- Project Runeberg -  Samlade skrifter /
II:460

(1875) [MARC] Author: Carl Fredric Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De sista Septemberdagarne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

De sista Septemberdagarne.

Likasom under en första Maj samlingen i det gröna mot
solnedgången allt mer förminskas, de grannaste partierna
försvinna först, de mindre ståtliga dernäst och ändtligen
sjelfva populacen; på samma sätt förhåller det sig äfven, när
sommarens sköna högtid stundar till sitt slut och den kulnare
hösten tager sin begynnelse. Voro, om vi så må yttra oss,
på sjelfva högtidens förmiddag, sipporna och gullvifvorna de
egentligen tongifvande, så förlorade de dock snart sin
betydenhet i den på festens eftermiddag uppskjutande massan
af mångfärgade blomster, till dess äfven de undanträngdes
och allt återgick till sin forna narkotiska dödssömn.

De skönaste rosor, som för trenne månader sedan betäckte
alla ängar, kullar och berg, äro icke mer. Väl möter oss
ännu under promenaderna ett och annat blomster;
som prunkat såsom en öfverlefva på sommarens assiette;
men äfven de flesta af dessa hafva redan upphört att helsa
våra blickar. Ja, sjelfva de sena ringblommorna hafva slutat
sina ringränningar, och solrosorna till större delen förlorat
sina kejserliga strålkronor.

Men äfven i andra afseenden skönja vi förlusterna. Den
poetiska åldern af lärkornas drillar, gökarnes rop och
hämplingarnes qvitter har upphört; för att lemna rum åt
kråkornas och korparnes skorrande läten. Morgnarne börja
gå i en nattmössa af töcken, och aftonens pustar äro icke mer
lifvets utan dödens. Väl målar ännu solen sitt guld på
qvällens skyar; men dess mattade stråle förmår ej återskänka
det forna behaget åt de gulnade lundarne, hvilka, lika våra
gamla, multnande stater, börja fälla sina hjertblad, kronor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:29:54 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/cfd/b0460.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free