nå, herr magistern tänker öfvergifva
oss.» – »Öfvergifva oss,» svarade han »hvarför så?» – »Det
tror jag inte han sjelf vet,» tillade hon, i det hon igensköt sin byrålåda. »Det var emellertid rätt ledsamt, att han ej genast
vid sin hitkomst behagade underrätta oss härom, så att vi
undvikit att genera honom att stanna qvar så länge.» – Jag
fattade min hatt, bugade och gick. Jag hade uttalat mitt
hjertas önskan, steget var taget och kunde ej återkallas. Min
patron sökte emellertid öfvertala mig, lofvade påökning i lönen
och att uppfylla, hvad jag annars hade af nöden att önska.
Jag förblef obeveklig. Från denna stund lekte man fremmande för
hvar annan.
Den ende, som gladde sig, var min discipel, hvilken
hoppades vinna på regementsförändringen. Guvernanten
såg småledsen ut. Jag undvek henne, så vidt jag kunde
Knappast var min byk gjord, förrän jag inpackade den, det
vill säga mina rentvättade kläder, och fortare än Napoleons
från Moskva skedde min reträtt från gården. En half mil
dröp det ur kappsäcken på snödrifvorna af de våta kläderna.
Den enda, som gret efter mig, var en liten elfvaårig flicka,
gårdsfogdens dotter, åt hvilken jag roade mig att klippa.
hästar och slädar och skänka annat smått; hon sprang visst
en half fjerdingsväg bredvid släden för att upplåta en grind
och säga det yttersta farväl.
Detta rörde mig verkligen. Jag stannade, tog flickan
i min famn och kysste henne. Då gret hon ännu mera.
Jag bad henne vända om och lade i hennes hand en liten
ring af tagel: »Behåll den såsom ett minne af mig; blif
alltid i dina dagar en snäll och beskedlig flicka. Farväl
med dig!» – Jag kysste henne än en gång. Hon qvarstod;
och ännu efter en stund, då jag från en höjd vände mig
om, såg jag henne med förklädet borttorka sina tårar. Jag
viftade med min näsduk och försvann ur hennes åsyn; jag
jag har sedan aldrig återsett henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
