Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyriska dikter - 4. Fjellet - 5. Något om Slompen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Blickar himlen emot.
Kom, o verld, till min fot,
Här din herskare står!
Se, hur solguden slår
Purpurmanteln, så grann, omkring skuldran på mig!
Böj i stoftet dig ned och till konung mig vig!
Solens barn, örnaätt,
På min axel er sätt!
Svingen stjernor i dans,
Slån kring pannan er krans!
Och du, nordanstorm, sjung!
Liksom fjellet är kung
Öfver bergen, är jag bland mitt slägte också.
Endast styrka och mod kunna himmelen nå.
—
5.
Något om slompen[1].
Och Slompen, han stod i sitt barriga skjul
Och tittade ut genom springan.
Så medtagen var han kring länden och bringan,
Ej grönt strå han fått sedan långt före jul.
Blott snöglopp han smakat, jemt tvungen att klifva
Till halsen i polens omätliga drifva.
Då längtar det honom se marken stå grön
Och böljorna svänga sin lappdans på sjön.
Han gnäggar. Det gnäggandet hördes till poln,
Det hördes af solgudens fålar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
